Trebarnslivet- en update

En regnig och mulen torsdag, den första på riktigt länge som jag inte har några planer för dagen utan kan vara hemma och skrota med Elias när storbarnen är på förskolan. Så himla skönt. Ja, jag borde bestiga “mount Washmore” nere i tvättstugan, tömma och fylla diskmaskinen, planera middagen, gå igenom klädhögen med grejer som ska upp på tradera eller till Erikshjälpen…men jag vill inte just nu. Jag vill sitta här med min kaffe som för en gångs skull är varmt (ok, jag micrade det nyss, men ändå) och min dator som jag aldrig annars har tid och ork för samtidigt. Elias sover gott, jag har till och med slumrat en stund med honom, och när han vaknar ska vi äta lite lunch och sen gå en runda och hämta paket och handla. Ingen stress, inga tider att passa. Jag hinner andas idag.

Ja för hur är det nu att ha tre barn, såhär drygt sju månader efter att lilleman kommit in i familjen? Jo, det är nog ungefär som jag föreställt mig. Fast första halvåret har varit betydligt mer räkmacka än det som vankas nu, det är tydligt. Nu när Elias börjar krypa, resa sig mot saker, sover mindre på dagen, äter vanlig mat och på många sätt är en person och inte bara en liten bebisklump, ja då tar han ju också mer plats och tid. Och det känner storbarnen såklart av, och gör sitt för att hävda sig och inte bli bortglömda. Och den lille söte bebisen är numera också en legokraschare, bok-sönderrivare, teckningsätare och pratsam TV-störare. Inte riktigt vad syskonen var beredda på riktigt än tror jag, haha. Och jag då? Nej jag var nog inte heller beredd på att första tiden skulle gå så otroligt fort. Den där bebisbubblan försvann snabbt som en såpbubbla. Men det känns ändå okej. Det är kul med en bebis som det är liv i. Som upptäcker världen och allt runtomkring med glädje, och som tar oss andra i familjen ner på jorden igen. Back to basics. Och jag känner att jag är nöjd. Mina gravidkläder ligger på Tradera till försäljning, urväxta pyttekläder och bebisattiraljer är nerpackade för ärvning och jag känner att jag har haft tre jättefina graviditeter och spädbarnstider men det är bra nu. Och jag är SÅ otroligt glad att det är så jag känner, för de första veckorna när Elias kom kunde jag inte ta in att jag gjorde allt detta för sista gången och det var bara så mycket sorg inblandat. Men nu vill jag istället vidare. Eller kanske snarare leva här och nu och framåt. Bebistiden är speciell och underbar, men den är vi klara med. Jag kan ofta känna mig stressad över att jag missar mina barns uppväxt, och då är jag ändå föräldraredig och spenderar jättemycket tid med dem. Men det känns aldrig tillräckligt. Och hur skulle det då vara med ännu fler barn? Nej det är mer än jag mäktar med, jag har fullt upp med att vara närvarande i tre barns liv. Och mitt eget!

Den ständiga frågan

Hur känns det nu då? Kan du förstå att du snart är trebarnsmamma?

Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan de senaste dagarna. Och svaret är, det känns bra och nej det förstår jag inte.

Alltså, jag vet inte riktigt hur man ska kunna förstå det? Och jag tänker väldigt väldigt lite på att vi snart kommer ha tre barn. De andra två är ju redan så självklara familjemedlemmar. De blir ju liksom inte mer barn bara för att det kommer en till. Nej, jag fokuserar på att vi kommer få en liten bebis, och det känns ärligt talat precis som det gjorde de andra två gångerna jag har väntat på en liten bebis. Nervöst, förväntansfullt, och självklart. Jag har haft nio månader på mig att landa i detta, det här barnet är inget nytt för mig på samma sätt som det kommer vara nytt för alla runt omkring, jag har levt med det i min kropp så himla länge så det finns liksom redan för mig. Den stora skillnaden för min del blir att jag kan börja få tillbaka min kropp för mig själv så sakteliga, andas lättare, inte ha så ont i bäcken och höfter, vända mig i sängen på nätterna, säga tack och hej till halsbrännan, osv. Det ser jag fram emot!

Det här med att vi kommer ha tre barn känns också lite självklart, av samma anledning som jag nyss nämnde. Vi har ju haft två barn under några år nu, ett till gör väl ingen större skillnad tänker jag. Kanske är jag naiv, men jag tänker att vissa saker blir enklare med tredje barnet och andra saker blir jobbigare. En bebis är ju alltid en bebis och det är så klart mycket jobb och tid och energi som kommer gå åt. Sen är det ju klart att skulle man få ett barn med speciella behov, om det nu är kolik eller någon förlossningsskada eller annan diagnos, ja då kommer livet givetvis kastas omkull på ett helt oförutsägbart sätt. Men det hade det ju gjort oavsett om det var första eller femte barnet som drabbades.

