Livet på Storgatan såhär i slutet på Juni

Så har veckan själv med barnen i princip överlevts. Några timmar kvar i eftermiddag bara, men det är ju fredag och allt är tillåtet. Glass, film, köpemat, inga måsten och inga tider att passa. Så jag tror vi ska överleva även denna sista kvällen. Dessutom somnade båda barnen jättesent igår (det vill säga vid halv tio ungefär) trots att Linnea nog skulle kunna ha somnat i lådcykeln på väg hem fem timmar tidigare. (Hon somnade dessutom på golvet mitt i ett raseriutbrott för att Love hade tagit JUST DET gosedjuret hon ville ha och han vägrade ge det till henne. Drama, drama...)  Med andra ord är de troligtvis galet fredagströtta och det kan ju sluta på två sätt; i kaos och kalabalik eller i en väääldigt tyst och lugn kväll för min del. Spännande så det förslår! 

DSC_1336.jpg

Jag jobbar hemifrån idag, något oplanerat eftersom jag egentligen blir lite koko av att vara själv hela dagarna. Jag tänker också att jag kommer få så mycket av den varan sen i höst så jag vill helst passa på att vara på kontoret och suga ut så mycket som möjligt av den energin där innan det är dags för hemgång. Men morgonen blev lite stressig så jag hann inte äta frukost innan lämning, och dessutom är det ett stort vägarbete på väg in till stan och jag är inte alls sugen på att spendera massa tid i bilkö om jag inte måste. Istället har jag ätit frukost på trappan, gjort en ofattbart lång "att göra lista" (för hela sommaren som tur är) och plockat lite hallon. Nu kommer de äntligen! Och de är stora och saftiga trots den torra våren, var annars lite orolig över att de mest skulle skrumpna bort den här säsongen. 

DSC_1337.jpg

Sandiga badkläder på strecket får mig att längta ännu mer efter helgen och semestern. Bada varje dag och verkligen njuta av att vi har havet fem minuters promenad hemifrån. 

DSC_1338.JPG

Vårt hus. Casa Costa Jättemycket (hahaha). Men för varje dag vi bor här så känns det bara mer och mer rätt. Jag älskar det här huset och potentialen vi ser i det. Det är en lång väg kvar innan vi är i ordning (om du frågar mig, inte om du frågar Erik) men det kommer vara så värt det. Love frågar dock fortfarande minst en gång i veckan varför vi inte kunde bo kvar i det gröna huset, men han kommer nog också inse hur mycket bättre det är här till slut. Och helt ärligt handlar det nog mest om att han gärna vill bo i ett grönt hus snarare än ett vitt...helt rimligt för en nästan femåring! 

DSC_1339.jpg

Rosorna. Alla trädgårdens blommor exploderade ju på en gång och de flesta är överblommade nu redan. Pionerna höll sig nog i två dagar ungefär. 

DSC_1340.jpg

Men lavendeln kan man lita på! Färggrann, doftande och lite lagom kaxig sådär. Älskar lavendel. 

För övrigt så är blommorna i den här trädgården på en hyfsad "hej-kom-och hjälp-mig" nivå. De bara växer där de är och får typ ingen kärlek. Men det får bli till våren tänker jag. Då har vi förhoppningsvis fått till nån sorts struktur i trädgården, nya ytterdörren är på plats, garaget är på plats, soptunnorna har fått en permanent plats, all dränering är gjord och uteplatserna är färdigbyggda. Då får det bli till att flytta de växter som behöver flyttas, ta bort de växter vi inte vill ha längre, och försöka få till nån sorts röd tråd och helhet i trädgården. Jag känner redan nu när jag skriver detta att det inte lär hända, men ambitionen kan ju få finnas där så kanske vi tar några babysteps i den riktningen iallafall...

