Om att ha börjat fatta att det snart är dags att lämna

Ciao!

Lördag morgon och jag fick lite sovmorgon av min skat. Så skönt att slippa gå upp klockan sju ibland. Dessutom har Erik varit borta en del kvällar och morgnar så lite egentid med båda barnen är nog bra för dem alla tre. Vi har en helg framför oss som kommer innehålla massa hemmafix, men nu är jag iallafall utvilad. Vårt hem ser just nu ut som ett lortigt bomnedslag, man kan inte ens kan ana tvättkorgen under tvättberget i sovrummet, och kylen gapar tom så när som på tre liter havremjölk. Det var verkligen mysigt att vara iväg förra helgen men man hamnar ju SÅÅÅ mycket back på hemmaplan. Så det ska vi ägna helgen åt. Och som en extra piska bjöd jag hem grannarna längre ner på gatan på middag i kväll, så vi kommer definitivt ha städat och handlat i morgon! ;)  

Annars då? Tja, förutom att det är kaos i hemmet så är det även kaos i mig just nu tyvärr. Nu är det knappt två månader tills vi ska flytta, och jag har fram tills denna veckan kunnat ignorera detta i princip helt och bara levt i nuet. Men igår var vi och hälsade på barnens nya förskola, och vi har därför fått berätta tidigare denna veckan för de nuvarande förskolorna att vi ska flytta. Skitjobbigt. Inte så mycket för dem (förskolorna) kanske, men för oss. För barnen. Och för mig! Jag är så nöjd med barnens förskolor, ser ju hur bra de har det och hur fina människor som jobbar där. Känner mig så hemsk som drar upp dem från dessa förutsättningarna till något nytt och okänt och potentiellt sämre. Återigen är det det där superduperjobbiga med att vara förälder; att man tvingas ta stora, livsavgörande beslut åt sina barn utan att kunna ge några garantier för resultatet…

Jag tror att många saker i våra liv kommer bli bättre med den här flytten, men just när det kommer till förskolorna så är jag väldigt tveksam. Och jag vet att jag går emot mina principer också eftersom jag har sagt många gånger att jag inte vill att mina barn ska växa upp i en tillrättalagd svennebanan miljö med överklass-vibbar. Och så flyttar vi till precis ett sånt område. Jag hoppas verkligen att jag bara är fördomsfull nu och att det kommer kännas bättre när vi väl är på plats. 

Men det är såklart inte bara barnens förskolor som gör att jag tycker flytten känns jobbig just nu. Jag har ju en egen, högst personlig sorg också att handskas med. Det är ju inte så att man bara köper ett hus, bor i det ett år och sen lättvindigt flyttar vidare. Åtminstone funkar inte jag så. Planen var ju att detta skulle vara THE house, att vi skulle bo här länge och leva våra liv här, och nu blir det inte så. Jag har investerat mycket tid och energi i att försöka skapa mig ett hem här och trivas, både i huset och området. Jag har spenderat en hel mammaledighet här, och sett mina barn bli ett helt år äldre i detta hus och kvarter. Vi har jättefina minnen från lekplatserna runt omkring, från trädgården och terassen, från huset och ja från Malmö i stort också. