Semesterfilosoferande

 Svensk sommar <3

Svensk sommar <3

Att vara människa va. Hur svårt är det inte då? Det känns som att jag bara kämpar just nu för att hitta min plats, mitt fokus, min mening, mina prioriteringar. Och det är SÅ mycket input från alla håll och kanter. Både sån som jag vill ha och som inspirerar mig och ger energi, men många intryck är förvirrande, får mig att ifrågasätta allt och tappa tråden. Man kan ju inte göra allting samtidigt. Det vet jag ju, och ändå försöker jag... Men vad ska man välja, och vad ska man börja med? Och när är man färdig att sluta med ett fokus och börja med ett annat? Vad ska man sträva mot, och vilken känsla är det man tror att man ska uppnå när man väl är där? Allting i mitt huvud är så otroligt paradoxalt. Jag vill så gärna ha ha ett fint hem med vackra saker som speglar min personlighet, och samtidigt vara minimalist och bara ha det jag behöver för att kunna fokusera på att leva och umgås så mycket som möjligt. Jag vill träna och röra på mig, samtidigt som min kropp bara skriker ”vila” och ”sova”! Jag vill vara så mycket jag bara kan med min familj och mina vänner samtidigt som mitt jobb är så himla kul och intressant och fullt med saker att ta tag i. Jag vill ut och resa och uppleva och se och göra, samtidigt som jag bara vill vara hemma och pilla navlen och skrota runt osminkad i mjukisbyxor. Jag vill prova och lära mig en massa nya saker, samtidigt som jag vill göra mer av det jag redan gör och bli bättre på sånt jag redan kan.

Jag springer runt i ett hamsterhjul, men byter håll efter varje varv, och vet inte riktigt hur jag ska komma ur det.

Är det ett symptom på tiden vi lever i nu? Att alla möjligheter finns tillgängliga och presenterade och all information om alla val är precis framför ögonen på oss. Man blir rädd att missa något, att välja fel, så man lägger så mycket tid på dessa val att det är det enda man gör. Man får så många ”perfekta” liv, hem, kroppar, talanger, osv presenterade framför sig i ett oändligt flöde att man inte klarar av att distansera sig. Är jag lika lycklig som alla andra? Hur kan jag bli bättre? Må bättre? Göra det bättre för någon annan? Prestera, förändra, addera, och inte minst- visa upp.

Nej. Jag vet inte alls var jag är i allt detta. Vad jag vill ha kvar och ta bort. Hur jag vill leva. Vad jag behöver. Kanske kan semestern hjälpa till lite att räta ut några frågetecken. Jag hoppas på det. Semester och reflektion och lite paus från några av intrycken och prestationskraven i vardagen åtminstone.

För egentligen, vad som är så lätt att glömma men ger ett ganska bra perspektiv; jag är bara en liten liten människa som kommer leva på jorden en yttepyttekort tid på en liten avgränsad plats och egentligen varken gör till eller från på helheten och världshistorien. Som dom sju dvärgarna sjunger; ”vad gör det om hundra år när allting kommer kring...”

 I brist på fotoinspiration: dagens frukost. Inklusive synbiotika. Man vill ju vara snäll mot sina tarmbakterier, eller hur?

I brist på fotoinspiration: dagens frukost. Inklusive synbiotika. Man vill ju vara snäll mot sina tarmbakterier, eller hur?