Om varför det blir så lite bloggande

När Elin Renck (har ni inte läst hennes blogg så hittar ni den HÄR) fick sitt fjärde barn nu i somras så blev jag så besviken när hon i samma veva slutade uppdatera sin blogg. Eller hon uppdaterar kanske en gång i månaden i snitt. Hur svårt kan det vara liksom, en bebis sover ju bara? Och man har ju massor att berätta! Weeeell, låt mig säga som så att jag numera kan förstå henne lite bättre. Dagarna rullar verkligen på non-stop. Det ska ammas, kläs på och kläs av, handlas mat och lagas mat och diskas. Rumpor ska torkas, blöjor ska bytas, kaffe ska drickas, böcker ska läsas och spel ska spelas. För att inte tala om detta BERG av tvätt som ska bestigas dagligen känns det som. Trots att vi införskaffat ytterligare en tvättmaskin och nu alltså har två. (Men tvätten ska ju inte bara bli ren utan läggas i i garderoberna också…) Sen är det ett fasligt fläng med lämnande och hämtande (storbarnen går på olika förskolor) och eftersom halva Lomma består av vägarbeten så tar det lite extra tid. Nån liten gång ibland får jag till en promenad och det händer att stjärnorna står precis rätt så att jag får till en dusch utan gallskrik som ackompanjemang. Och ibland lyckas jag äta lite också. Oftast blir det nån sorts “frunch” vid tio-halv elva och sen en repris av det efter att barnen är hämtade vid halv tre. Sen försöker jag laga middag på kvällen (har börjat med månadsmatlista, SÅ bra grej) och vid sju är det nattning av barn. Och 97% av kvällarna innebär det även nattning av mig själv. Fast att jag varje kväll tror att jag ska klara det och gå upp igen och fixa lite när barnen somnat. Vem försöker jag lura, det är ju JAG som somnar först…? Men ja, så ser dagarna ut nuförtiden. Bloggande är tyvärr inte prio hur gärna jag än vill.

Anyway, time flies. I morgon är det åtta veckor sedan vi med ilfart körde in till Lund mitt i natten med krystvärkar. Åtta veckor! Var sjutton har all den tiden tagit vägen? Jag kan fortfarande återskapa känslan av precis den stunden då han liksom glider ur mig med ett slurp och det känns som att jag tappar en arm ungefär. Och då menar jag inte främst smärtmässigt, utan det kändes verkligen som att en del av mig lämnade min kropp. En kroppsdel. Jag kan inte minnas att det känts så med de andra två. Liksom sorgligt på något vis.
Och nu är han ute och växer och frodas och min lille lille bebis kommer vara stor som ett hus på nolltid. Hur ska jag kunna njuta av detta när allt går på tok för fort. Han fyller ett år om tio månader. Har har redan vuxit ur två klädstorlekar och börjar ta spjärn med benen när man håller honom i knät som om han vill försöka ställa sig upp. Alltså NEJ! Inte redan! Han ammar knappt på nätterna, och ja visst det är jätteskönt för då får man ju sova, men den här nyföddhetsperioden när bebisen vill äta varannan-var tredje timme, ja den hade vi kanske i två veckor. Nu känns han redan som en sexmånaders. Kanske ska plocka fram sittdelen till vagnen och byta bilstol? Buhuuhuuu! :(

Men jag vet, jag ska inte klaga. Livet ÄR ju verkligen på topp just nu på så många sätt och vis. Och denna helgen har varit näst intill magisk! Alltså vi har inte varit barnlediga och hängt på nått lyxigt spa eller så (idag har jag ärligt talat inte varit längre bort än till brevlådan i morse när jag hämtade tidningen…) men barnen har lekt så otroligt bra! Nog för att de brukar uppföra sig och leka bra när vi är borta, men idag har vi bara varit hemma och de har inte sagt eller gjort nånting dumt till varann på hela dagen utan tvärtom lekt, pärlat, busat och skrattat och verkligen haft en bra dag ihop. Jag tror nog aldrig det hänt innan faktiskt, det brukar ju alltid komma nån svacka. Så hallelulja och kryss i taket, den här dagen stoppar vi som ett fint minne i hjärteroten.

Och nu ska jag stoppa mig själv i säng.
Puss å hej"