Himmelriket

Så här nöjd är man efter en härlig halvdag på konferens/teammöte med jobbet på ett härligt hotell i mysiga Arild. När vi kom in i matsalen för lunch så kändes det som att jag kommit till himmelriket. Så rent och fint överallt och mysigt inrett och så vuxet med levande ljus överallt och vackra blommor. Och ja, så otroligt stor skillnad mot min hemmamiljö just nu. 

 

Vi har haft en bra dag med workshop om kommunikation, en god middag med härligt snack med kollegor man aldrig hinner ha såna här snack med, och så var vi några som avslutade i jacuzzin. Och nu ligger jag här, i en stor, renbäddad säng som jag ska sova i helt ensam en hel natt. Och när jag vaknar ska jag gå upp till ett dukat bord med hotellfrukost. Det är verkligen så att man får nypa sig lite i armen, fy sjutton vad jag behövde det här precis nu! Halleluja! Jag vill nästan inte krypa ner och somna för då kommer ju allt det här ta slut... så känns det. Men jag är supertrött så jag ska faktiskt krypa ner ändå. Ahhh!

Som sagt, haaaaalleluja!

Nattinatt!

:)

Om framtid och frånvaro

Hej. Long time no see.

Alltså. Jag har funderat en massa på det här med att ha en blogg. Är det lönt liksom när det kommer såna här totalt tysta perioder? Varför kommer det tysta perioder ens en gång? Jo, den här gången beror det på en vecka (efter senaste inlägget) med väldans långa dagar på jobbet på grund av en tredagars utbildning och ett försök att samtidigt göra de vanliga arbetsuppgifterna. Och anledningen till att jag ville göra mitt vanliga jobb och inte halka efter var att vi skulle på semester direkt efter utbildningens slut. Jag skulle alltså hamna back i vilket fall. Men det gick bra, och vi var i Norge på några härliga, snöiga, soliga dagar. Underbart. Sen åkte vi hem, elva timmar i bil med åksjuk treåring. Mardröm ja och det tog ett par dagar faktiskt att få ner stressnivåerna i min kropp. Tänk att sitta på helspänn med en påse redo i en hel dag. Puh! Anyway, efter hemkomst blev det vab. Kanske var åksjukan inte åksjuka om jag säger så. Inte alltid så lätt att veta. Och sen nu har det gått nästan en vecka av "normaltillstånd", dvs jag har jobbat och sen varit en massa med barnen eftersom Erik renoverar. Och jag har somnat med barnen innan kl 20 typ varje kväll. Och idag blev det vab igen. Feber (vi har bestämt i vår familj att ingen får kräkas efter att Mars tog slut. Så ere med det). 

Alltså. Livet är intensivt just nu. Detta är ju inte ens hela storyn såklart. Det finns ju massor som är helt ointressant att skriva här men som ändå stjäl energi och tid och gör att man inte orkar eller hinner blogga. Okej, efter det här resonemanget kan man ju tolka det som att jag ska sluta blogga. Men NEJ. Jag känner precis tvärtom. Det är ju så här livet är och om det blir pauser då och då så skit samma. Det är ju inte så att nån betalar mig precis. Och sen så uppskattar jag själv så himla mycket de bloggar som jag läser som faktiskt innehåller nånting (inte bara trehundra blider på samma sak i olika vinklar typ) och kanske kan min blogg vara en sån som andra kan uppskatta? Ganska ärlig, lite rolig, vardagsbetraktelser, frustrationer, tips och tankar. Förhoppningsvis oftare än en gång i månaden. Hehe.

Men det är ju det här med att man utlämnar sig också. Det är faktiskt om man tänker på det, otroligt modigt att blogga skulle jag vilja säga. Man berättar ju öppet om sitt liv och riskerar att andra klankar ner på det. Och det kan vara jobbigt. Jobbigare än man kan föreställa sig tror jag. Men jag vill ändå ta den risken nu, för man får ju också en möjlighet till pepp och positiva kommentarer. Och så kan man ju bidra med en annan syn på saker och ting, kanske få någon att tänka på ett nytt sätt? All har ju som bekant sin egen verklighet...

