Never ending to-do-lists

Ett livstecken så här en fredag. En fredag som avslutades med VAB. Höstblåsor på lillan. Låter inte så trevligt, men är ganska lindrigt som tur är. Och Love, han är så snäll mot henne. Gjorde ett halsband på förskolan till henne, och alla hans kompisar visste minsann att det var synd om Linnea som hade feber, det hade han berättat. Och så höll han henne i handen hela vägen hem från förskolan i vagnen. Vilken beskyddare hon har i sin storebror. Hoppas det håller i sig.

Och jag. Jag känner mig trött men rastlös. Stressad. Det är så mycket man vill hinna med på helgen, men jag vet ju redan nu att jag inte kommer hinna. Hela mitt liv känns just nu bara som en enda lång "att göra lista". Var jag än ser, var jag än är, vad jag än gör så ser jag "måsten". Tittar jag ut genom köksfönstret så ser jag mina elefantöronplantor som behöver planteras om. Går jag förbi frysen så kommer jag på att den verkligen behöver frostas av. Sitter jag i tv-rummet kan jag bara tänka på att det behövs gardiner och tavlor där. Om jag går ut så kommer jag på att mina skor verkligen behöver putsas. Och vagnen behöver städas. Bilen också. Och nästa vecka kommer en arkitekt, så vi måste komma fram till lite tankar om hur vi vill ha köket. Så maler det på. Måsten. Ansvar. projekt. Saker att bocka av. Men varför gör jag inte dem då? Ja det kan man ju undra. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag gör med min tid. Men jag är ju med barnen. Mer eller mindre närvarande mentalt. Lagar mat. Handlar. Tvättar, hänger tvätt, sorterar tvätt, lägger in tvätt., sorterar smutsig tvätt...Vardagen liksom. Och när barnen somnat och det finns nån timme kvar till alla de där måstena som inte riktigt tillhör vardagen, ja då är energin slut. Borta. Finito.
Då planterar jag inte om elefantöronen om jag säger så. 

Jaja. I morgon är en annan dag. Vi får väl se vad den kan bjuda på...

DSC_0545.jpg