Trebarnslivet- en update

En regnig och mulen torsdag, den första på riktigt länge som jag inte har några planer för dagen utan kan vara hemma och skrota med Elias när storbarnen är på förskolan. Så himla skönt. Ja, jag borde bestiga “mount Washmore” nere i tvättstugan, tömma och fylla diskmaskinen, planera middagen, gå igenom klädhögen med grejer som ska upp på tradera eller till Erikshjälpen…men jag vill inte just nu. Jag vill sitta här med min kaffe som för en gångs skull är varmt (ok, jag micrade det nyss, men ändå) och min dator som jag aldrig annars har tid och ork för samtidigt. Elias sover gott, jag har till och med slumrat en stund med honom, och när han vaknar ska vi äta lite lunch och sen gå en runda och hämta paket och handla. Ingen stress, inga tider att passa. Jag hinner andas idag.

Ja för hur är det nu att ha tre barn, såhär drygt sju månader efter att lilleman kommit in i familjen? Jo, det är nog ungefär som jag föreställt mig. Fast första halvåret har varit betydligt mer räkmacka än det som vankas nu, det är tydligt. Nu när Elias börjar krypa, resa sig mot saker, sover mindre på dagen, äter vanlig mat och på många sätt är en person och inte bara en liten bebisklump, ja då tar han ju också mer plats och tid. Och det känner storbarnen såklart av, och gör sitt för att hävda sig och inte bli bortglömda. Och den lille söte bebisen är numera också en legokraschare, bok-sönderrivare, teckningsätare och pratsam TV-störare. Inte riktigt vad syskonen var beredda på riktigt än tror jag, haha. Och jag då? Nej jag var nog inte heller beredd på att första tiden skulle gå så otroligt fort. Den där bebisbubblan försvann snabbt som en såpbubbla. Men det känns ändå okej. Det är kul med en bebis som det är liv i. Som upptäcker världen och allt runtomkring med glädje, och som tar oss andra i familjen ner på jorden igen. Back to basics. Och jag känner att jag är nöjd. Mina gravidkläder ligger på Tradera till försäljning, urväxta pyttekläder och bebisattiraljer är nerpackade för ärvning och jag känner att jag har haft tre jättefina graviditeter och spädbarnstider men det är bra nu. Och jag är SÅ otroligt glad att det är så jag känner, för de första veckorna när Elias kom kunde jag inte ta in att jag gjorde allt detta för sista gången och det var bara så mycket sorg inblandat. Men nu vill jag istället vidare. Eller kanske snarare leva här och nu och framåt. Bebistiden är speciell och underbar, men den är vi klara med. Jag kan ofta känna mig stressad över att jag missar mina barns uppväxt, och då är jag ändå föräldraredig och spenderar jättemycket tid med dem. Men det känns aldrig tillräckligt. Och hur skulle det då vara med ännu fler barn? Nej det är mer än jag mäktar med, jag har fullt upp med att vara närvarande i tre barns liv. Och mitt eget!