Me, myself and the kiddos

Ensam hemma. Vet inte ens vad jag ska skriva om det, mer än att det är konstigt att man kan känna sig ännu mer ensam nuförtiden trots att jag har två barn hemma också. Men ansvaret för dem blir så påtagligt när man är själv. Jag brukar aldrig fundera över "tänk om..." men nu har jag kommit på mig själv med att göra det flera gånger bara i eftermiddag. Ser olyckor framför mig och funderar på hur jag skulle göra, funderar på om de inte känns lite varma, kanske är de sjuka? Lägger märke till trafiken på gatan på ett annat sätt, osv. Är mer på helspänn helt enkelt. 

Inte hjälper det ju ett dugg att lillan är ett praktexempel på en tvåårig tjej och skriker efter pappa så fort hon kan. När vi skjutsade Erik till flyget i morse blev hon ledsen så fort han klev ur bilen och hon förstod att han inte skulle med hem, och hon blev ledsen när vi lagt på efter att ha face-timeat ikväll också. Pappas tjej alltså. Och en typisk tvååring med oförklarliga raseriutbrött som inte är av denna värld, följt av otroliga uppvisningar av kunskaper hon har fått som över en natt, som att hämta, öppna och hälla upp fil och mjölk till sig själv, eller klä på sig i princip alla kläderna. Det är så fascinerande med barns utveckling alltså, ett verkligt privilegium att få följa på nära håll. 

Nu har jag precis kollat på några avsnitt Greys Anatomy (säsong 13 är riktigt bra!) och ätit glass-slattar så jag är lätt illamående, och nu ska jag gå upp och krypa ner mellan mina två små gosungar och bara njuta. Det är iallafall en fördel med att vara ensam hemma; vi får gott om plats i dubbelsängen alla tre! :)