Att vara redo men inte beredd och att vara vemodigt förväntansfull

Nu är den här på riktigt, den här sista sista tiden som gravid. Hur hände detta, det har gått så himla snabbt!? Och jag är INTE färdig. När jag såg i appen att jag går in i v 38 idag så kände jag verkligen den där inre stressen. Nu är bebisen helt klar. Kan komma när som helst. Och direkt när jag tänkt detta kände jag förvärkar, som nån sorts dåligt skämt från min kropp. Jag är INTE redo! Eller jo, redo är jag nog, men inte beredd. Jag är inte klar med att vara gravid, och jag är inte tillräckligt mentalt förberedd för en förlossning ännu. Jag behöver nog minst tre veckor till, jag ska ju för 17 jobba nästa vecka också. Sen ska jag njuta några dagar hemma, med netflixmaraton, en sked i nutellaburken och barnen på förskolan. Bara för att jag kan. Den ultimata vilan. Varvat med att läsa om Abascals förlossningsböcker igen och lyssna igenom några avsnitt av förlossningspodden. Packa en väska. Skriva ett brev. Kanske går jag ner på gymmet och kör lite mjuk träning. Tar en tur till nåt köpcenter och införskaffar de sista "nödvändigheterna" man behöver till en nyföding. Alltså när jag skriver detta känns det som att det inte kommer hända. Den här ungen kommer nog banne mig komma tidigt, bara för att jag verkligen inte vill det. Det är SÅ frustrerande att inte veta och inte kunna påverka. Eller så får jag verkligen äta upp detta och går två veckor över tiden så jag till och med är gravid på Linneas födelsedag den 22:e September. Det har jag dock svårt att tänka mig. Men man vet ju verkligen aldrig.

Alltså det är ju absolut inte så att jag inte längtar efter bebisen. Jag är sjukt nyfiken på vad det är för en filur där inne. Kille eller tjej? Mycket hår som Nea eller skallig som Love? Ljus eller mörk? Stor eller liten? Kommer den sova okej? Ha magknip? Kommer amningen fungera bättre denna gång redan från början? Tredje gången gillt hade ju känts som en revansch.

Men jag tycker ju så mycket om att vara gravid. Känner mig så strålande och speciell och trygg och lugn och som en riktigt superwoman. Visst har jag mina krämpor men de är väldigt små i jämförelse med hur jag vet att jag kommer må i flera veckor sen när bebisen är ute. Och det är så mysigt med sparkarna. Den närheten. Att bebisen är bara, bara min. Inuti mig, och fysiskt en del av mig. Som vilket inre organ som helst. Ett hjärta till som dunkar tätt intill mitt. Så nära som vi bara kan bli är vi just nu, och från det att bebisen föds så kommer vi glida mer och mer ifrån varann för varje dag som barnet växer och blir mer och mer självständigt. Det känns så vemodigt att detta ska vara sista gången jag får vara med om detta, men hur mycket jag än tycker om att vara gravid och föda barn så vill jag inte ha fler än att jag känner att jag kan orka med och räcka till. Tre barn kommer nog kännas ganska perfekt för det tänker jag mig. 

Sedan finns ju såklart orostankarna där också. De som baseras på skräckhistorier om barn som dör i magen precis på slutet. Eller förlossningar som går fel och leder till skador och handikapp på både mamma och barn. Allting har ju gått så himla enkelt för mig, rent logiskt borde det väl vara min tur snart att drabbas av svårigheter av något slag? Eller? När de tankarna dyker upp så vill man ju bara att den här sista tiden ska vara över, att man ska ha en trygg och frisk bebis i sina armar och veta att allt gått bra.

Ja, det är mycket som snurrar i huvudet numera. Och då har jag knappt ens hunnit/orkat tänka på hur det kommer vara att ha tre barn. Logistiken. Konflikterna. Kärleken. Ekonomin. Glädjen. Dynamiken. Energin. Eller snarare bristen på energi... Kommer man ens hinna fundera lite på vilken typ av barndom, uppväxt och värderingar man vill ge sina barn, eller kommer det bara att bli som det blir utmed resans gång?

Ja, vi får väl se helt enkelt. Nu blev det överhettning i min stackars fredagströtta hjärna. Måste sova nu. NU alltså.

Gonatt.