De senaste dagarna

Bebisen är kvar i magen. I morgon går jag in i vecka 42. Jag stapplar förbi den där sängen ett par gånger varje natt på väg till toa, och suckar lite över att bebisen inte ligger där. Försöker föreställa mig hur det kommer vara när den gör det…då är livet verkligen helt annorlunda.

IMAGE.JPG

Trädgården har till viss del gjort ett omtag. Maskrosorna i gräsmattan blommar igen, sida vid sida med tusenskönorna. Och den här vackra rosen har slagit ut vid vår trapp. Visserligen är den väldigt ensam på busken, men ändå. I morgon ska det visst bli oväder, så jag tänkte ta in den så att Linnea kan få ha den på frukostbordet på lördag när hon fyller år. Vår egen Linnea Viola Rose ska ju såklart ha en ros på sin stora dag!

IMAGE.JPG

Och ja, mitt emellan bregottpaketet och prästosten i kylen ligger den; champagnen. Jag visualiserar den kvällen jag och Erkan sitter i soffan tillsammans med vars ett glas bubbel och icke-gravidvänliga snacks med vår nya familjemedlem mellan oss, sött sussandes i babynestet. Hashtag goals på den ja…

IMAGE.JPG

Och när jag vankar runt här inne om dagarna så händer det grejer i trädgården. Stenarna har kommit nu, och stenläggningsarbetet utanför garaget och så småningom hela uppfarten är påbörjat. Sakta men säkert, men fint blir det!

IMAGE.JPG

Och så barnen då. Som jag är så otroligt glad över att jag får ha på förskolan just nu för jag är definitivt ingen rolig förälder. Trött i både huvud och kropp, och orörlig såklart. Även om barnen är så himla snälla och förstående tror jag inte de haft samma tålamod om de tvingats vara bara med mig hela dagarna och inte få härja loss på föris. Det är också skönt att Linnea får en chans att verkligen komma in i allt på sin nya förskola, lära känna personalen och kompisarna så mycket som möjligt innan bebisen kommer och de kommer vara hemma mer med mig.

Ja herrejisses alltså. Tre barn. Hur kommer det bli? Full rulle garanterat. Det lär jag ju bli varse ganska tidigt också fick jag veta igår när Erik nämner i förbifarten att han kommer vara i Tyskland en vecka i slutet av Oktober. Det har han tydligen berättat för mig innan, men jag har inte lagt det på minnet. Då blir det alltså jag och trion i skarpt läge redan när pyret är knappt en månad. Well, det blir säkert bra, hehe…he.

IMAGE.JPG

Jahaja. Det var det om detta. Dags att krypa till kojs för vad jag tippar kommer bli ännu en natt med onda förvärkar och nattvandrande barn. I morgon bitti ska jag till barnmorskan igen, på ett sånt där besök som vi båda skrattade lite åt när vi bokade in och konstaterade att “ja men då kommer jag inte komma iallafall, då är ju bebisen ute”. Skrattar inte lika mycket nu faktiskt.

Sedan ska jag preppa inför treårskalas. Och hela lördagen ska ägnas åt att äta tårta och knipa ihop benen så att Nea ska få ha sin födelsedag för sig själv. Har ongen stannat inne så länge kan den gott stanna inne några dagar till.

Sådeså.

Tre bebisar, en mage

Har försökt leta lite i arkiven på bilder från första och andra graviditeten för att jämföra storlek. Har ingen riktigt känsla för om jag är större eller mindre denna gången, men jag tror magen är aningen större denna gången. Jag har ju till stor del samma kläder nu som när jag väntade Love och Linnea och nu så här i v 40 är de ju verkligen på gränsen. Har ingen aning om vad jag väger men kommer nog landa på 2-3 kg mer än vad jag vägde med de andra två. Men den här gången hade jag lite högre startvikt också så egentligen har jag nog inte gått upp mer. 

6:e augusti 2013. Vecka 36 med Love i magen. En suddig selfie från badrummet i lägenheten på St Knuts torg. 

31103671864_4d533d45ee_o.jpg

 

10 augusti 2015. Vecka 36 med Linnea i magen. En nyvaken selfie från ett renoveringskaosigt, tillfälligt sovrum i huset på Rosenvång som vi nyss flyttat in i.  

