Zooma ut

Måndag kväll. Brukar vara en bra kväll, ofta veckans bästa kväll faktiskt. Vi lägger vars ett barn vid sju-halv åtta snåret och sen åker Erik iväg och tränar med några kompisar så jag får skönaste egentiden på hemmaplan. Så brukar det vara. Så var det inte idag. 

Idag var det stök och irritation från att jag kom hem vid sextiden. E och barnen hade varit iväg en runda efter föris så vi fick snabbt fixa till en middag på rester. Sen kom Erik på att han ville fixa lite grejer innan träningen och frågade om jag kunde lägga båda barnen själv idag. Vad svarar man då för att inte spä på den redan irriterade stämningen? Det är verkligen inte enkelt att lägga båda barnen just nu eftersom de ofta har svårt att komma till ro (har börjat efter flytten, mycket nytt och förändringar som ska processas på kvällstid troligtvis) och när man försöker lägga dem samtidigt så börjar de oftast antingen bråka eller busa med varann. Men jaja, nån gång somnar de väl tänkte jag. 

Och jo, det gjorde de. Åtminstone sov de när jag vaknade vid 22.30 av att Erik kom hem. Barnen hade med största sannolikhet somnat i bilen efter föris för båda två var helt speedade vid läggning och det tog en evighet att få dem lugna. Uppenbarligen för lång tid för mina tunga ögonlock att stå emot. Ingen egentid för mig ikväll alltså. Ingen kväll alls för mig idag faktiskt. Som jag avskyr när det blir så här. Nu vet jag ju att jag troligtvis inte somnar igen förrän vid 1-2 tiden. As-irriterad. Och eventuellt tar jag med mig irritationen till i morgon bitti också, kommer på direkt när jag vaknar att jag inte "fick" någon kväll igår. 

Småbarnsåren alltså. Jag vet ju att jag kommer sakna den här tiden en dag. Att en missad kväll egentligen är som en fis i rymden. Att jag är priviligerad som fick somna i en trygg, varm säng mellan mina två friska barn. DET är ju egentligen en önskekväll. Om man zoomar ut lite så vet jag ju också det, innerst inne. ❤

IMG_7470.JPG

Sleeping beauty. Med samma frisyr som sitt lejon...❤😊 

Hemma!

Nu har vi landat och börjat göra oss hemmastadda i vårt nya hus. Så hemmastadda vi nu kan med tanke på att vi bara bor på en våning nu medan vi renoverar ovanvåningen. Så just nu sover hela familjen i ett rum, och våra kläder är utspridda lite varstans i skåp och byråer. Köksgrejerna är uppackade men inte inbodda; glas och tallrikar, müsli och kaffe, olivoljan och pepparkvarnen, ja allt flyttar runt lite hit och dit för att vi ska hitta den optimala placeringen för allting. Men det viktigaste av allt är ändå- det känns som hemma! Här är varmt och ombonat med den sköna golvvärmen och de många rummen, trädgården känns mysig och lummig trots att det är snöig februari,  vi har fem minuters promenad till stranden och igår när jag gick ut så luktade det svagt av hav och tång och det ger ju bara en sån frihetskänsla! 

Jag kan nämna hundra saker som är dåliga med huset också, men det spelar liksom ingen roll. Vi vet att vi kommer fixa allt så som vi vill ha det allt eftersom och det känns faktiskt mest kul att det inte är ett perfekt hem vi flyttar in i utan att vi kan få drömma, fundera, planera, och skapa vårt drömhem utifrån förutsättningarna. Fatta lyx alltså! 

I morse när en rosa sol började leta sig fram bakom det förvuxna äppelträdet

I morse när en rosa sol började leta sig fram bakom det förvuxna äppelträdet

Mitt liv just nu

Flyttkartonger. Sötsug. VAB. Nässpray. Brasa. Jobb. Gnäll. Röra. Kaffe. Kramar. Mardrömmar. Tvättberg. SVT Play. Filmjölk. Bankmöte. Vitaminer. Jobbstress. Tidningspapper. Vårtecken. Holy Greens. Dammråttor. Kli i halsen. Melon. Frysrensning. Förskolesorg. Reklam. Leksaker överallt. Kontraktsskrivning. Utvecklingssamtal. Te. Försäkringskassans telefonkö. Bad hairdays. Bananer. Instagramscrollning. Snorpapper. Vissna krukväxter. Noll träningsmotivation. Nya skor. Redfella Smoothies. Trötthet. Trötthet. Trötthet.

Alltså jag gillar inte Januari så mycket. Detta år har inte varit något undantag, snarare tvärtom. Det är väldigt rörigt hemma och man bär med sig en konstant känsla av att vara på väg men inte direkt kunna påverka något ännu. En känsla som är väldigt stressande och tröttande. 

På onsdag "får" vi nycklarna, och till helgen blir det flyttcirkus 1 av 2. Jag har insett att jag avskyr verkligen att flytta. Jag försöker vara positiv och peppande och göra något bra av det här men jag tycker bara det är jobbigt. Packa ner, packa upp, rensa, städa, fixa, gå igenom hela sitt liv på ett par dagar. Från mellanstadiets skolkataloger, via stenciler från språkkursen i Valencia efter gymnasiet, sedan har vi en hel del gamla sittnings-sånghäften från universitetet, anteckningar från en ej avslutad master thesis, namnskyltar från olika butiksjobb, och så en massa handavtryck och fyll-i böcker från barnens pytteliten tid. Ja det är årets underdrift att säga att det är en enda röra överallt som man ska leva i utan att direkt kunna städa. Och så ska man hitta energi nånstans på fritiden till att orka med jobbet. Och vintertrötta, snoriga barn som kan konsten att dränera mig på allt tålamod jag har och lite till. 

Jag vet att det kommer bli jättebra "på andra sidan", men Februari är verkligen en månad nu som jag bara vill ta mig igenom. Inte tänka, inte känna, bara köra på en dag i taget. Jag ska försöka skapa mig en målbild och så sikta mot den och inte låta allt som känns jobbigt få stjäla för mycket energi. Det blir en resa det här. 

Puh.