En dörr stängs och en annan ställs på glänt

Så var det klart. Sista arbetsdagen gjord på åtminstone åtta månader. Det känns så himla, himla märkligt. Jag har ju varit föräldrarledig två gånger, jag borde ju veta lite vad som väntar, men det känns som ett stort svart hål ligger framför mig nu. Eller "hål" låter kanske lite negativt, men det är bara så ovisst alltihop. Som ett blankt papper. Inga förväntningar, inga direkta planer. Jag vet ju inte om jag kommer vara hemma med en liten tjej eller kille, inte hur bebisen kommer vara, om vi kommer må bra...det enda jag vet är att livet kommer bli väldigt annorlunda.

Att ha en bebis igen alltså...så overkligt. Jag hittade anteckningar i datorn idag från när Nea var helt ny och bara ammade hela tiden. Hur förvånad jag var över detta trots att jag ju gjort det förut. Men man glömmer ju... Och så hade jag skrivit om hur kär jag var i henne. Hur jag saknade henne när hon sov och blev glad när hon vaknade. Samtidigt som jag kände mig helt kvävd under ansvaret och insikten i att hon inte överlever utan mig och att hon var så liten och skör och att vad som helst kan hända på en sekund. Lika lätt som livet tändes kan det släckas igen. Det är så tydligt när de är så himla små, och ganska skrämmande.

Så här tredje gången är jag rädd och orolig både för att jag ska uppleva den där kärleken igen, och att jag inte ska göra det. Om jag blir helt förälskad i en ny liten bebis, hur kommer de andra barnen uppleva det? Men om jag inte blir förälskad, vad för slags start i livet blir det för vår nya familjemedlem? Hur mycket känslor kan man ha? Hur mycket tid för att visa dem får man med varje person? Och hur orkar man? Hur orkar man vara tillräcklig för alla, inte minst sig själv? Den här anteckningen från när Linnea är precis fyra veckor säger så mycket:

De här första veckorna är verkligen speciella eftersom jag och lillan spenderar nästan all tid tätt, tätt tillsammans. Ibland känns det som att jag ska kvävas och få panik av detta varma, svettiga, krävande lilla liv som är helt beroende av mig. Hon dränerar mig verkligen på energi både fysiskt och psykiskt, och jag är just nu inte mig själv mer än till kanske 10%. Resterande tid är jag hennes fullt ut. För mat, närhet, trygghet, hygien, värme, omsorg. Jag är hennes värld just nu och det är fullkomligt underbart, totalt utmattande och vansinnigt skrämmande på samma gång. Kärleken. Ansvaret. Förändringen. Ett nytt liv helt enkelt. För henne, mig och hela vår lilla familj...

Jag är verkligen, verkligen glad över att vi ska bli en till i familjen, men jag antar att det inte är konstigt att man har lite fjärilar i magen (förutom en bebis...). Framförallt inför den här första tiden. Man vill ju att den ska bli fin och bra och lycklig. Så många förväntningar, samtidigt som jag vet att det är den värsta tiden jämfört med både graviditet och förlossning. Allting är så skört.

Hur som helst. Nu när jag är ledig kan jag ta mig tiden att fundera lite. Jag tror jag behöver det. Landa. Förbereda mig. Hoppas verkligen att bebisen ger mig åtminstone ett par dagar i nästa vecka innan hen kommer. Man blir ju aldrig helt redo, men just nu är det onödigt mycket som snurrar runt i skallen...

Gonatt.

The day of Love

Idag har den här lilla stjärnan namnsdag. Love. Min loverboy. Tänk att han har varit så här himla liten! Han ser ju helt annorlunda ut, och ändå precis likadan. Livet va...

DSC_0978.JPG
DSC_0963_2.jpg
DSC_0977.JPG
DSC_0989.JPG
DSC_1003_2.jpg

Dessa bilder är tagna i Januari 2015. Han är alltså nästan 1,5 år gammal, och vi har nog precis vid den här tiden fått veta att Love ska bli storebror. Den här lille plutten! Jisses... Det känns verkligen som en helt annan tid. Ett annat liv. Så mycket som har hänt sen dess. 

Anyway. Det fick bli en liten present på väg hem från jobbet för att fira världens finaste namn. Tänk att heta Kärlek; vilken gåva va? Det kan ju inte gå snett för den killen, eller hur, haha!  
Hur som helst så blev det en bok om en Gris på dagis. En fin story med många detaljerade bilder. Och ganska lång. Så dagens absolut mysigaste stund varade lite längre idag. Att ligga och läsa och sjunga och mysa med sina barn när de ska sova. Lyssna på deras funderingar. Känna igen sig i frustrationen när boken är slut och det är dags att släcka lampan. Torka krokodiltårar och börja sjunga en vaggvisa trots att den stora inte vill. Den lilla vill alltid. Lille katt. Varje kväll. Och så ska täcket vara av. Eller kanske på? Nej, definitivt av. Bara lite på fötterna... Känna hur andetagen blir tyngre. Armarna domnar bort sakta men säkert, och där ligger jag i mörkret och fån-ler med hela kroppen full av tacksamhet. 

Att vara deras trygghet. Deras värmare. Klappare. Busare. Mysare. Pussare. Att finnas för dem. Det är det som är den stora meningen. 