IMG_1858.jpg

 

Och så sist men inte minst utan nog snarare störst; 18 augusti 2018. Vecka 37 med Karl-Molly i magen. Hemma i huset i Lomma. 

IMAGE.JPG

Jag tror i och för sig att den här bilden är lite missvisande eftersom den inte är på riktigt samma avstånd som den ovanför till exempel så därför ser magen större ut. Eller så blir det kanske så att jag följer trenden och får ett barn som vägde 2700 gram, ett som vägde 3700 gram och så nu ett som väger....nej. Så blir det INTE, haha! 

Well, dags att komma ur pyjamasen. Barnmorskebesök står på agendan idag, eventuellt det sista för den här graviditeten. Har inga fler tider inbokade iallafall så vi får väl se! :)  

Hejsvej.

 

Att vara redo men inte beredd och att vara vemodigt förväntansfull

Nu är den här på riktigt, den här sista sista tiden som gravid. Hur hände detta, det har gått så himla snabbt!? Och jag är INTE färdig. När jag såg i appen att jag går in i v 38 idag så kände jag verkligen den där inre stressen. Nu är bebisen helt klar. Kan komma när som helst. Och direkt när jag tänkt detta kände jag förvärkar, som nån sorts dåligt skämt från min kropp. Jag är INTE redo! Eller jo, redo är jag nog, men inte beredd. Jag är inte klar med att vara gravid, och jag är inte tillräckligt mentalt förberedd för en förlossning ännu. Jag behöver nog minst tre veckor till, jag ska ju för 17 jobba nästa vecka också. Sen ska jag njuta några dagar hemma, med netflixmaraton, en sked i nutellaburken och barnen på förskolan. Bara för att jag kan. Den ultimata vilan. Varvat med att läsa om Abascals förlossningsböcker igen och lyssna igenom några avsnitt av förlossningspodden. Packa en väska. Skriva ett brev. Kanske går jag ner på gymmet och kör lite mjuk träning. Tar en tur till nåt köpcenter och införskaffar de sista "nödvändigheterna" man behöver till en nyföding. Alltså när jag skriver detta känns det som att det inte kommer hända. Den här ungen kommer nog banne mig komma tidigt, bara för att jag verkligen inte vill det. Det är SÅ frustrerande att inte veta och inte kunna påverka. Eller så får jag verkligen äta upp detta och går två veckor över tiden så jag till och med är gravid på Linneas födelsedag den 22:e September. Det har jag dock svårt att tänka mig. Men man vet ju verkligen aldrig.

Alltså det är ju absolut inte så att jag inte längtar efter bebisen. Jag är sjukt nyfiken på vad det är för en filur där inne. Kille eller tjej? Mycket hår som Nea eller skallig som Love? Ljus eller mörk? Stor eller liten? Kommer den sova okej? Ha magknip? Kommer amningen fungera bättre denna gång redan från början? Tredje gången gillt hade ju känts som en revansch.

Men jag tycker ju så mycket om att vara gravid. Känner mig så strålande och speciell och trygg och lugn och som en riktigt superwoman. Visst har jag mina krämpor men de är väldigt små i jämförelse med hur jag vet att jag kommer må i flera veckor sen när bebisen är ute. Och det är så mysigt med sparkarna. Den närheten. Att bebisen är bara, bara min. Inuti mig, och fysiskt en del av mig. Som vilket inre organ som helst. Ett hjärta till som dunkar tätt intill mitt. Så nära som vi bara kan bli är vi just nu, och från det att bebisen föds så kommer vi glida mer och mer ifrån varann för varje dag som barnet växer och blir mer och mer självständigt. Det känns så vemodigt att detta ska vara sista gången jag får vara med om detta, men hur mycket jag än tycker om att vara gravid och föda barn så vill jag inte ha fler än att jag känner att jag kan orka med och räcka till. Tre barn kommer nog kännas ganska perfekt för det tänker jag mig. 

Sedan finns ju såklart orostankarna där också. De som baseras på skräckhistorier om barn som dör i magen precis på slutet. Eller förlossningar som går fel och leder till skador och handikapp på både mamma och barn. Allting har ju gått så himla enkelt för mig, rent logiskt borde det väl vara min tur snart att drabbas av svårigheter av något slag? Eller? När de tankarna dyker upp så vill man ju bara att den här sista tiden ska vara över, att man ska ha en trygg och frisk bebis i sina armar och veta att allt gått bra.