Men jag måste säga att jag känner mig väldigt trygg den här gången. Lugn, trygg och säker. Inte som att jag är någon supermamma som vet allt, men jag har ju ofrånkomligt fått med mig erfarenheter och framförallt ett nätverk efter två barn som gör att jag vet vart jag ska vända mig när jag behöver något. Vem omkring mig är duktig på vad? Vem har erfarenhet av detta eller detta? Det är så skönt att de flesta vännerna har gått igenom en graviditet, förlossning och småbarnsliv med totalt olika utgångspunkter och resultat, så att det mesta täcks liksom in. När Love föddes kände jag mig mycket mer ensam och rådvill. Google och Familjeliv.se funkade väl till viss del, men exempelvis det här med att vara i en ängslig föräldrargrupp med andra förstagångsmammor har ju definitivt både för-och nackdelar kan jag känna i efterhand. Nu kommer jag ju kunna fråga människor jag känner på riktigt och litar på och det kommer ju vara en helt annan grej.

Hur som helst. Osäkra föräldrargrupper, trebarnschocker och kopiös sömnlöshet- bring it on, jag är redo. Mest av allt ser jag bara fram emot att vi kommer få en till familjemedlem att älska och att huset kommer fyllas med ännu mer kärlek, kaos och liv. Cheesy, but true! ;)

Första morgonen som storebror och lillasyster, 23 September 2015.  <3

Första morgonen som storebror och lillasyster, 23 September 2015.

<3


Sommarens finaste minnen?

Med tredje barnet ganska tätt är det inte mycket man behöver köpa till bebisens ankomst. Vagn(ar) finns, säng, babysitter, babynest, kläder I överflöd, bärsele, osv. Men vad man aldrig kan få för mycket av är minnen av den här mycket speciella tiden som det är att vänta på en ny familjemedlem, så jag bestämde mig ganska snabbt för att boka in en gravidfotografering med proffset nummer ett; Emelie Ohlsson. Det kostar en slant, men som sagt, en del minnen är verkligen ovärdeliga. Och Emelie är sååå proffsig, vilket jag visste sen innan även om jag inte blivit fotograferad av henne utan bara gått några webb-kurser, och även en face-to-face kurs faktiskt när Love låg I magen.

Vi fick boka om ett par gånger på grund av vädret, tro det eller ej men vi lyckades pricka in ett par mulna kvällar den här sommaren, men I slutet på Juli fick vi till det iallafall. Och det blev en jättehärlig kväll, barnen var taggade och vädret var outstanding och det var bara så mycket kärlek och glädje och en härlig upplevelse helt enkelt. Ett riktigt, riktigt fint minne.

Och här är några av bilderna från kvällen...

lovebyemelie-caroline10webb.jpg
lovebyemelie-caroline46webb.jpg
lovebyemelie-caroline24webb.jpg
lovebyemelie-caroline06webb.jpg
lovebyemelie-caroline78webb.jpg
lovebyemelie-caroline82webb.jpg

En dörr stängs och en annan ställs på glänt

Så var det klart. Sista arbetsdagen gjord på åtminstone åtta månader. Det känns så himla, himla märkligt. Jag har ju varit föräldrarledig två gånger, jag borde ju veta lite vad som väntar, men det känns som ett stort svart hål ligger framför mig nu. Eller "hål" låter kanske lite negativt, men det är bara så ovisst alltihop. Som ett blankt papper. Inga förväntningar, inga direkta planer. Jag vet ju inte om jag kommer vara hemma med en liten tjej eller kille, inte hur bebisen kommer vara, om vi kommer må bra...det enda jag vet är att livet kommer bli väldigt annorlunda.

Att ha en bebis igen alltså...så overkligt. Jag hittade anteckningar i datorn idag från när Nea var helt ny och bara ammade hela tiden. Hur förvånad jag var över detta trots att jag ju gjort det förut. Men man glömmer ju... Och så hade jag skrivit om hur kär jag var i henne. Hur jag saknade henne när hon sov och blev glad när hon vaknade. Samtidigt som jag kände mig helt kvävd under ansvaret och insikten i att hon inte överlever utan mig och att hon var så liten och skör och att vad som helst kan hända på en sekund. Lika lätt som livet tändes kan det släckas igen. Det är så tydligt när de är så himla små, och ganska skrämmande.