DSC_1341.JPG

På tal om projekt, byggen och trädgård. Här har vi den: plattan. Här ska det snart börja byggas garage och förråd. Muras och putsas och snickras och monteras. Ser otroligt mycket fram emot när detta projekt är klart. Sen blir det faktiskt inga större projekt hemma förrän jag säger att det är ok. Så är dealen. Köket får vänta, och....ja, det var visst det enda större projektet vi har kvar att påbörja, hehe. Men det ÄR ju verkligen ett stort projekt. Och det orkar jag inte leva mitt i förrän tidigast nästa sommar känner jag. Vi har just nu småprojekt och halvfärdiga saker ÖVERALLT och jag vill bara komma i ordning. Boa. Få det fint omkring mig, ja och resten av familjen så klart. Tvättstugan är just nu bara ett rum i källaren som det står en tvättmaskin och en torktumlare i. Vi har ett inte ens halvfärdigt trapprojekt på ovanvåningen som ska bli en kombinerad förvaring och vindstrappa. Trösklar är lösa, badrumsskåp går knappt att öppna/stänga, gamla tvättstugan har blivit ett odefinierbart genomgångsrum med förvaring av nya ytterdörren, kontorshörnan består just nu mest av ett skrivbord med en skärm och en mängd sladdar och högar, och i vårt sovrum behöver det möbleras om så att vi kan få in en liten säng till vår nya familjemedlem. Massor har vi att göra alltså. Vilken härlig semester vi kommer att få, haha!

DSC_1342.JPG

Här finns potential för en härlig liten "taverna", eller hur? Om jag hade fått dricka vin hade jag ställt dit ett litet café bord och ett par stolar, hängt upp en ljusslinga och ställt dit lite levande ljus. Sen hade vi kunnat sitta där jag och Erkan, efter läggning, och delat en flaska rött och lite tapas. Pratat om livet och framtiden. Vinkat på grannar som promenerar och cyklar förbi. Meen nu dricker jag ju inte vin och äter inga charkisar eller goda ostar, och begreppet "efter läggning" finns inte eftersom jag alltid sover då också, så den där tavernan får förbli en illusion. Dock får det hemskt gärna bli ett sprojlans nytt garage här. Så snart som möjligt. Amen. 

Om att hitta hem

Det är en helt annan magkänsla den här gången. Det är så här man vill att det ska kännas när man köpt hus. Gå runt med ett fånigt leende på läpparna när man packar upp lådor, har fnissiga barn som springer runt mellan alla rummen och kastar skrynkligt tidningspapper omkring sig, ha en ständigt pågående konversation med sin andra halva om ifall man kanske ska ta ner den väggen istället för den och lägga ljust golv istället för mörkt... Förväntningar, förhoppningar, inspiration, målbilder, möjligheter, upptäckarlust. En känsla av att ha hittat sitt hem. Vårt hem. 

Att bo i hus i Malmö blev inte som vi trott och hoppats på. Vi har inte känt oss hemma här, inte i huset, inte på gatan, inte i området. Vi har verkligen gjort allt för att ändra på den känslan, renoverat och fixat och försökt hitta på saker på fritiden och komma in i sociala sammanhang. Men vi har hela tiden känt att det är inte här vi vill bo på lång sikt, och då har allt bara känts tillfälligt och omotiverat. Under hela första året tänkte jag nog att vi skulle vänja oss, komma in i det, och så småningom trivas bättre. Men det blev ärligt talat nästan tvärtom. Trots att huset blev finare och finare så kändes det bara marginellt bättre att bo här. Men det är ju inte bara att flytta hur som helst. Man ska hitta något bättre, något som är värt energin som en flytt och eventuell renovering kräver. Man ska vinna en budgivning. Man ska sälja sitt befintliga boende. Man ska ta ett beslut om att göra stora förändringar för sina barn som inte har någon egentlig talan i en sån här process. Det är en sor sak det här med att flytta, men om man inte trivs där man bor så är det en risk man är beredd att ta. Det kan bli sämre, men det kan också bli mycket bättre. Min magkänsla säger att det är det senare alternativet som gäller för vår del den här gången. 

 

Om att ha börjat fatta att det snart är dags att lämna

Ciao!