Ja, det är mycket som snurrar i huvudet numera. Och då har jag knappt ens hunnit/orkat tänka på hur det kommer vara att ha tre barn. Logistiken. Konflikterna. Kärleken. Ekonomin. Glädjen. Dynamiken. Energin. Eller snarare bristen på energi... Kommer man ens hinna fundera lite på vilken typ av barndom, uppväxt och värderingar man vill ge sina barn, eller kommer det bara att bli som det blir utmed resans gång?

Ja, vi får väl se helt enkelt. Nu blev det överhettning i min stackars fredagströtta hjärna. Måste sova nu. NU alltså.

Gonatt.

Hej, jag heter Svettlana - semester dag 10

Igår frågade en vän hur jag mådde nu som gravid och jag svarade ”jättebra, jag älskar att vara gravid och skulle gärna dra ut på det här lääänge”. HAHAHAHA! Såklart man jinxar en sån grej! Right back at ya... 

Den här dagen har varit hemsk. Jag har inte klagat på värmen i sommar en enda gång, det är ändå ganska strongt med tanke på vilken sommar vi haft och att jag snart är i v 33. Men idag, fy fan rent ut sagt. Jag vet inte hur många grader det varit och det har säkert inte varit något rekord eller så, men det har ju varit otroligt fuktigt och helt stillastående. Oavsett om jag varit inne eller ute har jag nästan fått panikkänslor. Och mitt i alltihop börjar Erik jiddra om att ”vi kanske ska ta och åka till Legoland ändå...?” Skjut mig. 

Men nu är det över. Det är kväll, barnen ser på tv på ovanvåningen, middagsdisken är avklarad. Jag har slängt mig raklång i soffan med en twix och en skål nyplockade hallon som jag tänker äta tills halsbrännan sprutar ur öronen. Sval luft kommer in från den öppna balkongdörren och avlägsna skratt och röster hörs, blandat med fågelkvitter och, såklart, skruvdragaren. Det är alltid ljud från nått verktyg i bakgrunden hemma hos oss. Ikväll är det för att Erik jagar på med att bli klar med trappan till vinden, som byggs av köksskåpsstommar och ska fungera som förvaring också. Jättefin blir den, som allt min man tar sig för i det här huset. ❤️   

Och i morgon är det en ny dag. Förhoppningsvis en något svalare sådan... 

image.jpg
IMAGE.JPG

Om att må bra och bara köra på

Otroligt trött dag idag. Kan inte riktigt förstå hur jag ska orka igenom den, men det får ju gå på något sätt.

Var hos barnmorskan I morse, hon vill att jag kommer på extra kontroller av blodtrycket en gang I veckan för att hålla koll. Jag fick ju havandeskapsförgiftning på slutet av min första graviditet, och även om förra graviditeten gick bra så finns det en ökad risk att få det igen, även om den är liten.

Jag hade ett något högre blodtryck idag än sist, men ligger inte I riskzonen. Dock hade jag gått upp ca 2,5 kg på bara två veckor, och det är egentligen lite mycket. Ett symptom på havandeskapsförgiftning är att man samlar på sig vätska och svullnar upp. Det gör man ju iofs annars också som preggo, speciellt nu när det är så varmt, men 2,5 kg på två veckor är kanske ändå inte helt vanligt, åtminstone inte I vecka 26. Alltså, kontrollen gick bra, men startade ändå såklart en miljon tankar I huvudet på mig. Jag som egentligen tycker att den här graviditeten går för fort och att veckorna springer iväg, känner nu plötsligt att det hade varit så skönt att åtminstone vara förbi vecka 30. Ännu hellre 32. Att ha en så färdig bebis som möjligt I magen, ifall något skulle hända som gör att den måste komma ut I förväg. Man är ju så maktlös när man har barnet inuti sig. Det finns så lite man kan göra för att påverka, det är bara vänta, vila och möjligtvis äta som gäller. Och så får man lite perspektiv på det "aktiva" (stressiga?) livet man lever. Är alternativet att bli sjukskriven och sängliggande, kanske till och med inlagd på sjukhus? DET vill jag verkligen inte. Vila mer absolut, men att spendera veckor på sjukhus mitt I sommar och semestertider det känns inte kul alls.