Så här tredje gången är jag rädd och orolig både för att jag ska uppleva den där kärleken igen, och att jag inte ska göra det. Om jag blir helt förälskad i en ny liten bebis, hur kommer de andra barnen uppleva det? Men om jag inte blir förälskad, vad för slags start i livet blir det för vår nya familjemedlem? Hur mycket känslor kan man ha? Hur mycket tid för att visa dem får man med varje person? Och hur orkar man? Hur orkar man vara tillräcklig för alla, inte minst sig själv? Den här anteckningen från när Linnea är precis fyra veckor säger så mycket:

De här första veckorna är verkligen speciella eftersom jag och lillan spenderar nästan all tid tätt, tätt tillsammans. Ibland känns det som att jag ska kvävas och få panik av detta varma, svettiga, krävande lilla liv som är helt beroende av mig. Hon dränerar mig verkligen på energi både fysiskt och psykiskt, och jag är just nu inte mig själv mer än till kanske 10%. Resterande tid är jag hennes fullt ut. För mat, närhet, trygghet, hygien, värme, omsorg. Jag är hennes värld just nu och det är fullkomligt underbart, totalt utmattande och vansinnigt skrämmande på samma gång. Kärleken. Ansvaret. Förändringen. Ett nytt liv helt enkelt. För henne, mig och hela vår lilla familj...

Jag är verkligen, verkligen glad över att vi ska bli en till i familjen, men jag antar att det inte är konstigt att man har lite fjärilar i magen (förutom en bebis...). Framförallt inför den här första tiden. Man vill ju att den ska bli fin och bra och lycklig. Så många förväntningar, samtidigt som jag vet att det är den värsta tiden jämfört med både graviditet och förlossning. Allting är så skört.

Hur som helst. Nu när jag är ledig kan jag ta mig tiden att fundera lite. Jag tror jag behöver det. Landa. Förbereda mig. Hoppas verkligen att bebisen ger mig åtminstone ett par dagar i nästa vecka innan hen kommer. Man blir ju aldrig helt redo, men just nu är det onödigt mycket som snurrar runt i skallen...

Gonatt.

Att vara redo men inte beredd och att vara vemodigt förväntansfull

Nu är den här på riktigt, den här sista sista tiden som gravid. Hur hände detta, det har gått så himla snabbt!? Och jag är INTE färdig. När jag såg i appen att jag går in i v 38 idag så kände jag verkligen den där inre stressen. Nu är bebisen helt klar. Kan komma när som helst. Och direkt när jag tänkt detta kände jag förvärkar, som nån sorts dåligt skämt från min kropp. Jag är INTE redo! Eller jo, redo är jag nog, men inte beredd. Jag är inte klar med att vara gravid, och jag är inte tillräckligt mentalt förberedd för en förlossning ännu. Jag behöver nog minst tre veckor till, jag ska ju för 17 jobba nästa vecka också. Sen ska jag njuta några dagar hemma, med netflixmaraton, en sked i nutellaburken och barnen på förskolan. Bara för att jag kan. Den ultimata vilan. Varvat med att läsa om Abascals förlossningsböcker igen och lyssna igenom några avsnitt av förlossningspodden. Packa en väska. Skriva ett brev. Kanske går jag ner på gymmet och kör lite mjuk träning. Tar en tur till nåt köpcenter och införskaffar de sista "nödvändigheterna" man behöver till en nyföding. Alltså när jag skriver detta känns det som att det inte kommer hända. Den här ungen kommer nog banne mig komma tidigt, bara för att jag verkligen inte vill det. Det är SÅ frustrerande att inte veta och inte kunna påverka. Eller så får jag verkligen äta upp detta och går två veckor över tiden så jag till och med är gravid på Linneas födelsedag den 22:e September. Det har jag dock svårt att tänka mig. Men man vet ju verkligen aldrig.

Alltså det är ju absolut inte så att jag inte längtar efter bebisen. Jag är sjukt nyfiken på vad det är för en filur där inne. Kille eller tjej? Mycket hår som Nea eller skallig som Love? Ljus eller mörk? Stor eller liten? Kommer den sova okej? Ha magknip? Kommer amningen fungera bättre denna gång redan från början? Tredje gången gillt hade ju känts som en revansch.

Men jag tycker ju så mycket om att vara gravid. Känner mig så strålande och speciell och trygg och lugn och som en riktigt superwoman. Visst har jag mina krämpor men de är väldigt små i jämförelse med hur jag vet att jag kommer må i flera veckor sen när bebisen är ute. Och det är så mysigt med sparkarna. Den närheten. Att bebisen är bara, bara min. Inuti mig, och fysiskt en del av mig. Som vilket inre organ som helst. Ett hjärta till som dunkar tätt intill mitt. Så nära som vi bara kan bli är vi just nu, och från det att bebisen föds så kommer vi glida mer och mer ifrån varann för varje dag som barnet växer och blir mer och mer självständigt. Det känns så vemodigt att detta ska vara sista gången jag får vara med om detta, men hur mycket jag än tycker om att vara gravid och föda barn så vill jag inte ha fler än att jag känner att jag kan orka med och räcka till. Tre barn kommer nog kännas ganska perfekt för det tänker jag mig. 

