En dag jag minns som om den vore igår

Klockan är snart midnatt och det är den 22 augusti. För exakt fyra år sen var det än så länge ganska okej, men bara en timma senare var känslan heeelt annorlunda. Då hängde jag över en röd gåstol i ett förlossningsrum på sjukhuset i Malmö. Hade en kudde på den där gåstolen som jag minns att jag körde ner huvudet i och skrek rakt ut. Jag fattade inte riktigt vad som hände, det hela hade ju känts så kontrollerat med en smärta som ökat stegvis i en hanterbar takt fram tills nu. Nu var det som att någon plötsligt bara maxade volymen, från 20 upp till 50 på en sekund. Och jag blev rädd. Det blir man ju, man vet ju inte hur länge det ska hålla i sig. Ska det hålla på så här i flera timmar? Hur sjutton ska det gå till?!? 

Men det blev inte flera timmar. Det blev knappt en. 23 augusti kl 01.51 är han född. Åtta dagar före beräknat födelsedatum, och ungefär ett kilo mindre än jag fått besked om att han skulle väga på senaste kontrollen. 2710 gram. En sån liten plutt. Min förstfödde. 

IMG_9122.JPG

Ja, och efter det har såklart livet aldrig blivit sig likt igen. Hundra miljoner gånger bättre snarare. Och jag älskar att tänka tillbaka på den där tiden när jag förbereder frukostbrickan och slår in paketen. Jag tänker på magen, den lilla fjuniga fågelungekroppen, hur jag ammade i timmar dygnet runt, och hur du satte mitt oroliga mammahjärta på hårt prov genom att enbart vilja sova på mage, tvärt emot alla rekommendationer. Det känns som otroligt längesen, och ändå aldeles nyss...

 En frukostbricka kvällen före... 

En frukostbricka kvällen före... 

Nu  är förberedelserna för i morgon klara, och Olof får vakta presenterna under natten. Så spännande det ska bli att väcka vår stora kille med skönsång i morgon. Hoppas han gillart! 😜

IMG_9124.JPG