Om sommarlov och sömnbrist och att vara lite less

Idag fick sista barnet också sommarledigt. Eller ja, sista och sista, han är ju egentligen först, men just i år fick han bli ledig sist. Jag tycker sommaren blir så lång om man ska vara ledig i åtta, nio tio veckor som vissa barn är, så om det finns kompisar kvar på förskolan är det väl kul att vara där några timmar om dagen tänker jag. Och han höll med, så det har han varit. Men idag var det alltså slut. Och riktigt jäkla mega slut alltså. Hejdå-och-tack-för-allt-slut. Det känns konstigt och vemodigt och som en riktig milstolpe i mitt mammaliv; jag har ett barn som numera har passerat förskole-stadiet. Han är inget dagisbarn längre. Han är ett skolbarn. Så himla stor! Jag ägnade kvällen igår till att skriva ihop brev till pedagogerna han haft, och det är ju så sorgsamt så det är inte sant. Världens bästa “fröknar” har han haft. Och vilken ynnest att få känna så! Vi har ju haft vår fair share av förskolor, och för att uttrycka det milt så; alla är inte bra. Men den som Love gått på nu under 2,5 år den har varit väldigt bra. Och det är jag tacksam över.
Tyvärr, eller kanske snarare “som tur är”, så är jag för trött för att riktigt ta till mig innebörden av allt detta. Jag har alltså inte fulgråtit och snorade inte fröknarna i nacken idag när de fick sina hejdå-kramar. Jag känner att det känns sorgligt och vemodigt och sådär, men jag orkar inte riktigt grotta ner mig i det. Elias har nämligen en ny rutin som är att vakna vid femtiden och vara mer trött men inte kunna somna om. Han är ledsen och gnäller, skriker, gråter och snurrar runt i sängen. Med stängda ögon. Får han amma är han nöjd en stund, får han flaska är han nöjd lite längre om man har tur. Men ofta får man ändå gå upp vid sex. Jag är inte riktigt gjord för det. Väldigt trött för det mesta alltså.

En annan sak jag är trött på är min nya minimalist-och miljömedvetna inriktning på livet som jag ju hade tänkt mig. Det är meckigt när man behöver saker som man borde hitta begagnat men inte gör det när man väl behöver dem. Och när man kommer av sig i rensandet och har halvfärdigpackade Sellpy påsar stående lite här och där, blandat med annat bråte som hör till nåt annat utrensningsprojekt man drog igång nån helg när man “fick feeling”. Och häromdagen blev jag tvungen att bege mig till köpcentrat närmst oss eftersom alla Loves strumpor bestämt sig för att få hål exakt samtidigt. Men man åker ju inte iväg och köper enbart strumpor. Nej det blev nån body på rean, och såna söööta syskonmatchade linnen och klänning med glass-print från Lindex. Och klisterörhängen till Nea. Och en ny badrock till mig (som visserligen var en födelsedagspresent men ändå). Köp, köp, köp. Det tar ju aldrig slut. Det är så mycket man behöver. Eller? Egentligen är jag nog mest trött på mig själv. Och i mig själv. Trött helt enkelt.

Nattinatt.