Sedan finns ju såklart orostankarna där också. De som baseras på skräckhistorier om barn som dör i magen precis på slutet. Eller förlossningar som går fel och leder till skador och handikapp på både mamma och barn. Allting har ju gått så himla enkelt för mig, rent logiskt borde det väl vara min tur snart att drabbas av svårigheter av något slag? Eller? När de tankarna dyker upp så vill man ju bara att den här sista tiden ska vara över, att man ska ha en trygg och frisk bebis i sina armar och veta att allt gått bra.

Ja, det är mycket som snurrar i huvudet numera. Och då har jag knappt ens hunnit/orkat tänka på hur det kommer vara att ha tre barn. Logistiken. Konflikterna. Kärleken. Ekonomin. Glädjen. Dynamiken. Energin. Eller snarare bristen på energi... Kommer man ens hinna fundera lite på vilken typ av barndom, uppväxt och värderingar man vill ge sina barn, eller kommer det bara att bli som det blir utmed resans gång?

Ja, vi får väl se helt enkelt. Nu blev det överhettning i min stackars fredagströtta hjärna. Måste sova nu. NU alltså.

Gonatt.

Glada barn -> glada föräldrar

Ciao! Lördag kväll och jag är trött (daaa) men också väldigt glad. Jag tror mest det beror på en otrolig lättnad över att Love varit sitt vanliga spexiga, babbliga, energiska och ständigt ifrågasättande och förklarande jag idag. Hela dagen! Inte den håglösa, trötta, gnälliga, klena gummi-figuren som inte ens orkat sitta upp som vi stött på allt för ofta under veckan. Ja, och till viss del även längre än så. Jag har verkligen googlat allt från järnbrist till diabetes till diverse psykiska diagnoser, men nu känns det mest som att det handlat om dåliga mat-och-sov rutiner, möjligtvis i kombination med något utvecklingssprång (som det iaf hette när det handlade om spädbarn, men konceptet borde väl gälla fyraåringar också tänker jag). Igår och idag är första dagarna på flera veckor som han svarar ”nej” på frågan om han har ont i magen. Alltså den lättnaden i mammahjärtat, oj oj... Och även om han är lite trött på sin lillasyster som retas med honom konstant, och ganska avundsjuk på sånt hon fått de senaste dagarna (som en nalle av röntgensköterskan och ett armband av doktorn) så är han så snäll och omhändertagande och gullig mot henne. Han förstår ju att hon har ont i sin fot.  

Hos gammelfarmor och gammelfarfar på eftermiddagsfika idag. Jordgubbar och glass. &nbsp;Mm-mm-mmm!&nbsp;

Hos gammelfarmor och gammelfarfar på eftermiddagsfika idag. Jordgubbar och glass.  Mm-mm-mmm! 

Men ja, det har helt enkelt varit en bra dag. Solig och lagom varmt. Ett par timmar i skogen på förmiddagen med Neas knyttegrupp. Ordentligt med mat och dryck under hela dagen för hela familjen. Ingen stress och inga större åtaganden. Dessutom fick Love med mig på en motvillig bandymatch på gräsmattan som visade sig bli riktigt rolig (och svettig!). 

IMAGE.JPG

Och trädgården! Alla dofter som slår emot en när man kommer ut, att kunna äta nyplockad sallad till middagen och att se barnen härja runt på egen hand med cyklar och spadar och bollar. Det är också balsam för själen. 

I morgon måste jag dock ta tag i en av mina surdegar; klädkaoset i vårt sovrum. Har rensat ut MASSOR som ska iväg till Varié och tradera och även Erikshjälpen. Och ett gäng lådor ska bara ställas undan i väntan på kallare tider igen. Och en hel del ska tvättas... Japp, så är det. Bara att bita ihop och peppa till. I morgon. Men nu- sova! 😊 Nattinatt!  

Gott och blandat

Efter ett långt inlägg med massa text får det bli lite bilder nu för att liva till det lite. Här är sex snapshots från mobilen den senaste tiden, enjoy!

IMAGE.JPG

Hela familjen var ute och cyklade i helgen. Det var lite lätt kaosartat. Massa trafik i Lomma och två barn vars främsta fokus var att vinna över varandra och komma först fram. Puh! Men alla överlevde och vi fick i oss varsin premiärglass från Lomma glassfabrik.

IMAGE.JPG

Trädäck under construction. Det har varit skitfula stenar och singel utanför lusthuset fram tills nu, men så fick vi ett ryck och tog beslut om att lägga trädäck framför istället. Det blev jättefint och barnen älskar det. Ska införskaffa några göttiga solstolar också bara sen kan sommaren börja!

