Zooma ut

Måndag kväll. Brukar vara en bra kväll, ofta veckans bästa kväll faktiskt. Vi lägger vars ett barn vid sju-halv åtta snåret och sen åker Erik iväg och tränar med några kompisar så jag får skönaste egentiden på hemmaplan. Så brukar det vara. Så var det inte idag. 

Idag var det stök och irritation från att jag kom hem vid sextiden. E och barnen hade varit iväg en runda efter föris så vi fick snabbt fixa till en middag på rester. Sen kom Erik på att han ville fixa lite grejer innan träningen och frågade om jag kunde lägga båda barnen själv idag. Vad svarar man då för att inte spä på den redan irriterade stämningen? Det är verkligen inte enkelt att lägga båda barnen just nu eftersom de ofta har svårt att komma till ro (har börjat efter flytten, mycket nytt och förändringar som ska processas på kvällstid troligtvis) och när man försöker lägga dem samtidigt så börjar de oftast antingen bråka eller busa med varann. Men jaja, nån gång somnar de väl tänkte jag. 

Och jo, det gjorde de. Åtminstone sov de när jag vaknade vid 22.30 av att Erik kom hem. Barnen hade med största sannolikhet somnat i bilen efter föris för båda två var helt speedade vid läggning och det tog en evighet att få dem lugna. Uppenbarligen för lång tid för mina tunga ögonlock att stå emot. Ingen egentid för mig ikväll alltså. Ingen kväll alls för mig idag faktiskt. Som jag avskyr när det blir så här. Nu vet jag ju att jag troligtvis inte somnar igen förrän vid 1-2 tiden. As-irriterad. Och eventuellt tar jag med mig irritationen till i morgon bitti också, kommer på direkt när jag vaknar att jag inte "fick" någon kväll igår. 

Småbarnsåren alltså. Jag vet ju att jag kommer sakna den här tiden en dag. Att en missad kväll egentligen är som en fis i rymden. Att jag är priviligerad som fick somna i en trygg, varm säng mellan mina två friska barn. DET är ju egentligen en önskekväll. Om man zoomar ut lite så vet jag ju också det, innerst inne. ❤

IMG_7470.JPG

Sleeping beauty. Med samma frisyr som sitt lejon...❤😊