Fortsätter med statusuppdaterandet

Hej.  

Fredag kväll. Klockan är strax efter nio och jag ligger i dubbelsängen med Nea och Elias sovande på varsin sida om mig. Mina tänder är också borstade och pyjamasen är på. Jag fryser och huttrar, kanske har jag feber. Ont i huvudet har jag också och har haft hela dagen. Min nacke, mina käkar och axlarna är stenhårda. Vakna nätter och urusel amningsergonomi har satt sina spår såhär efter fem veckor. Hoppas innerligt att natten kommer innehålla mycket sömn och att jag slipper huvudvärk i morgon. Sen Elias föddes har jag redan haft ett troligt migränanfall, och det är inget jag haft tidigare. Håller tummarna för att det var en engångsgrej. 

 

Jag tog mig ut på en promenad idag iallafall. Tror det är den tredje sen lillebror kom. Har inte varit så aktiv alltså. Men jag är inte återhämtad på långa vägar. Känner av bäckenet i varje steg, och hela eftermiddagen har jag känt mig trött och stel i hela kroppen. Som om jag sprungit en mil snarare än gått en kilometer i promenadtakt. Det blir nog ganska kämpigt att komma tillbaka i nån slags ”form” efter den här graviditeten. Och då pratar jag inte om utseendet utan mitt fokus är helt och hållet på funktionen. Man får ju prioritera eller hur? ;-)   

 

Dags att sova. Över och ut.  

 

FullSizeRender.jpg

Japp jag är sliten men väldigt, väldigt lycklig. <3

The magic number

Here we go again. Nu är det till och med "outat" på instagram så då är det väl så officiellt det kan bli för vänner och familj. Ännu en bulle in the ugn. Nummer tre, det magiska numret sägs det. Och helt enligt min "livsplan" och dröm. Tre barn. Jag är så fenomenalt lycklig just nu måste jag säga. 

Är i vecka 20 (19+4) och snart är halva graviditeten gjord. Det känns helt ofattbart. Den här gången har jag verkligen på riktigt inte kunnat ta in vad som händer förrän, tja typ nu. Jag har mått dåligt, det har jag. Och jag har varit ofantligt trött tills för bara kanske två veckor sen. Så visst har det funnits symptom. Jag har inte tvivlat på att jag är gravid rent fysiskt, absolut inte. Men att veta att man är det, och att faktiskt förstå hur det ligger till, det är två helt skilda saker. Och jag har ju alla tre gångerna haft svårt att landa i det som händer, därav har jag velat berätta för omvärlden så sent som möjligt. Jag tycker det känns så konstigt att berätta något som jag inte riktigt tror på själv ännu. Men nu tror jag på det. Nu har även huvudet fattat vad som händer. Och jag går mest runt och fån-ler när jag tänker på det. Jag ler för att jag tänker att jag vet vad som väntar och vilket helvete det kommer att vara men att det är precis det jag vill ha och det är så himla himla värt det. Det är ju liksom nu det börjar "på riktigt". Foglossningen har börjat hälsa på då och då. Halsbrännan också. Näsblodet är back in business. Anfåddheten vid minsta ansträngning. Ligament som stramar och drar på morgonen när jag så smidigt jag kan försöker kravla mig upp. Det enda symptom som jag riktigt ogillar är yrseln som har kommit de senaste dagarna, den får mig att känna mig så väldigt osäker. Men allt annat känner jag ju så väl igen. Det är så härligt välbekant och känns tryggt på något märkligt sätt. Jag har gjort det här förut. Jag kan det här. Jag är inte rädd och jag ska göra vad jag kan för att njuta av bebisbakandet även denna gången. Och jag tänkte dokumentera mina tankar här så välkommen att följa med på resan från två- till trebarnsmamma <3

IMAGE.JPG

Hej hej bulan! 👋🏼