IMAGE.JPG

Loven och jag var på Knytte i lördags och träffade Lammen. Till att börja med var Love inte alls särskilt intresserad och ville inte ens gå in i hagen (vilket alla andra barn gjorde) men efter ett tag fick jag med honom in. Intresset var dock fortfarande svalt, men ett litet lamm charmade oss totalt när han ihärdigt försökte äta upp nyckelringen i Loves fleece. En riktig busunge alltså.

Mja, han är ingen direkt djur-fantast vår lille Love, men jag har fortfarande en förhoppning om att få med honom till stallet och prova på ridning nån dag. Han har aldrig ens suttit på en häst och provat ponnyridning på nån marknad eller så, så det kan bli mycket intressant att se hur han reagerar...

IMAGE.JPG

Vitaminer och kosttillskott. Ja alltså man borde väl äta exemplariskt när man är gravid, eller? Men nu gör jag inte det. Det är kanske inga kopiösa mängder skräpmat vi talar om, men jag är helt enkelt inte sugen på mat. Jag blir galet hungrig, men inte sugen på något, och mätt efter bara en halv portion. Så det blir mycket mackor och fil kan man säga. Och vitaminer som nån sorts kompensation.
Jag ska på första besöket hos barnmorskan om ca 3 veckor (i v24, är inte det ganska sent? Har för mig att jag gick mycket tidigare med de andra...?) och det ska bli spännande för jag har ju noll koll på hur jag ligger till när det kommer till viktuppgång, järnvärde, etc. Men det känns ju bra så då är det nog det också. Brukar ju hänga ihop för det mesta :).

IMAGE.JPG

En 21-veckors magbild från ett provrum förra veckan när Indiska hade 30% på allt och jag var galet shoppingsugen. Bra kombo! Det blev blusen på bilden och lite annat smått och gott som jag var väääl värd, haha!

IMAGE.JPG

Och här är jag med min andra lilla böna <3. Ett sånt yrväder hon är just nu alltså. Så liten och så stor på samma gång. Kavat, självständig och bestämd samtidigt som hon följer storebror slaviskt och vill göra allt han gör. Hon älskar att vara ute och skulle nog allra helst även sova utomhus också om hon fick. Vilket hon faktiskt ska göra på torsdag när farfar tar med sig båda barnen ut och tältar! Herregud ja, det ska bli kul att se hur det går. Och sååå skönt att ha ett barnfritt dygn att bara chilla på!

Häpp, det var allt för denna gången!

Om framtid och frånvaro

Hej. Long time no see.

Alltså. Jag har funderat en massa på det här med att ha en blogg. Är det lönt liksom när det kommer såna här totalt tysta perioder? Varför kommer det tysta perioder ens en gång? Jo, den här gången beror det på en vecka (efter senaste inlägget) med väldans långa dagar på jobbet på grund av en tredagars utbildning och ett försök att samtidigt göra de vanliga arbetsuppgifterna. Och anledningen till att jag ville göra mitt vanliga jobb och inte halka efter var att vi skulle på semester direkt efter utbildningens slut. Jag skulle alltså hamna back i vilket fall. Men det gick bra, och vi var i Norge på några härliga, snöiga, soliga dagar. Underbart. Sen åkte vi hem, elva timmar i bil med åksjuk treåring. Mardröm ja och det tog ett par dagar faktiskt att få ner stressnivåerna i min kropp. Tänk att sitta på helspänn med en påse redo i en hel dag. Puh! Anyway, efter hemkomst blev det vab. Kanske var åksjukan inte åksjuka om jag säger så. Inte alltid så lätt att veta. Och sen nu har det gått nästan en vecka av "normaltillstånd", dvs jag har jobbat och sen varit en massa med barnen eftersom Erik renoverar. Och jag har somnat med barnen innan kl 20 typ varje kväll. Och idag blev det vab igen. Feber (vi har bestämt i vår familj att ingen får kräkas efter att Mars tog slut. Så ere med det). 

Alltså. Livet är intensivt just nu. Detta är ju inte ens hela storyn såklart. Det finns ju massor som är helt ointressant att skriva här men som ändå stjäl energi och tid och gör att man inte orkar eller hinner blogga. Okej, efter det här resonemanget kan man ju tolka det som att jag ska sluta blogga. Men NEJ. Jag känner precis tvärtom. Det är ju så här livet är och om det blir pauser då och då så skit samma. Det är ju inte så att nån betalar mig precis. Och sen så uppskattar jag själv så himla mycket de bloggar som jag läser som faktiskt innehåller nånting (inte bara trehundra blider på samma sak i olika vinklar typ) och kanske kan min blogg vara en sån som andra kan uppskatta? Ganska ärlig, lite rolig, vardagsbetraktelser, frustrationer, tips och tankar. Förhoppningsvis oftare än en gång i månaden. Hehe.