Okej, jag ska inte dra några förhastade slutsatser här nu, men oavsett hur jag kommer må framöver så fick jag ändå en liten väckarklocka idag. Jag har verkligen försökt köra på som vanligt I livet på alla sätt och inte låtit graviditeten begränsa mig, men nu kommer jag nog ändra lite på det. Avboka saker som inte är "måsten", planera för att slippa stressa, vila, lägga mig I tid, äta mer...ta hand om mig helt enkelt.

Japp. Så får det bli.

 

Bjuder på en näsblodsselfie med dagens outfit (från i fredags). Detta ständiga näsblod alltså... 

IMAGE.JPG

Ja det är en sån dag idag...

Varför har jag inte dokumenterat den här graviditeten mer? Fotat magen mer? Skrivit mer hur jag mår och känner?

Varför har jag inte tränat mer som jag sa att jag skulle? Yogat varje dag, hållit mig rörlig och i form? Varför har jag inte använt stödstrumpor så kanske jag sluppit åderbråcken som nu poppar upp lite varstans och får mig att känna mig som en nybliven 65-åring istället för 35-åring?

Varför är alla andra så gravidsnygga och jag mest tjock och barbapappig? Och dessutom med tre månader kvar, hur ska detta sluta? Varför måste man beställa alla gravidkläder online, finns ju inte en enda butik som har basgrejer längre ens?

Varför känner jag mig så fjantig och ”vem tror hon att hon är”-ig när jag egentligen vill malla mig med magen hela tiden? Min sista mage. Jag vill spara känslan av varje sekund.

Varför glömmer jag hela tiden ta mina vitaminer? Äter för lite och dricker för lite?

Varför är jag vaken nu när klockan är halv fyra på morgonen?

Gott och blandat

Efter ett långt inlägg med massa text får det bli lite bilder nu för att liva till det lite. Här är sex snapshots från mobilen den senaste tiden, enjoy!

IMAGE.JPG

Hela familjen var ute och cyklade i helgen. Det var lite lätt kaosartat. Massa trafik i Lomma och två barn vars främsta fokus var att vinna över varandra och komma först fram. Puh! Men alla överlevde och vi fick i oss varsin premiärglass från Lomma glassfabrik.

IMAGE.JPG

Trädäck under construction. Det har varit skitfula stenar och singel utanför lusthuset fram tills nu, men så fick vi ett ryck och tog beslut om att lägga trädäck framför istället. Det blev jättefint och barnen älskar det. Ska införskaffa några göttiga solstolar också bara sen kan sommaren börja!

IMAGE.JPG

Loven och jag var på Knytte i lördags och träffade Lammen. Till att börja med var Love inte alls särskilt intresserad och ville inte ens gå in i hagen (vilket alla andra barn gjorde) men efter ett tag fick jag med honom in. Intresset var dock fortfarande svalt, men ett litet lamm charmade oss totalt när han ihärdigt försökte äta upp nyckelringen i Loves fleece. En riktig busunge alltså.

Mja, han är ingen direkt djur-fantast vår lille Love, men jag har fortfarande en förhoppning om att få med honom till stallet och prova på ridning nån dag. Han har aldrig ens suttit på en häst och provat ponnyridning på nån marknad eller så, så det kan bli mycket intressant att se hur han reagerar...

IMAGE.JPG

Vitaminer och kosttillskott. Ja alltså man borde väl äta exemplariskt när man är gravid, eller? Men nu gör jag inte det. Det är kanske inga kopiösa mängder skräpmat vi talar om, men jag är helt enkelt inte sugen på mat. Jag blir galet hungrig, men inte sugen på något, och mätt efter bara en halv portion. Så det blir mycket mackor och fil kan man säga. Och vitaminer som nån sorts kompensation.
Jag ska på första besöket hos barnmorskan om ca 3 veckor (i v24, är inte det ganska sent? Har för mig att jag gick mycket tidigare med de andra...?) och det ska bli spännande för jag har ju noll koll på hur jag ligger till när det kommer till viktuppgång, järnvärde, etc. Men det känns ju bra så då är det nog det också. Brukar ju hänga ihop för det mesta :).

IMAGE.JPG

En 21-veckors magbild från ett provrum förra veckan när Indiska hade 30% på allt och jag var galet shoppingsugen. Bra kombo! Det blev blusen på bilden och lite annat smått och gott som jag var väääl värd, haha!

