Om ett gråtande barn

Så intensiva dagar. Total närvaro från första klunken kaffe på morgonen. Snirkla sig fram i en djungel av potentiella konflikter, försöka vända, distrahera, ta en annan väg, stanna lite längre vid en mental stoppsignal för att reda ut något. Man skulle kunna bråka sig igenom en hel dag när man har en treåring. Lägger man dessutom till en femåring och en åttamånaders bebis så blir det ännu lättare. Min ambitionsnivå ligger just nu på 1) inga sjukhusbesök 2) inget blod 3) inga fula ord från barnen 4) inga fula ord från mig (svårast...) och 5) vara hyfsat bra vänner vid läggdags. Även om konflikterna på morgonen bara fortsätter där de slutade kvällen innan...

Idag blev Elias ledsen på öppna förskolan, jag var en bit bort och lämnade disken från vår fika. När jag kom tillbaka hade en annan mamma tagit upp honom. Det var ju såklart fint av henne, men jag tänkte mest ”varför då”? Han var ju bara lite ledsen. Det är han hundra gånger om dagen. Han får vara det en stund, jag kan inte alltid rusa dit. Eller borde jag det? Det känns som att det här barnet har på sina första 8 månader redan gråtit mer än de andra gjort under sina livstider. Är det synd om honom? Eller är det ok att gråta en stund? Det känns bara som att annars skulle inga måltider bli fixade, inga rumpor torkade, ingen tvätt upphängd och jag skulle nog bara duscha en gång varannan vecka. Allt kan jag inte göra när han sover. Men lite dåligt samvete fick jag faktiskt idag. Dåligt mammasamvete. Vilken klyscha...