Men det är ju det här med att man utlämnar sig också. Det är faktiskt om man tänker på det, otroligt modigt att blogga skulle jag vilja säga. Man berättar ju öppet om sitt liv och riskerar att andra klankar ner på det. Och det kan vara jobbigt. Jobbigare än man kan föreställa sig tror jag. Men jag vill ändå ta den risken nu, för man får ju också en möjlighet till pepp och positiva kommentarer. Och så kan man ju bidra med en annan syn på saker och ting, kanske få någon att tänka på ett nytt sätt? All har ju som bekant sin egen verklighet...

Så. Jag låter Love illustrera mina framtidstankar med bloggen via denna bild från skidresan. Ibland går det tungt men man får kämpa på. ;)

 

 

Jul-prepps-svammel

Hej hej, tittar in här en stund mitt i julförberedelserna :) 

Tänk att det är det 23:e i morgon redan! Och jag har snart haft "jullov" en hel vecka. Helt underbart har det varit, även om man snabbt blir påmind om hur utmattande det är att umgås med sina två små kottar hela dagarna. Speciellt nu när Nea lärt sig gå och plötsligt kan springa runt och jaga sin storebror, något han uppskattar ibland och blir helt galen över ibland... ;)

Har i princip inte fått nånting alls gjort av julförberedelser i veckan, och på lördag blir vi 19 vuxna och 3 barn hos oss så man kan säga att to-do-listan är ganska lång just nu. Jag känner mig dock inte det minsta stressad, det får bli som det blir. Med så många gäster kommer det ändå bli kaos så det är ingen idé att hetsa upp sig, haha. 

Ikväll ska jag plocka undan nedervåningen så att jag kan dammsuga ordentligt i morgon, städa ur kylskåpen så de är förberedda för all julmat som kommer med gästerna på lördag (vi kör knytis. Givetvis!), svabba av toaletterna och göra ett tappert försök att rädda fudgen jag kokade häromdagen och som blev på tok för lös. Har läst på ett par ställen att man kan försöka koka om den så det testar jag, har ändå inget bättre alternativ. Sen ska jag sjunka ner i soffan framför brasan med en skumtomte eller fem och se ett avsnitt Greys Anatomy. Of course. 

I morgon ska vi ställa i ordning bord och stolar, duka, småhandla och piffa. Och så ska vi njuta av den förväntansfulla stämningen och av att vi är hemma och lediga alla fyra nu äntligen. Och jag planerar dessutom att göra något jag nog aldrig gjort på lillejul tidigare; gå och träna! Egentid deluxe. 

Och om jag får göra en liten önskelista så här i sista minuten nu innan jul så önskar jag mig väldigt mycket:

1. att vi får vara friska hela jul och nyårshelgerna. (Och gärna resten av vintern också så att flytten inte blir jobbigare än den behöver vara, men jul och nyår är ändå prio..)

2. att vi hittar vår ena bilnyckel som jag tappade/förlagt nånstans i Helsingborgstrakten i måndags. (Sååå störigt!)

3. att det kommer lite snö. Liiite bara? För stämningens skull...

Rent materiellt tror jag aldrig jag har önskat mig så lite saker som detta året faktiskt. Kanske hänger det ihop med att vi snart flyttar och jag är mer på ett "rensa-ut" humör, men jag känner också att jag faktiskt har allt jag behöver. Och så har det varit kul att följa Love denna julen när han för första gången fått paket-adventskalender. Han blir ju så otroligt glad för varje liten liten sak han fått! Så tacksam, så nöjd. En liten porslinstomte, en karta med 20 klistermärken på, eller en pruttkudde för 12 kronor så är han som en sol hela dagen. Jag har verkligen insett att det här med förväntningar och tacksamhet, det är något som jag som förälder kan styra över. Man börjar ju på noll som barn. Om han får fem julklappar i år så kommer han vara överlycklig för det. Han kommer troligtvis inte vara lyckligare om han istället får 15 julklappar, men däremot kanske han blir besviken nästa jul om han då bara får 8. Och det är klart att jag vet hundra saker jag vill ge honom som jag vet att han hade älskat att få, men på sikt- vad skapar man för nån liten människa då? Bortskämda och otacksamma barn kan vara något av det värsta jag vet, och jag hoppas att jag aldrig kommer känna att mina barn tillhör den gruppen. Visst, de har allt de behöver, och med en pappa som jobbar på ett stort leksaksföretag är det väldigt svårt att undgå att en hel del leksaker kommer in i hemmet över tid. Men vi försöker verkligen också att ge bort mycket och visa att man ska vara generös, och om det är något som Love verkligen verkligen önskar sig, ja då får han helt enkelt kämpa för det. Som i somras till exempel när han skulle lämna ifrån sig sina älskade nappar och i gengäld fick en lego-brandstation! Åh denna lycka! Som dock efter ett par dagar avbröts när han helt sonika meddelade att han ville ha tillbaka napparna och packade ihop legot i lådan igen, haha! Well, så fick det bli- han fick nappen och vi tog legot igen. Men nuuu är det dags för ett nytt försök- på lördag är det tomten himself som får äran att ta emot Loves precious nappar och då är det kanske inte helt osannolikt att legobrandstationen kommer fram igen ;)

Men alltså. Halleda. Här sitter jag och svamlar, jag ska ju tömma kyl och koka fudge!