Lördag morgon och jag fick lite sovmorgon av min skat. Så skönt att slippa gå upp klockan sju ibland. Dessutom har Erik varit borta en del kvällar och morgnar så lite egentid med båda barnen är nog bra för dem alla tre. Vi har en helg framför oss som kommer innehålla massa hemmafix, men nu är jag iallafall utvilad. Vårt hem ser just nu ut som ett lortigt bomnedslag, man kan inte ens kan ana tvättkorgen under tvättberget i sovrummet, och kylen gapar tom så när som på tre liter havremjölk. Det var verkligen mysigt att vara iväg förra helgen men man hamnar ju SÅÅÅ mycket back på hemmaplan. Så det ska vi ägna helgen åt. Och som en extra piska bjöd jag hem grannarna längre ner på gatan på middag i kväll, så vi kommer definitivt ha städat och handlat i morgon! ;)  

Annars då? Tja, förutom att det är kaos i hemmet så är det även kaos i mig just nu tyvärr. Nu är det knappt två månader tills vi ska flytta, och jag har fram tills denna veckan kunnat ignorera detta i princip helt och bara levt i nuet. Men igår var vi och hälsade på barnens nya förskola, och vi har därför fått berätta tidigare denna veckan för de nuvarande förskolorna att vi ska flytta. Skitjobbigt. Inte så mycket för dem (förskolorna) kanske, men för oss. För barnen. Och för mig! Jag är så nöjd med barnens förskolor, ser ju hur bra de har det och hur fina människor som jobbar där. Känner mig så hemsk som drar upp dem från dessa förutsättningarna till något nytt och okänt och potentiellt sämre. Återigen är det det där superduperjobbiga med att vara förälder; att man tvingas ta stora, livsavgörande beslut åt sina barn utan att kunna ge några garantier för resultatet…

Jag tror att många saker i våra liv kommer bli bättre med den här flytten, men just när det kommer till förskolorna så är jag väldigt tveksam. Och jag vet att jag går emot mina principer också eftersom jag har sagt många gånger att jag inte vill att mina barn ska växa upp i en tillrättalagd svennebanan miljö med överklass-vibbar. Och så flyttar vi till precis ett sånt område. Jag hoppas verkligen att jag bara är fördomsfull nu och att det kommer kännas bättre när vi väl är på plats. 

Men det är såklart inte bara barnens förskolor som gör att jag tycker flytten känns jobbig just nu. Jag har ju en egen, högst personlig sorg också att handskas med. Det är ju inte så att man bara köper ett hus, bor i det ett år och sen lättvindigt flyttar vidare. Åtminstone funkar inte jag så. Planen var ju att detta skulle vara THE house, att vi skulle bo här länge och leva våra liv här, och nu blir det inte så. Jag har investerat mycket tid och energi i att försöka skapa mig ett hem här och trivas, både i huset och området. Jag har spenderat en hel mammaledighet här, och sett mina barn bli ett helt år äldre i detta hus och kvarter. Vi har jättefina minnen från lekplatserna runt omkring, från trädgården och terassen, från huset och ja från Malmö i stort också. Vi kommer ju faktiskt lämna Malmö som hemstad nu också, och jag har ändå bott här nu i tja, åtta år iallafall. Det är klart att det känns sorgligt och jobbigt. 

Så just nu har jag en svacka kan man säga. Jag bävar för att börja om på nytt med all den energi det kommer att krävas att komma in i allt, hitta nya rutiner, komma tillrätta, känna sig hemma. Det kommer inte gå på en vecka. Möjligtvis på ett år. Förra gången vi flyttade var jag höggravid, och sedan mammaledig. Jag hade tid att bo in mig på ett annat sätt i lugn och ro, nu ska det hinnas mellan vardagens ekorrhjul. 

Men det är ingen som tvingar mig att flytta. Nånstans innerst inne så vill jag ju också detta. Jag vill att ALLA i familjen ska må bra i vårt hem, och så är det inte nu. Jag vill att vi ska bo på ett ställe utan att känna att det är tillfälligt, utan att ha en inre stress om att nån gång hitta nästa steg. Allt det där ser jag fram emot. Men jag vet att det kommer bli jobbigt på vägen dit, och jag vet att det finns mycket jag kommer att sakna med att bo här som jag inte kommer att kunna få där. Man vet vad man har men inte vad man får…

Man får vara ledsen i en stor förändring, även om man vet att den är positiv och nödvändig. Man kan inte välja hur man ska känna och när. Det vet väl jag om nån, jag jobbar ju för sjutton med Change Management. Får kanske ta och applicera några teorier och modeller från jobbet på mig själv för att få lite distans till det hela ;)

Well, nu ska jag gå ner och äta frukost och säga hej till min fina familj. Det blir en bra dag det här, en dag i taget just nu…

Soon its bye bye Punchis...

Soon its bye bye Punchis...