Due date

Så var dagen här- 13 September. BF. Due date. Karl-Mollys beräknade födelsedag.  

Jag har visserligen aldrig tänkt mig att det skulle bli någon bebis just den trettonde, men nu går man ändå in i en annan fas på något vis. Från att ha tänkt att “jag går över tiden” och därför känt mig relativt obegränsad i vad jag har hittat på, till att det nu plötsligt kan hända NÄR SOM HELST och därför vill jag bara vara hemma. Dessutom är det stor skillnad mot för bara en vecka sen i energinivå och till viss del fysiken också tycker jag. Energinivån är dock inte enbart graviditetens förtjänst; just nu vaknar både Love och Linnea minst var en gång på natten och det är såklart bara jag som gäller. Det ska letas nappar, det ska kissas, det är mardrömmar och så vidare. Och även om jag ändå sover lätt och somnar om lätt också, så är det ju helt klart störigt. I morse vaknade Linnea dessutom vid 6 och somnade sen inte om (brukar gå upp strax innan 7) så i natt har jag nog sovit i tvåtimmarsintervall bara mellan midnatt och 6.

Tur då att man kan sova på dagen, även om det definitivt tar emot att gå och lägga sig när det är en otroligt solig och fin dag ute. Men wattodo liksom. Sova är prio, helt klart.

Snark. Vaknade nyss efter en två timmars powernap. Hej solen, snart ska jag gå ut en liten tur och hälsa på dig. Väskan står packad i hörnet som ni ser, redo att hänga med till Lund anyday now. Eller kanske Malmö? Eller varför inte Helsingborg? :)

Snark. Vaknade nyss efter en två timmars powernap. Hej solen, snart ska jag gå ut en liten tur och hälsa på dig. Väskan står packad i hörnet som ni ser, redo att hänga med till Lund anyday now. Eller kanske Malmö? Eller varför inte Helsingborg? :)

IMG_3551.PNG

Helt färdigt som sagt. 100% färdigbakad bebis, och för en gångs skull har vi en väska packad också, och jag har till och med skrivit förlossningsbrev och tja, allt möjligt som stod i den där checklistan. Väldigt redo nu alltså. Orkar inte läsa eller höra om en förlossning till nu känner jag, då får jag bara stresspåslag.

En sista hiss-selfie? I parkeringsgaraget på väg till biblan. Var inom på jobbet också och fick lite pepp. Mina fina kollegor, jag kommer sakna er de närmsta månaderna <3

En sista hiss-selfie? I parkeringsgaraget på väg till biblan. Var inom på jobbet också och fick lite pepp. Mina fina kollegor, jag kommer sakna er de närmsta månaderna <3

Bland annat därför var jag i stan igår och lånade böcker till en distanskurs jag tänkte försöka gå nu de närmsta veckorna. “Kompetens, lärande och IKT i arbetslivet”. Väldigt intressant so far, och i högsta grad relaterat till det jag jobbar med. Eller snarare vill jobba mer med när jag kommer tillbaka. Och väldigt långt från epidural, mjölkstas och slemproppar. Thank god.

Nähe. Nu ska jag äta lite. Funkar Ben & Jerrys till lunch månne?

Att vara redo men inte beredd och att vara vemodigt förväntansfull

Nu är den här på riktigt, den här sista sista tiden som gravid. Hur hände detta, det har gått så himla snabbt!? Och jag är INTE färdig. När jag såg i appen att jag går in i v 38 idag så kände jag verkligen den där inre stressen. Nu är bebisen helt klar. Kan komma när som helst. Och direkt när jag tänkt detta kände jag förvärkar, som nån sorts dåligt skämt från min kropp. Jag är INTE redo! Eller jo, redo är jag nog, men inte beredd. Jag är inte klar med att vara gravid, och jag är inte tillräckligt mentalt förberedd för en förlossning ännu. Jag behöver nog minst tre veckor till, jag ska ju för 17 jobba nästa vecka också. Sen ska jag njuta några dagar hemma, med netflixmaraton, en sked i nutellaburken och barnen på förskolan. Bara för att jag kan. Den ultimata vilan. Varvat med att läsa om Abascals förlossningsböcker igen och lyssna igenom några avsnitt av förlossningspodden. Packa en väska. Skriva ett brev. Kanske går jag ner på gymmet och kör lite mjuk träning. Tar en tur till nåt köpcenter och införskaffar de sista "nödvändigheterna" man behöver till en nyföding. Alltså när jag skriver detta känns det som att det inte kommer hända. Den här ungen kommer nog banne mig komma tidigt, bara för att jag verkligen inte vill det. Det är SÅ frustrerande att inte veta och inte kunna påverka. Eller så får jag verkligen äta upp detta och går två veckor över tiden så jag till och med är gravid på Linneas födelsedag den 22:e September. Det har jag dock svårt att tänka mig. Men man vet ju verkligen aldrig.

Alltså det är ju absolut inte så att jag inte längtar efter bebisen. Jag är sjukt nyfiken på vad det är för en filur där inne. Kille eller tjej? Mycket hår som Nea eller skallig som Love? Ljus eller mörk? Stor eller liten? Kommer den sova okej? Ha magknip? Kommer amningen fungera bättre denna gång redan från början? Tredje gången gillt hade ju känts som en revansch.

Men jag tycker ju så mycket om att vara gravid. Känner mig så strålande och speciell och trygg och lugn och som en riktigt superwoman. Visst har jag mina krämpor men de är väldigt små i jämförelse med hur jag vet att jag kommer må i flera veckor sen när bebisen är ute. Och det är så mysigt med sparkarna. Den närheten. Att bebisen är bara, bara min. Inuti mig, och fysiskt en del av mig. Som vilket inre organ som helst. Ett hjärta till som dunkar tätt intill mitt. Så nära som vi bara kan bli är vi just nu, och från det att bebisen föds så kommer vi glida mer och mer ifrån varann för varje dag som barnet växer och blir mer och mer självständigt. Det känns så vemodigt att detta ska vara sista gången jag får vara med om detta, men hur mycket jag än tycker om att vara gravid och föda barn så vill jag inte ha fler än att jag känner att jag kan orka med och räcka till. Tre barn kommer nog kännas ganska perfekt för det tänker jag mig. 

Sedan finns ju såklart orostankarna där också. De som baseras på skräckhistorier om barn som dör i magen precis på slutet. Eller förlossningar som går fel och leder till skador och handikapp på både mamma och barn. Allting har ju gått så himla enkelt för mig, rent logiskt borde det väl vara min tur snart att drabbas av svårigheter av något slag? Eller? När de tankarna dyker upp så vill man ju bara att den här sista tiden ska vara över, att man ska ha en trygg och frisk bebis i sina armar och veta att allt gått bra.

Ja, det är mycket som snurrar i huvudet numera. Och då har jag knappt ens hunnit/orkat tänka på hur det kommer vara att ha tre barn. Logistiken. Konflikterna. Kärleken. Ekonomin. Glädjen. Dynamiken. Energin. Eller snarare bristen på energi... Kommer man ens hinna fundera lite på vilken typ av barndom, uppväxt och värderingar man vill ge sina barn, eller kommer det bara att bli som det blir utmed resans gång?

Ja, vi får väl se helt enkelt. Nu blev det överhettning i min stackars fredagströtta hjärna. Måste sova nu. NU alltså.

Gonatt.