Later folks! :)

Om att ha börjat fatta att det snart är dags att lämna

Ciao!

Lördag morgon och jag fick lite sovmorgon av min skat. Så skönt att slippa gå upp klockan sju ibland. Dessutom har Erik varit borta en del kvällar och morgnar så lite egentid med båda barnen är nog bra för dem alla tre. Vi har en helg framför oss som kommer innehålla massa hemmafix, men nu är jag iallafall utvilad. Vårt hem ser just nu ut som ett lortigt bomnedslag, man kan inte ens kan ana tvättkorgen under tvättberget i sovrummet, och kylen gapar tom så när som på tre liter havremjölk. Det var verkligen mysigt att vara iväg förra helgen men man hamnar ju SÅÅÅ mycket back på hemmaplan. Så det ska vi ägna helgen åt. Och som en extra piska bjöd jag hem grannarna längre ner på gatan på middag i kväll, så vi kommer definitivt ha städat och handlat i morgon! ;)  

Annars då? Tja, förutom att det är kaos i hemmet så är det även kaos i mig just nu tyvärr. Nu är det knappt två månader tills vi ska flytta, och jag har fram tills denna veckan kunnat ignorera detta i princip helt och bara levt i nuet. Men igår var vi och hälsade på barnens nya förskola, och vi har därför fått berätta tidigare denna veckan för de nuvarande förskolorna att vi ska flytta. Skitjobbigt. Inte så mycket för dem (förskolorna) kanske, men för oss. För barnen. Och för mig! Jag är så nöjd med barnens förskolor, ser ju hur bra de har det och hur fina människor som jobbar där. Känner mig så hemsk som drar upp dem från dessa förutsättningarna till något nytt och okänt och potentiellt sämre. Återigen är det det där superduperjobbiga med att vara förälder; att man tvingas ta stora, livsavgörande beslut åt sina barn utan att kunna ge några garantier för resultatet…

Jag tror att många saker i våra liv kommer bli bättre med den här flytten, men just när det kommer till förskolorna så är jag väldigt tveksam. Och jag vet att jag går emot mina principer också eftersom jag har sagt många gånger att jag inte vill att mina barn ska växa upp i en tillrättalagd svennebanan miljö med överklass-vibbar. Och så flyttar vi till precis ett sånt område. Jag hoppas verkligen att jag bara är fördomsfull nu och att det kommer kännas bättre när vi väl är på plats. 

Men det är såklart inte bara barnens förskolor som gör att jag tycker flytten känns jobbig just nu. Jag har ju en egen, högst personlig sorg också att handskas med. Det är ju inte så att man bara köper ett hus, bor i det ett år och sen lättvindigt flyttar vidare. Åtminstone funkar inte jag så. Planen var ju att detta skulle vara THE house, att vi skulle bo här länge och leva våra liv här, och nu blir det inte så. Jag har investerat mycket tid och energi i att försöka skapa mig ett hem här och trivas, både i huset och området. Jag har spenderat en hel mammaledighet här, och sett mina barn bli ett helt år äldre i detta hus och kvarter. Vi har jättefina minnen från lekplatserna runt omkring, från trädgården och terassen, från huset och ja från Malmö i stort också. Vi kommer ju faktiskt lämna Malmö som hemstad nu också, och jag har ändå bott här nu i tja, åtta år iallafall. Det är klart att det känns sorgligt och jobbigt. 

Så just nu har jag en svacka kan man säga. Jag bävar för att börja om på nytt med all den energi det kommer att krävas att komma in i allt, hitta nya rutiner, komma tillrätta, känna sig hemma. Det kommer inte gå på en vecka. Möjligtvis på ett år. Förra gången vi flyttade var jag höggravid, och sedan mammaledig. Jag hade tid att bo in mig på ett annat sätt i lugn och ro, nu ska det hinnas mellan vardagens ekorrhjul. 

Men det är ingen som tvingar mig att flytta. Nånstans innerst inne så vill jag ju också detta. Jag vill att ALLA i familjen ska må bra i vårt hem, och så är det inte nu. Jag vill att vi ska bo på ett ställe utan att känna att det är tillfälligt, utan att ha en inre stress om att nån gång hitta nästa steg. Allt det där ser jag fram emot. Men jag vet att det kommer bli jobbigt på vägen dit, och jag vet att det finns mycket jag kommer att sakna med att bo här som jag inte kommer att kunna få där. Man vet vad man har men inte vad man får…

Man får vara ledsen i en stor förändring, även om man vet att den är positiv och nödvändig. Man kan inte välja hur man ska känna och när. Det vet väl jag om nån, jag jobbar ju för sjutton med Change Management. Får kanske ta och applicera några teorier och modeller från jobbet på mig själv för att få lite distans till det hela ;)

Well, nu ska jag gå ner och äta frukost och säga hej till min fina familj. Det blir en bra dag det här, en dag i taget just nu…

Soon its bye bye Punchis...

