Om att må bra och bara köra på

Otroligt trött dag idag. Kan inte riktigt förstå hur jag ska orka igenom den, men det får ju gå på något sätt.

Var hos barnmorskan I morse, hon vill att jag kommer på extra kontroller av blodtrycket en gang I veckan för att hålla koll. Jag fick ju havandeskapsförgiftning på slutet av min första graviditet, och även om förra graviditeten gick bra så finns det en ökad risk att få det igen, även om den är liten.

Jag hade ett något högre blodtryck idag än sist, men ligger inte I riskzonen. Dock hade jag gått upp ca 2,5 kg på bara två veckor, och det är egentligen lite mycket. Ett symptom på havandeskapsförgiftning är att man samlar på sig vätska och svullnar upp. Det gör man ju iofs annars också som preggo, speciellt nu när det är så varmt, men 2,5 kg på två veckor är kanske ändå inte helt vanligt, åtminstone inte I vecka 26. Alltså, kontrollen gick bra, men startade ändå såklart en miljon tankar I huvudet på mig. Jag som egentligen tycker att den här graviditeten går för fort och att veckorna springer iväg, känner nu plötsligt att det hade varit så skönt att åtminstone vara förbi vecka 30. Ännu hellre 32. Att ha en så färdig bebis som möjligt I magen, ifall något skulle hända som gör att den måste komma ut I förväg. Man är ju så maktlös när man har barnet inuti sig. Det finns så lite man kan göra för att påverka, det är bara vänta, vila och möjligtvis äta som gäller. Och så får man lite perspektiv på det "aktiva" (stressiga?) livet man lever. Är alternativet att bli sjukskriven och sängliggande, kanske till och med inlagd på sjukhus? DET vill jag verkligen inte. Vila mer absolut, men att spendera veckor på sjukhus mitt I sommar och semestertider det känns inte kul alls.

Okej, jag ska inte dra några förhastade slutsatser här nu, men oavsett hur jag kommer må framöver så fick jag ändå en liten väckarklocka idag. Jag har verkligen försökt köra på som vanligt I livet på alla sätt och inte låtit graviditeten begränsa mig, men nu kommer jag nog ändra lite på det. Avboka saker som inte är "måsten", planera för att slippa stressa, vila, lägga mig I tid, äta mer...ta hand om mig helt enkelt.

Japp. Så får det bli.

 

Bjuder på en näsblodsselfie med dagens outfit (från i fredags). Detta ständiga näsblod alltså... 

IMAGE.JPG

Om framtid och frånvaro

Hej. Long time no see.

Alltså. Jag har funderat en massa på det här med att ha en blogg. Är det lönt liksom när det kommer såna här totalt tysta perioder? Varför kommer det tysta perioder ens en gång? Jo, den här gången beror det på en vecka (efter senaste inlägget) med väldans långa dagar på jobbet på grund av en tredagars utbildning och ett försök att samtidigt göra de vanliga arbetsuppgifterna. Och anledningen till att jag ville göra mitt vanliga jobb och inte halka efter var att vi skulle på semester direkt efter utbildningens slut. Jag skulle alltså hamna back i vilket fall. Men det gick bra, och vi var i Norge på några härliga, snöiga, soliga dagar. Underbart. Sen åkte vi hem, elva timmar i bil med åksjuk treåring. Mardröm ja och det tog ett par dagar faktiskt att få ner stressnivåerna i min kropp. Tänk att sitta på helspänn med en påse redo i en hel dag. Puh! Anyway, efter hemkomst blev det vab. Kanske var åksjukan inte åksjuka om jag säger så. Inte alltid så lätt att veta. Och sen nu har det gått nästan en vecka av "normaltillstånd", dvs jag har jobbat och sen varit en massa med barnen eftersom Erik renoverar. Och jag har somnat med barnen innan kl 20 typ varje kväll. Och idag blev det vab igen. Feber (vi har bestämt i vår familj att ingen får kräkas efter att Mars tog slut. Så ere med det). 

