Jag vill sova men jag vill inte

Sömn alltså. Så himla viktigt. Och nu när kvällarna varit så otroligt ljumna och fina på sistone så har hela familjen kommit i säng allt för sent för vårt eget bästa. Plus att Nea dessutom vaknat ovanligt tidigt eftersom det ju blir så himla ljust på morgonen numera. Men att inte sova tillräckligt alltså, det förstör ju allt. Åtminstone för mig. Jag blir nedstämd och trögtänkt och ofokuserad och deppig. Och ändå sitter jag där kvällen därpå igen med datorn i knät eller mobilen framför näsan. Försöker hänga med, komma i kapp, inspireras och bara drömma mig bort. Fast utan att sova. Ha lite "egentid". Detta viktiga andrum efter att dagens alla måsten är avklarade och babbel-bråkstakarna snusar sött i sina sängar. Det är så svårt att inse att den tiden inte finns längre. När allt är klart hemma, ja då är jag också färdig. Helt slut. I vardagen finns ingen tid över till mig själv. Kan man leva så? Har jag något val? För när jag försöker ta mig tiden så nallar jag ju på något annat, vilket oftast blir sömnen, och då blir det ju bara en enda ond spiral. Och jag bävar för att snart ha en nyföding att hantera. Ett knyte utan dygnsrytm som bara kräver och kräver. Och väldigt begränsade möjligheter att sova ikapp på dagtid. MEN- jag är ändå otroligt tacksam över att bo i en kommun som tillåter 25 h förskola för äldre syskon. Förhoppningsvis kommer jag inte bli ett komplett vrak. Åtminstone inte under längre perioder i taget, några dagar här och där är ju oundvikligt... :)

Äsch, jag vet inte. Jag borde nog bara helt enkelt gå och lägga mig nu.

Gonatt.

 Får peppa mig med att kolla på sov-bilder från när barnen var mindre. Det är ju ganska mysigt också, inte bara tortyr...

Får peppa mig med att kolla på sov-bilder från när barnen var mindre. Det är ju ganska mysigt också, inte bara tortyr...