Störst av allt är kärleken

Vilken otroligt enastående och fullkomligt oförglömlig kärlekshelg det har varit! Att se en av sina bästa vänner gifta sig med mannen i sitt liv är och förblir bland det mäktigast man kan vara med om. Den här helgen har gett mig energi för en lång tid framöver <3

Festligheterna inleddes dock för vår del med en enorm bilkö på E6an som trots att vi för en gångs skull kommit iväg i tid slutade med att jag fick gå ur bilen (mitt på motorvägen, då står det verkligen stilla) och hämta mitt smink i bagaget och sen fixa i ordning mig i bilen istället för på hotellet som var planen. Och när vi väl var framme inser jag att jag glömt asken med mina smycken och hårspännen, vilket ju gör halva outfiten en sån här kväll. Men ja, vad gör man. Man biter ihop och hittar en blomma att peta in i barret istället och intalar sig att klänning och klackar är tillräckligt för att känna sig bröllopsfin. Och det var det ju. Det var ju inte mig folk skulle titta på i vilket fall, det var ju bruden. Och hon strålade. 

Min fina Emelie, den vackraste brud man kan tänka sig, med sin magnifika bukett av hemmaodlade blommor.&nbsp;

Min fina Emelie, den vackraste brud man kan tänka sig, med sin magnifika bukett av hemmaodlade blommor. 

Och ännu en fin Emelie. Brudens tärna den här dagen, men näst på tur i vit klänning faktiskt!&nbsp;

Och ännu en fin Emelie. Brudens tärna den här dagen, men näst på tur i vit klänning faktiskt! 

Och så Erkan and me. Happy happy, haha.&nbsp;

Och så Erkan and me. Happy happy, haha. 

Sedan så blev det precis en sådan bohemisk, avslappnad, familjär och otroligt tårfylld bröllopsfest som jag hade föreställt mig att det skulle bli. Massa spex och tal och sång, otroligt god mat, fantastiska viner och drinkar. Och människorna. Så många varma, öppna, glada och roliga personer under samma tak. Det är ju bara så himla KUL att träffa nytt folk och inte ha en aning om vad man kommer att komma in på för märkliga samtalsämnen. Och för all del att träffa personer man känner sedan innan och catcha up om vad som hänt sen sist. Även de konversationerna kan bli lite tokiga, till exempel pratade jag med en kille om vårt hus och renoveringarna i säkert en halvtimme innan vi insåg att han inte visste att vi flyttat igen och trodde att vi pratade om vårt gamla hus. Hehe. 

Vinrankor

Vinrankor

Vingårdsmingel

Vingårdsmingel

Förrätt

Förrätt

Vi sov över på Arilds vingård där festen ägde rum, och efter en rejäl brunch i morse så passade vi på att dra ut på barnledigheten lite och spenderade några timmar nere i Arild. Vi strosade, kollade på fina hus, plockade björnbär och gick en liten vända i skogen. Solen strålade, och eftersom jag hade badkläder med mig så passade jag på att ta ett dopp. Helt underbart, lätt ett av topp 3 baden den här sommaren. Tror att badtemperaturen ligger runt 20 grader fortfarande, absolut njutbart!

Arild &lt;3

Arild <3

Hortensia-heaven

Hortensia-heaven

Solmogna björnbär i mängder

Solmogna björnbär i mängder

Nybadad!&nbsp;

Nybadad! 

Sen fick vi sällskap i hamnen för lunch/fika av Björn och Emelie och John, eftersom de tokigt nog missat tiden för brunchen och dykt upp två timmar för sent... men en ägg-och-avokadomacka i solen med oss var ju helt klart inget dåligt alternativ om jag får säga det själv. 

Ja...och sen kände vi oss nöjda, mätta, glada och kära och saknade barnen himla mycket så vi sa tack och hej och på återseende till Arild för den här gången. Men vi kommer tillbaka, var så säker.

Arild är verkligen en plats jag tagit till mitt hjärta. 

Sista dagen som hamnkiosken hade öppet för säsongen, vilken tur!&nbsp;

Sista dagen som hamnkiosken hade öppet för säsongen, vilken tur! 

Fika-utsikt i Arilds hamn

Fika-utsikt i Arilds hamn

Och när vi kom hem, då fick jag närmare TVÅ TIMMARS ostörd slummersömn i solen i trädgården medan Erik tog barnen. Det är kärlek det... ;) 

IMG_9204.JPG

Vilken helg alltså. Viiilken helg...

Gonatt. 

Männen i mitt liv

Att få ha en bästa vän som följt en genom livet, det är fint. Ja jag kan nog faktiskt sträcka mig till att säga att vi följts åt genom livet eftersom vi varit tillsammans mer än halva våra liv. 18 år och lite till. Så mycket tid. Så många upplevelser. Så många känslor. Vad är hemligheten för att hålla ihop så länge? Tja, som min pappa skulle sagt: "man får kämpa på, det e bara så". 

Och den lille killen då? Att få vara mamma till en son, det är om möjligt ännu finare. Häromdagen fick jag höra av hans nya förskola att de tycker att han är så artig. Min lilla treåring. Mammahjärtat smälter. Jag vill ju inget hellre än att ha en artig son. Att han ska vara empatisk och snäll och bry sig om andra. Att uppfostra en pojke kommer nog vara en svår uppgift tror jag, klimatet är hårt och normen för hur en kille ska vara är inte nån som jag är överförtjust i. Men jag ska göra mitt bästa, varje dag.