Hemma!

Nu har vi landat och börjat göra oss hemmastadda i vårt nya hus. Så hemmastadda vi nu kan med tanke på att vi bara bor på en våning nu medan vi renoverar ovanvåningen. Så just nu sover hela familjen i ett rum, och våra kläder är utspridda lite varstans i skåp och byråer. Köksgrejerna är uppackade men inte inbodda; glas och tallrikar, müsli och kaffe, olivoljan och pepparkvarnen, ja allt flyttar runt lite hit och dit för att vi ska hitta den optimala placeringen för allting. Men det viktigaste av allt är ändå- det känns som hemma! Här är varmt och ombonat med den sköna golvvärmen och de många rummen, trädgården känns mysig och lummig trots att det är snöig februari,  vi har fem minuters promenad till stranden och igår när jag gick ut så luktade det svagt av hav och tång och det ger ju bara en sån frihetskänsla! 

Jag kan nämna hundra saker som är dåliga med huset också, men det spelar liksom ingen roll. Vi vet att vi kommer fixa allt så som vi vill ha det allt eftersom och det känns faktiskt mest kul att det inte är ett perfekt hem vi flyttar in i utan att vi kan få drömma, fundera, planera, och skapa vårt drömhem utifrån förutsättningarna. Fatta lyx alltså! 

I morse när en rosa sol började leta sig fram bakom det förvuxna äppelträdet

I morse när en rosa sol började leta sig fram bakom det förvuxna äppelträdet

Nedräkning

Näst sista natten i huset. Det mesta är nerpackat och nedskruvat och bortforslat redan. Våra sängar är kvar, köksmöblerna, tvn och två fåtöljer. Typ så.  

I morgon är jag och barnen lediga. Vi har sagt hejdå på förskolorna idag. Kramats, lämnat över fina små brev med personliga hälsningar till alla underbara pedagoger, åkt lite sista-minuten-pulka, fått lyckönskningar, vinkat och stängt grinden bakom oss där för sista gången. Det är tur att barnen är så små och oberörda för om de hade varit ledsna över detta vet jag inte hur jag skulle orkat. Tycker det räckte mer än väl med min egen ledsenhet idag...  

Paradoxalt nog var där två föräldrar med en liten tjej på Neas avdelning och hälsade på idag när vi hämtade. Troligtvis det barn som fått Neas plats. De såg ledsna ut, på det sättet man gör när man står inför att lämna bort sin skatt till okända människor i en okänd miljö för första gången. Och   Så kom vi och var också ledsna, fast  för helt motsatta anledningen- att vi INTE ska lämna vår skatt där längre. Det kändes så märkligt, som att våra energier skar sig totalt på den lilla ytan där inne. 

Sen gick vi och fikade och jag hade ont i magen som jag haft större delen av dagen, men det var mysigt ändå. Jag fick vila en stund när vi kom hem, och Erkan fixade med allt runtomkring som vanligt. Skruvade ner hyllor och gjorde köttfärssås samtidigt som han dammsög lite i hallen. Jag läste Babar för barnen och hajjade till över att Love orkade med att hålla fokus över en bok med så mycket text. Han har verkligen blivit så stor.  

 

Och nu är det natt. Barnen sover lugnt i sina sängar i dessa ensliga, kala sovrummen. Erkan ligger dubbelvikt i en fåtölj och snarkar, utmattad. Jag måste också sova nu. Tanka energi inför den stora flytthelgen.

Så himla, himla konstigt allt känns. Jag längtar tills det här är över och sen ska jag aldrig mer flytta. Iallafall inte på minst 20 år. 

Sluta-på-föris-fika.  

Sluta-på-föris-fika.  

Happy happy!  

Happy happy!  

Hej Storgatan!

I morgon alltså. Då blir det här huset vårt. Hur tokigt? Det ser ganska pluttigt ut på bilden men det är i själva verket drygt 200 kvm plus källare. Vi kommer få plats med andra ord. 

Punchpralinen är snart ett minne blott alltså. Undrar vad jag ska kalla den här svartvita pärlan? Ett hus känns ju genast lite mer speciellt och personligt om det har ett namn tycker jag. Får klura på den! 

Det blir inte "Villa-billig-kulla" iallafall...🙄😜    

Det blir inte "Villa-billig-kulla" iallafall...🙄😜