IMAGE.JPG

Och här är jag med min andra lilla böna <3. Ett sånt yrväder hon är just nu alltså. Så liten och så stor på samma gång. Kavat, självständig och bestämd samtidigt som hon följer storebror slaviskt och vill göra allt han gör. Hon älskar att vara ute och skulle nog allra helst även sova utomhus också om hon fick. Vilket hon faktiskt ska göra på torsdag när farfar tar med sig båda barnen ut och tältar! Herregud ja, det ska bli kul att se hur det går. Och sååå skönt att ha ett barnfritt dygn att bara chilla på!

Häpp, det var allt för denna gången!

Om att vara två om en graviditet

För ett par veckor sen träffade jag en vän som gratulerade till graviditeten och vi pratade lite i allmänhet om att vara gravid och hur jag mådde och sådär. Hon berättade att en av hennes vänner är gravid med sitt första barn, och att pappan till det barnet hela tiden benämner det som att ”vi är gravida” när han pratar om sin tjej och deras kommande barn. ”Vi är gravida”. Alltså ju mer jag tänker på det ju mer provocerad blir jag av den frasen. Som pappa är du inte gravid. Du väntar barn, så långt kan jag sträcka mig, men att säga att du har nånting med graviditeten att göra mer än att du haft en skön stund utan skydd, det är helt enkelt en lögn. Du kommer varken få uppleva de positiva eller negativa bitarna med att vara gravid, enbart vara en åskådare till dem. Det är inte din kropp som förändras, du som bär ansvaret för att ha koll på saker som vad du bör och inte bör äta eller dricka, vilka aktiviteter du kan ägna dig åt utan att riskera något (jag tänker på ridning, skidåkning, hur länge det är ok att flyga, osv) och hur du bäst kan stärka upp din kropp igen efter graviditeten för att inte få problem med ryggen, inte kissa på dig varje gång du hostar eller ha delade magmuskler som får dig att se gravid ut flera år efter att barnet faktiskt är fött. Allt det där behöver du som pappa inte lägga många minuters tankeverksamhet på. Det är inte heller du som kommer gå igenom den fysiska smärtan som det innebär att föda barn (oavsett hur det föds) och eventuellt amma. Värkar och eftervärkar, mjölkstas, stygn i underlivet, förstoppning och en evighetslång spänningshuvudvärk på grund av helkassa sömn- och amingspositioner och ett evinnerligt bärande. Du kommer aldrig uppleva den enorma ångest och oro man känner när man är osäker på om barnet inuti inte beter sig som vanligt. Borde jag inte känna sparkar vid det här laget? Kanske rör sig barnet plötsligt mindre eller inte alls, eller att man bara instinktivt känner att något är fel. DET är ångestkänslor på riktigt. Det är inte heller du som pappa som behöver vänja dig vid en vardag under nio månader där man inte längre känner sin kropp och vet hur den ska reagera i olika situationer. För den är inte bara ens egen. Känslorna bubblar och tårar kan komma helt oprovocerat. Halsbrännan kan förstöra en hel natt, för att sen inte dyka upp på en vecka. Vissa dagar kan man knappt få i sig någonting för att man mår illa eller bara känner att magen tar all plats så man kanppt ens kan andras, och nästa dag äter man som om man inte hade någon botten. Vilket också gärna kommenteras. ”Jaha, ska du äta nu igen”. Många kommentarer blir det under en graviditet...

Det är heller inte du som pappa som får ta emot blickarna från människor omkring dig. Det är alla möjliga blickar; undrande, avundsjuka, ifrågasättande, oroliga, dömande, nostalgiska, uppmuntrande, attraherade, och en massa andra sorter. De allra flesta reagerar på något sätt när man ser en kvinna med en gravidmage. Man reagerar säkert mer eller mindre medvetet, men som kvinna känner man av det. Man är ett objekt som andra projicerar sina känslor på. Vissa dagar är det kul, man mår bra och visar gärna upp sig. Andra dagar vill man bara se ut som man gjorde innan. Inte sticka ut, inte framkalla några reaktioner. Men det går inte. Magen är där och den syns, om man inte stannar hemma förstås men det är ju oftast inte möjligt. Detta är också en upplevelse som enbart en gravid kvinna kan känna, inte en blivande pappa som väntar barn.