Soon its bye bye Punchis...

Första helgen i December...

...och temat har helt klart varit JUL. Vi har varit hos min kusin med familj i Göteborg och premiärade på "Jul på Liseberg". Det var...trevligt? Ja men alltså det var ju mysigt och sådär med alla ljusen, och kändes väldigt annorlunda jämfört med hur där är på sommaren, men det kommer inte bli något nytt besök förrän barnen är betydligt större. Att köra runt en barnvagn i det folkkaoset var ingen hit, speciellt inte med ett barn i som inte alls ville sitta i vagnen utan bara bli buren. Fick muta med nästan ett helt Twix för att hon skulle sänka volymen något. Love älskade visserligen att åka karuseller och klagade inte ens över köer på upp mot en halvtimma, så det var ju kul åtminstone. Men som sagt, på tok för mycket folk. 

Resten av helgen har vi ätit gott, spelat spel, förvånats över hur bra barnen lekt med varann (rivit halva huset men knappt bråkat en enda gång! Rekord, helt klart!), bakat pepparkakor och fikat. Och så åkte vi inom GeKås på hemvägen! Köpte julgardiner, sista julkalenderpaketen, en miljon hårsnoddar och en och annan julklapp. Där var det faktiskt inte folkkaos, tvärtemot vad man skulle kunna tro. Dock ganska jobbigt ändå, återigen på grund av en envis madame som inte vill vara i nån vagn av något slag utan bara vill bli buren av sin mamma. Denna gången bestod mutan i en musikbok som spelade "Huvud, axlar, knä och tå". Om och om och om igen...

Anyway. Det har varit en fin helg och i morgon ser jag fram emot att vila upp mig på kontoret! :)

 

Trött men glad

I morgon är sista dagen på Neas första vecka på föris. Idag sov hon tre timmar (!) efter lunch. Man kan nog säga att hela familjen kommer vara rätt slut i morgon och det lär bli en tidig fredagkväll (igen). Det är ju dessutom första veckan på många månader som Love går fem dagar på föris istället för tre. Och jag har jobbat 75%. Haha, ja alltså jag tror det framgår att det är rätt fullt upp just nu.

Men jag mår bra, njuter av att vara frisk (det är bara en tidsfråga innan de nya dagisbacillerna attackerar) och av en fortsatt vacker höst. Jag har dessutom hittat på lite roligheter på sistone, som till exempel en Jill Johnsson konsert i Helsingborg som var riktigt bra, och så min underbara yogakurs som tyvärr snart är slut. 

Ja alltså man kan tro att det är ångest och stress över att vi dyker rakt ner i hösten och ekorrhjulet men det känns faktiskt riktigt bra. Barnen somnar fem över sju varje kväll numera, så plötsligt har man oceaner av tid på kvällen till att göra vad man nu vill och behöver. Typ jobba, träna, fixa saker, nätshoppa. Jag har snart sorterat alla typ 20 000 bilder jag har på min dator, bara en sån sak! Återstår rensning, säkerhetskopiering och kanske en eller fem fotoböcker om jag orkar ta tag i det där...

I morgon är det kontoret som gäller för mig, och Love ska ha Halloweenfest på föris. Sen är det efterlängtad helg! <3

Bjuder på en fredagsbukett lite i förskott...

Bjuder på en fredagsbukett lite i förskott...

Männen i mitt liv

Att få ha en bästa vän som följt en genom livet, det är fint. Ja jag kan nog faktiskt sträcka mig till att säga att vi följts åt genom livet eftersom vi varit tillsammans mer än halva våra liv. 18 år och lite till. Så mycket tid. Så många upplevelser. Så många känslor. Vad är hemligheten för att hålla ihop så länge? Tja, som min pappa skulle sagt: "man får kämpa på, det e bara så". 

Och den lille killen då? Att få vara mamma till en son, det är om möjligt ännu finare. Häromdagen fick jag höra av hans nya förskola att de tycker att han är så artig. Min lilla treåring. Mammahjärtat smälter. Jag vill ju inget hellre än att ha en artig son. Att han ska vara empatisk och snäll och bry sig om andra. Att uppfostra en pojke kommer nog vara en svår uppgift tror jag, klimatet är hårt och normen för hur en kille ska vara är inte nån som jag är överförtjust i. Men jag ska göra mitt bästa, varje dag.