Nedräkning

Näst sista natten i huset. Det mesta är nerpackat och nedskruvat och bortforslat redan. Våra sängar är kvar, köksmöblerna, tvn och två fåtöljer. Typ så.  

I morgon är jag och barnen lediga. Vi har sagt hejdå på förskolorna idag. Kramats, lämnat över fina små brev med personliga hälsningar till alla underbara pedagoger, åkt lite sista-minuten-pulka, fått lyckönskningar, vinkat och stängt grinden bakom oss där för sista gången. Det är tur att barnen är så små och oberörda för om de hade varit ledsna över detta vet jag inte hur jag skulle orkat. Tycker det räckte mer än väl med min egen ledsenhet idag...  

Paradoxalt nog var där två föräldrar med en liten tjej på Neas avdelning och hälsade på idag när vi hämtade. Troligtvis det barn som fått Neas plats. De såg ledsna ut, på det sättet man gör när man står inför att lämna bort sin skatt till okända människor i en okänd miljö för första gången. Och   Så kom vi och var också ledsna, fast  för helt motsatta anledningen- att vi INTE ska lämna vår skatt där längre. Det kändes så märkligt, som att våra energier skar sig totalt på den lilla ytan där inne. 

Sen gick vi och fikade och jag hade ont i magen som jag haft större delen av dagen, men det var mysigt ändå. Jag fick vila en stund när vi kom hem, och Erkan fixade med allt runtomkring som vanligt. Skruvade ner hyllor och gjorde köttfärssås samtidigt som han dammsög lite i hallen. Jag läste Babar för barnen och hajjade till över att Love orkade med att hålla fokus över en bok med så mycket text. Han har verkligen blivit så stor.  

 

Och nu är det natt. Barnen sover lugnt i sina sängar i dessa ensliga, kala sovrummen. Erkan ligger dubbelvikt i en fåtölj och snarkar, utmattad. Jag måste också sova nu. Tanka energi inför den stora flytthelgen.

Så himla, himla konstigt allt känns. Jag längtar tills det här är över och sen ska jag aldrig mer flytta. Iallafall inte på minst 20 år. 

 Sluta-på-föris-fika.  

Sluta-på-föris-fika.  

 Happy happy!  

Happy happy!