Ja, jag kan fortsätta med många många fler exempel på varför jag tycker att det är ett hån att ens yttra frasen ”vi är gravida”. Alltså, jag tror ju definitivt inte man menar det som ett hån, den typen av blivande pappor som uttrycker sig så här gör det väl förmodligen som ett sätt att visa att han vill vara delaktig och ta ansvar och verkligen ta del av den här ”resan” eller vad man ska kalla det att vänta barn. Men saken är ju den att det går inte. Jämlikhet i all ära, detta handlar inte om det. Det handlar om en fysisk begränsning som man inte ska negligera på det sättet man gör genom att uttrycka sig så. Män kommer aldrig kunna förstå helt och fullt vilken enorm upplevelse (på gott och ont) det är att vara gravid. Och då tycker jag att man åtminstone kan respektera gravida genom att inte uttala sig som att man kan det. Däremot får (ska!) man ABSOLUT gärna skämma bort, passa upp, ge komplimanger, stötta, peppa, vara kärleksfull och finnas vid den gravidas sida under och efter graviditeten. Visa att man är glad, stolt och förväntansfull. Vara lyhörd för behov och önskemål, ha låga krav och mycket överseende. Ja det finns hur mycket som helst en blivande pappa kan göra för att vara delaktig. Men att säga att han också är gravid, det är INTE okej. Inte enligt mig iallafall.

Dagboksanteckningar från Januari 2018

 4 januari 2018

Jag tror att jag är gravid. Har inte tagit något test ännu, men mensen är två dagar sen och jag känner inga tecken på att den skulle vara på väg. Jag känner inga tecken på att jag skulle vara gravid heller iofs, men det gjorde jag ju inte med Love heller. Kanske är det en kille då, haha, om man nu kan dra slutsatser så tidigt 😉 Jag tycker dock om kaffe fortfarande, det är lite konstigt.

Jag har inte sagt något till Erik. Vet inte när jag ska? När jag har testat? Och jag vet inte när jag ska göra ett test. Kanske den 7:e? Den 7:e januari testade jag med Love. Och kanske Nea med tror jag? Om jag är gravid nu så blir det ju ett syskon i precis samma tidsperiod som de andra. Aug-sept. Haha vad knäppt. Som att vi bara ligger en gång om året typ 😉

Jag älskar ju den där tiden när det bara är jag som vet. När jag har en hemlighet som kommer förändra världen. En hemlig skatt. Ett till hjärta i min kropp.

Det är absolut ett efterlängtat och planerat barn. Om det blir ett plus så blev det efter andra försöket. Det trodde jag inte faktiskt.

Och det är skräckblandad förtjusning även denna gång. Är jag redo? Hur kommer min kropp fixa detta? Vår relation? Hur blir det på jobbet? Livet? Kommer vi orka? Och samtidigt, nu finns det två personer till i den här familjen som kommer älska en ny liten medlem. Det känns mest som att det skulle vara en gåva till hela familjen. Ännu en skatt.

Men jag kommer att behöva ta bättre hand om mig. Sova, träna, äta. Ett nytt fokus.

På söndag vet jag.

 

5 januari 2018

Lite känningar av mensvärk idag. Får väl se om det är mens eller bebisverkstad som gör ont...spännande!

Känslomässigt känner jag mig ganska tom. Sista lediga vardagen idag och jag får ett jättestresspåslag av att ens tänka på jobbet.

I år har jag inte haft någon ”nystartskänsla” alls inför det nya året. Inte känt för att ”ta tag i mig själv” och styra upp. Jag vet inte alls vad jag vill! Var är mitt driv? Min passion? Vad gör mig glad? Tänker mkt på detta men kommer liksom inte fram till något...

 

14 januari 2018

Jo, men jag är gravid. Tog ett test den 7:e, mest för att det var samma datum som jag plussade med Love för fem år sen. Det stod ”gravid 1-2 v”. Kändes konstigt, har aldrig tagit ett sånt digitalt test innan. Väntade nån dag till, sen tog jag ett vanligt test. Tydligt plus.

Väntade nog nån dag innan jag mer eller mindre ”berättade” för Erik. Typ, ”vill du ha brie? Nej jag äter inte sånt längre”. Que? Jag tror till och med jag lät honom hälla upp vin till mig på lördagen, men jag drack ju aldrig det. Hade kanske egentligen tänkt berätta på nått speciellt sätt men tja, det blev inte så.

