Frustrationen just nu

Varje dag tänker jag att ”ikväll när barnen somnat, då ska jag fixa/städa/blogga/rensa/laga/läsa...” Och vad händer varje dag? Jag blir ofantligt trött. Det spelar ingen roll om jag sovit bra natten före eller till och med sovit en stund på dagen; att natta barn är jäkligt sövande. Ofta somnar jag till och med innan Love för han är inne i en väldigt kvällspigg fas. Mycket myror i brallan vid läggdags på honom. För att inte tala om myrorna i hjärnan...


Så. Jag somnar klockan åtta minst fyra kvällar i veckan. Ibland varje kväll. Sover till nångång mellan midnatt och 02 oftast. Sen väcks jag antingen av Elias eller av mina bröst. Det här med nattamning är ju så spexigt... men hey, jag klagar INTE. Han sover väldigt bra på nätterna och vill för det mesta inte äta igen förrän vid 06-07 på morgonen så jag skrapar lätt ihop 8 h sömn på en natt, förutsatt att jag somnar med barnen vid 20 alltså. Och det är det värt, att vara trött är bland det värsta jag vet, jag blir en fruktansvärt dålig människa av sömnbrist, både fysiskt och psykiskt.


Men alltså, jag får ju samtidigt INGENTING gjort här hemma. Dagarna bara går och hemmet förfaller. För på dagtid sover den där bebisen desto mindre. Och om han sover så ska det vara i min famn eller max en timme i vagnen sen vaknar han och berättar högljutt att han vill upp. Så då blir det mest sofftid och planerande av allt jag ska ta tag i sen ikväll, efter nattningen. Jag får heller inte träffa Erik många minuter på en dag, och oftast inga alls utan några vakna barn. Det är ändå en ganska stor kontrast mot innan det kom en bebis in i familjen för då fick vi nån timme ihop på kvällen när de stora barnen sov och jag inte var fullt lika kvällstrött. Men det är väl bara att härda ut och skriva upp samtalsämnena och spara tills vi kommer in i den fasen i livet igen. Om tre år...

gonatt.