Alltså. Livet är intensivt just nu. Detta är ju inte ens hela storyn såklart. Det finns ju massor som är helt ointressant att skriva här men som ändå stjäl energi och tid och gör att man inte orkar eller hinner blogga. Okej, efter det här resonemanget kan man ju tolka det som att jag ska sluta blogga. Men NEJ. Jag känner precis tvärtom. Det är ju så här livet är och om det blir pauser då och då så skit samma. Det är ju inte så att nån betalar mig precis. Och sen så uppskattar jag själv så himla mycket de bloggar som jag läser som faktiskt innehåller nånting (inte bara trehundra blider på samma sak i olika vinklar typ) och kanske kan min blogg vara en sån som andra kan uppskatta? Ganska ärlig, lite rolig, vardagsbetraktelser, frustrationer, tips och tankar. Förhoppningsvis oftare än en gång i månaden. Hehe.

Men det är ju det här med att man utlämnar sig också. Det är faktiskt om man tänker på det, otroligt modigt att blogga skulle jag vilja säga. Man berättar ju öppet om sitt liv och riskerar att andra klankar ner på det. Och det kan vara jobbigt. Jobbigare än man kan föreställa sig tror jag. Men jag vill ändå ta den risken nu, för man får ju också en möjlighet till pepp och positiva kommentarer. Och så kan man ju bidra med en annan syn på saker och ting, kanske få någon att tänka på ett nytt sätt? All har ju som bekant sin egen verklighet...

Så. Jag låter Love illustrera mina framtidstankar med bloggen via denna bild från skidresan. Ibland går det tungt men man får kämpa på. ;)

 

 

Mitt liv just nu

Flyttkartonger. Sötsug. VAB. Nässpray. Brasa. Jobb. Gnäll. Röra. Kaffe. Kramar. Mardrömmar. Tvättberg. SVT Play. Filmjölk. Bankmöte. Vitaminer. Jobbstress. Tidningspapper. Vårtecken. Holy Greens. Dammråttor. Kli i halsen. Melon. Frysrensning. Förskolesorg. Reklam. Leksaker överallt. Kontraktsskrivning. Utvecklingssamtal. Te. Försäkringskassans telefonkö. Bad hairdays. Bananer. Instagramscrollning. Snorpapper. Vissna krukväxter. Noll träningsmotivation. Nya skor. Redfella Smoothies. Trötthet. Trötthet. Trötthet.

Alltså jag gillar inte Januari så mycket. Detta år har inte varit något undantag, snarare tvärtom. Det är väldigt rörigt hemma och man bär med sig en konstant känsla av att vara på väg men inte direkt kunna påverka något ännu. En känsla som är väldigt stressande och tröttande. 

På onsdag "får" vi nycklarna, och till helgen blir det flyttcirkus 1 av 2. Jag har insett att jag avskyr verkligen att flytta. Jag försöker vara positiv och peppande och göra något bra av det här men jag tycker bara det är jobbigt. Packa ner, packa upp, rensa, städa, fixa, gå igenom hela sitt liv på ett par dagar. Från mellanstadiets skolkataloger, via stenciler från språkkursen i Valencia efter gymnasiet, sedan har vi en hel del gamla sittnings-sånghäften från universitetet, anteckningar från en ej avslutad master thesis, namnskyltar från olika butiksjobb, och så en massa handavtryck och fyll-i böcker från barnens pytteliten tid. Ja det är årets underdrift att säga att det är en enda röra överallt som man ska leva i utan att direkt kunna städa. Och så ska man hitta energi nånstans på fritiden till att orka med jobbet. Och vintertrötta, snoriga barn som kan konsten att dränera mig på allt tålamod jag har och lite till. 

Jag vet att det kommer bli jättebra "på andra sidan", men Februari är verkligen en månad nu som jag bara vill ta mig igenom. Inte tänka, inte känna, bara köra på en dag i taget. Jag ska försöka skapa mig en målbild och så sikta mot den och inte låta allt som känns jobbigt få stjäla för mycket energi. Det blir en resa det här. 