Hur mår jag då? Är i v 6 enl uträkningar. Har mått bättre. Känner mig konstant bakis. Yr. Inte så illamående, men lite. Inte sugen på mat iallafall.

Trött. Men vilar inte. Två små barn och ett jävla event nästa v på jobbet som jag bara vill få överstökat nu.

Stressad också för resten av året typ. Skidresan? Ska vi resa till våren? Festen i juli? Renoveringen?

Fy. Vill egentligen tänka på allt detta och planera så jag kan bli lugn, men jag bara skjuter på allt just nu.

Gaah!

Gonatt.

 

21 januari 2018

En lördag i vecka 7: mår illa, mår illa, mår illa. Är trött. Orkar inte göra mycket alls. Vill mest att dagen ska ta slut. Och helst januari också. Och hela vintern. Tror aldrig jag längtat så mycket efter våren som nu...😩

Det vettigaste jag gör idag är att ta en dusch. Och så lagar jag mat. Trots illamåendet så är god mat ändå en ljusglimt just nu. Tacksam för att Erik tar disken dock.

Går och nattar barnen vid åtta. Somnar. Vaknar kl 03.05. Skit, jag har missat lördagsgodiset. Tar av jeansen och borstar tänderna. Är tacksam för att jag inte orkat sminka mig så jag slipper mecka med det nu.

Hoppas jag mår lite mindre illa i morgon....

När det kommer till själva bebisen, så är jag glad. Men...också lite orolig såklart. Hur ska vi fixa det? Rent praktiskt? Bil, sovrum, saker... Hur gör man om något händer ett av barnen? Tänk när Erik reser och jag är själv med dem? Går det ens att få barnvakt till tre?

Hur mycket behöver man förbereda, och hur mycket kan man känna att det får lösa sig efter hand?

Så många frågetecken.

 

25 januari 2018

Trött. Illamående. Trött. Illamående. 


The magic number

Here we go again. Nu är det till och med "outat" på instagram så då är det väl så officiellt det kan bli för vänner och familj. Ännu en bulle in the ugn. Nummer tre, det magiska numret sägs det. Och helt enligt min "livsplan" och dröm. Tre barn. Jag är så fenomenalt lycklig just nu måste jag säga. 

Är i vecka 20 (19+4) och snart är halva graviditeten gjord. Det känns helt ofattbart. Den här gången har jag verkligen på riktigt inte kunnat ta in vad som händer förrän, tja typ nu. Jag har mått dåligt, det har jag. Och jag har varit ofantligt trött tills för bara kanske två veckor sen. Så visst har det funnits symptom. Jag har inte tvivlat på att jag är gravid rent fysiskt, absolut inte. Men att veta att man är det, och att faktiskt förstå hur det ligger till, det är två helt skilda saker. Och jag har ju alla tre gångerna haft svårt att landa i det som händer, därav har jag velat berätta för omvärlden så sent som möjligt. Jag tycker det känns så konstigt att berätta något som jag inte riktigt tror på själv ännu. Men nu tror jag på det. Nu har även huvudet fattat vad som händer. Och jag går mest runt och fån-ler när jag tänker på det. Jag ler för att jag tänker att jag vet vad som väntar och vilket helvete det kommer att vara men att det är precis det jag vill ha och det är så himla himla värt det. Det är ju liksom nu det börjar "på riktigt". Foglossningen har börjat hälsa på då och då. Halsbrännan också. Näsblodet är back in business. Anfåddheten vid minsta ansträngning. Ligament som stramar och drar på morgonen när jag så smidigt jag kan försöker kravla mig upp. Det enda symptom som jag riktigt ogillar är yrseln som har kommit de senaste dagarna, den får mig att känna mig så väldigt osäker. Men allt annat känner jag ju så väl igen. Det är så härligt välbekant och känns tryggt på något märkligt sätt. Jag har gjort det här förut. Jag kan det här. Jag är inte rädd och jag ska göra vad jag kan för att njuta av bebisbakandet även denna gången. Och jag tänkte dokumentera mina tankar här så välkommen att följa med på resan från två- till trebarnsmamma <3

IMAGE.JPG

Hej hej bulan! 👋🏼