Hormoner och bussresor

Fulgrät hela vägen till jobbet idag för att Linnea var ledsen vid lämningen. Var helt rödmosig och skör hela förmiddagen. Köpte en croissant och tröståt i pausen på mitt första möte. Smulor överallt.  Ringde föris innan lunch och fick veta att Nea gråtit i ungefär 1,5 minut och sen varit glad igen.

Jäkla hormoner alltså.


På väg hem sen hade jag som vanligt otur med bussarna. En buss kom aldrig så bussen efter var knökfull. Jag gick på sist typ och fick stå. Inte mig emot, jag har suttit hela dagen ju. OCH det var en kvinna som erbjöd mig sin plats men jag tackade nej. Efter ungefär fem mnuter ser chauffören mig i backspegeln och ropar ut ”är det någon som kan ge sin plats till den gravida kvinnan som står mitt i bussen?” Jag försöker hävda att ”det går bra” men han propsar på att ”nej det går inte bra, någon måste väl kunna resa sig” och det är det såklart flera som gör. Pinsamt. Men ändå lite skönt att sitta måste jag erkänna...

Ja, det var lite höjdpunkter från den här dagen som gravid i vecka 37...

 

Bara lite trebarnssvammel

Äntligen Fredag. Vilken vecka det har varit! Första tillbaka efter semestern, fast jag har bara varit på kontoret en förmiddag. Vi har ju inskolning, och eftersom den krockade med ett tyskt VD besök för E så har jag fått ta merparten av inskolningen den här gången. Idag är första dagen loppan är lämnad ensam hela förmiddagen, men avskedet I morse var väldigt sansat och lugnt så magkänslan var ändå bra när jag cyklade hemåt. Fast det är ändå alltid en märklig upplevelse det här med inskolning. Framförallt efter en intensiv semester där man umgåtts 24/7 I flera veckor. Och snart blir hon storasyster. Så himla stor hon kommer att kännas. Min lilla tjej va... Det går så fort! Jag är på sätt och vis glad att vi nu får en chans att "börja om". Jag är inte färdig med att ha en bebis och att vara med och forma ett nytt litet liv, och låta det forma mitt. Hänga med på resan, se vart det bär av...
Samtidigt är jag orolig och brydd över hur sjutton jag ska orka. HUR är det ens möjligt att vara närvarande och en bra förälder till tre små barn? När jag bara den här veckan somnat med barnen klockan 20 två av fyra kvällar, helt utmattad. Och då är de bara två än så länge, ja och så elvispen I magen som gör sitt bästa för att pajja nattsömnen I och för sig. Men är det så det ska vara nu alltså? Läggdags kl 20 de närmsta fem åren...låter ju spexigt. Men om det funkar är det ju bra. Är bara lite rädd att det inte kommer räcka...

Okej, nog svamlat. Dags för lunch.

//C

Trött men glad

I morgon är sista dagen på Neas första vecka på föris. Idag sov hon tre timmar (!) efter lunch. Man kan nog säga att hela familjen kommer vara rätt slut i morgon och det lär bli en tidig fredagkväll (igen). Det är ju dessutom första veckan på många månader som Love går fem dagar på föris istället för tre. Och jag har jobbat 75%. Haha, ja alltså jag tror det framgår att det är rätt fullt upp just nu.

Men jag mår bra, njuter av att vara frisk (det är bara en tidsfråga innan de nya dagisbacillerna attackerar) och av en fortsatt vacker höst. Jag har dessutom hittat på lite roligheter på sistone, som till exempel en Jill Johnsson konsert i Helsingborg som var riktigt bra, och så min underbara yogakurs som tyvärr snart är slut. 

Ja alltså man kan tro att det är ångest och stress över att vi dyker rakt ner i hösten och ekorrhjulet men det känns faktiskt riktigt bra. Barnen somnar fem över sju varje kväll numera, så plötsligt har man oceaner av tid på kvällen till att göra vad man nu vill och behöver. Typ jobba, träna, fixa saker, nätshoppa. Jag har snart sorterat alla typ 20 000 bilder jag har på min dator, bara en sån sak! Återstår rensning, säkerhetskopiering och kanske en eller fem fotoböcker om jag orkar ta tag i det där...

I morgon är det kontoret som gäller för mig, och Love ska ha Halloweenfest på föris. Sen är det efterlängtad helg! <3

Bjuder på en fredagsbukett lite i förskott...

Bjuder på en fredagsbukett lite i förskott...