Så. Jag låter Love illustrera mina framtidstankar med bloggen via denna bild från skidresan. Ibland går det tungt men man får kämpa på. ;)

 

 

Hej våren 2017, nu kör vi, okej?

Ja men alltså hej hej stress och sånt nu då. Semestern är ju slut sen två veckor tillbaka, min "ny-på-jobbet-honeymoon" är definitivt slut (det var tydligt efter förra veckans fyra heldagar med konferens och möten och måååånga nya punkter på min to-do-list), vi ska flytta om bara ett par veckor och årets första VAB-dag är uttagen. Och mmmjoo lite svid i halsen känner jag nog faktiskt. Harkel harkel. 

Jag pallar inte det. Alltså stress och känslan av att nästan vara lite jagad hela tiden. Nu är jag inte riktigt där ännu, men jag anar att det är runt hörnet. Jag måste komma på en bra strategi för allt det här som visst kallas "livet" nu tror jag. Vad är viktigt och sånt där. Alltså viktigast av allt är såklart barnen, men just nu är de verkligen dränerande, båda två. Loves humör är en KONSTANT berg-och-dal bana som är totalt oförutsägbar, och det han blir glad av en dag kan han bli skitsur över nästa dag. När han är sur så är han som ett litet åskmoln, och när han är glad så bara babblar och babblar och babblar han oavbrutet. Dessutom sover han som en kratta eftersom han fortfarande saknar nappen som han gav till tomten för en månad sen nu. Han säger inget, men man märker det ändå. Min stackars lille store kille. Han kämpar på. 

Och Nea då? Ja hon är ju "sjuk" just nu, feber och förkyld. Sover trots detta mindre än nånsin, typ en halvtimma dagtid. Bra på nätterna visserligen, men alltså hon är ju verkligen en krävande liten madame just nu. Busar, bråkar, retas, och är överallt i största allmänhet. Blir tokig om hon inte får ha skor på sig inomhus, och helst nånting på huvudet också, typ en mössa/Loves kallingar/en blöja eller nått annat spexigt. Hårsnoddar däremot, det drar hon av direkt, så just nu sätter vi upp hennes hår med påsklämmor. Och mina barn ser nuförtiden ofta ut precis så som jag (innan barn) lovade mig själv att mina barn minsann aldrig skulle göra; smutsiga och ovårdade med mat kring munnen och håret på ända och fläckiga, omatchande kläder. Overallen har ett centimetertjockt lager av lera över hela nederdelen, och vantarna är stela av smuts när man hämtar på eftermiddagen. Tänk vad man kan omvärdera; nu tycker jag att det är just det där "ovårdade" som är hela grejen. Som visar att de lever och leker och rör sig och mår bra. Det fula har blivit det fina. 

Kärleksfullt pyjamasbråk

Kärleksfullt pyjamasbråk

Från en kväll innan tomten hade varit här. Känns redan märkligt att se honom med napp i munnen,  så längesen liksom. 

Från en kväll innan tomten hade varit här. Känns redan märkligt att se honom med napp i munnen,  så längesen liksom. 

Men det här med wörk-lajf balance då? Ja, jag får komma på nått smart där. Eller bara helt enkelt ta en dag i taget. Nä. Det funkar ju garanterat inte. Det är ju det som är problemet, att man måste planera så jäkla mycket för att ha lite koll. Inte min starka sida. Men jag behöver hitta något som ger energi just nu när det är så mycket som tar och tar och tar. Något som inte innehåller socker och som är lagligt, helst. Finns det något hemligt recept? Hur som helst så vet jag iallafall att sömn aldrig är fel. Så det ska jag göra nu. 

Natti.  

ps. en tröst är iallafall att man kan läsa om de som har det minst lika jobbigt, som exempelvis Elin Renck som jag fick tips om i förra inlägget. Tre barn på tre och ett halvt år. Respekt. Eller idioti? ;) Kul att läsa om iallafall!