En dörr stängs och en annan ställs på glänt

Så var det klart. Sista arbetsdagen gjord på åtminstone åtta månader. Det känns så himla, himla märkligt. Jag har ju varit föräldrarledig två gånger, jag borde ju veta lite vad som väntar, men det känns som ett stort svart hål ligger framför mig nu. Eller "hål" låter kanske lite negativt, men det är bara så ovisst alltihop. Som ett blankt papper. Inga förväntningar, inga direkta planer. Jag vet ju inte om jag kommer vara hemma med en liten tjej eller kille, inte hur bebisen kommer vara, om vi kommer må bra...det enda jag vet är att livet kommer bli väldigt annorlunda.

Att ha en bebis igen alltså...så overkligt. Jag hittade anteckningar i datorn idag från när Nea var helt ny och bara ammade hela tiden. Hur förvånad jag var över detta trots att jag ju gjort det förut. Men man glömmer ju... Och så hade jag skrivit om hur kär jag var i henne. Hur jag saknade henne när hon sov och blev glad när hon vaknade. Samtidigt som jag kände mig helt kvävd under ansvaret och insikten i att hon inte överlever utan mig och att hon var så liten och skör och att vad som helst kan hända på en sekund. Lika lätt som livet tändes kan det släckas igen. Det är så tydligt när de är så himla små, och ganska skrämmande.

Så här tredje gången är jag rädd och orolig både för att jag ska uppleva den där kärleken igen, och att jag inte ska göra det. Om jag blir helt förälskad i en ny liten bebis, hur kommer de andra barnen uppleva det? Men om jag inte blir förälskad, vad för slags start i livet blir det för vår nya familjemedlem? Hur mycket känslor kan man ha? Hur mycket tid för att visa dem får man med varje person? Och hur orkar man? Hur orkar man vara tillräcklig för alla, inte minst sig själv? Den här anteckningen från när Linnea är precis fyra veckor säger så mycket:

De här första veckorna är verkligen speciella eftersom jag och lillan spenderar nästan all tid tätt, tätt tillsammans. Ibland känns det som att jag ska kvävas och få panik av detta varma, svettiga, krävande lilla liv som är helt beroende av mig. Hon dränerar mig verkligen på energi både fysiskt och psykiskt, och jag är just nu inte mig själv mer än till kanske 10%. Resterande tid är jag hennes fullt ut. För mat, närhet, trygghet, hygien, värme, omsorg. Jag är hennes värld just nu och det är fullkomligt underbart, totalt utmattande och vansinnigt skrämmande på samma gång. Kärleken. Ansvaret. Förändringen. Ett nytt liv helt enkelt. För henne, mig och hela vår lilla familj...

Jag är verkligen, verkligen glad över att vi ska bli en till i familjen, men jag antar att det inte är konstigt att man har lite fjärilar i magen (förutom en bebis...). Framförallt inför den här första tiden. Man vill ju att den ska bli fin och bra och lycklig. Så många förväntningar, samtidigt som jag vet att det är den värsta tiden jämfört med både graviditet och förlossning. Allting är så skört.

Hur som helst. Nu när jag är ledig kan jag ta mig tiden att fundera lite. Jag tror jag behöver det. Landa. Förbereda mig. Hoppas verkligen att bebisen ger mig åtminstone ett par dagar i nästa vecka innan hen kommer. Man blir ju aldrig helt redo, men just nu är det onödigt mycket som snurrar runt i skallen...

Gonatt.

Om att hitta hem

Det är en helt annan magkänsla den här gången. Det är så här man vill att det ska kännas när man köpt hus. Gå runt med ett fånigt leende på läpparna när man packar upp lådor, har fnissiga barn som springer runt mellan alla rummen och kastar skrynkligt tidningspapper omkring sig, ha en ständigt pågående konversation med sin andra halva om ifall man kanske ska ta ner den väggen istället för den och lägga ljust golv istället för mörkt... Förväntningar, förhoppningar, inspiration, målbilder, möjligheter, upptäckarlust. En känsla av att ha hittat sitt hem. Vårt hem. 

Att bo i hus i Malmö blev inte som vi trott och hoppats på. Vi har inte känt oss hemma här, inte i huset, inte på gatan, inte i området. Vi har verkligen gjort allt för att ändra på den känslan, renoverat och fixat och försökt hitta på saker på fritiden och komma in i sociala sammanhang. Men vi har hela tiden känt att det är inte här vi vill bo på lång sikt, och då har allt bara känts tillfälligt och omotiverat. Under hela första året tänkte jag nog att vi skulle vänja oss, komma in i det, och så småningom trivas bättre. Men det blev ärligt talat nästan tvärtom. Trots att huset blev finare och finare så kändes det bara marginellt bättre att bo här. Men det är ju inte bara att flytta hur som helst. Man ska hitta något bättre, något som är värt energin som en flytt och eventuell renovering kräver. Man ska vinna en budgivning. Man ska sälja sitt befintliga boende. Man ska ta ett beslut om att göra stora förändringar för sina barn som inte har någon egentlig talan i en sån här process. Det är en sor sak det här med att flytta, men om man inte trivs där man bor så är det en risk man är beredd att ta. Det kan bli sämre, men det kan också bli mycket bättre. Min magkänsla säger att det är det senare alternativet som gäller för vår del den här gången.