Puh.

Hej våren 2017, nu kör vi, okej?

Ja men alltså hej hej stress och sånt nu då. Semestern är ju slut sen två veckor tillbaka, min "ny-på-jobbet-honeymoon" är definitivt slut (det var tydligt efter förra veckans fyra heldagar med konferens och möten och måååånga nya punkter på min to-do-list), vi ska flytta om bara ett par veckor och årets första VAB-dag är uttagen. Och mmmjoo lite svid i halsen känner jag nog faktiskt. Harkel harkel. 

Jag pallar inte det. Alltså stress och känslan av att nästan vara lite jagad hela tiden. Nu är jag inte riktigt där ännu, men jag anar att det är runt hörnet. Jag måste komma på en bra strategi för allt det här som visst kallas "livet" nu tror jag. Vad är viktigt och sånt där. Alltså viktigast av allt är såklart barnen, men just nu är de verkligen dränerande, båda två. Loves humör är en KONSTANT berg-och-dal bana som är totalt oförutsägbar, och det han blir glad av en dag kan han bli skitsur över nästa dag. När han är sur så är han som ett litet åskmoln, och när han är glad så bara babblar och babblar och babblar han oavbrutet. Dessutom sover han som en kratta eftersom han fortfarande saknar nappen som han gav till tomten för en månad sen nu. Han säger inget, men man märker det ändå. Min stackars lille store kille. Han kämpar på. 

Och Nea då? Ja hon är ju "sjuk" just nu, feber och förkyld. Sover trots detta mindre än nånsin, typ en halvtimma dagtid. Bra på nätterna visserligen, men alltså hon är ju verkligen en krävande liten madame just nu. Busar, bråkar, retas, och är överallt i största allmänhet. Blir tokig om hon inte får ha skor på sig inomhus, och helst nånting på huvudet också, typ en mössa/Loves kallingar/en blöja eller nått annat spexigt. Hårsnoddar däremot, det drar hon av direkt, så just nu sätter vi upp hennes hår med påsklämmor. Och mina barn ser nuförtiden ofta ut precis så som jag (innan barn) lovade mig själv att mina barn minsann aldrig skulle göra; smutsiga och ovårdade med mat kring munnen och håret på ända och fläckiga, omatchande kläder. Overallen har ett centimetertjockt lager av lera över hela nederdelen, och vantarna är stela av smuts när man hämtar på eftermiddagen. Tänk vad man kan omvärdera; nu tycker jag att det är just det där "ovårdade" som är hela grejen. Som visar att de lever och leker och rör sig och mår bra. Det fula har blivit det fina. 

Kärleksfullt pyjamasbråk

Kärleksfullt pyjamasbråk

Från en kväll innan tomten hade varit här. Känns redan märkligt att se honom med napp i munnen,  så längesen liksom. 

Från en kväll innan tomten hade varit här. Känns redan märkligt att se honom med napp i munnen,  så längesen liksom. 

Men det här med wörk-lajf balance då? Ja, jag får komma på nått smart där. Eller bara helt enkelt ta en dag i taget. Nä. Det funkar ju garanterat inte. Det är ju det som är problemet, att man måste planera så jäkla mycket för att ha lite koll. Inte min starka sida. Men jag behöver hitta något som ger energi just nu när det är så mycket som tar och tar och tar. Något som inte innehåller socker och som är lagligt, helst. Finns det något hemligt recept? Hur som helst så vet jag iallafall att sömn aldrig är fel. Så det ska jag göra nu. 

Natti.  

ps. en tröst är iallafall att man kan läsa om de som har det minst lika jobbigt, som exempelvis Elin Renck som jag fick tips om i förra inlägget. Tre barn på tre och ett halvt år. Respekt. Eller idioti? ;) Kul att läsa om iallafall!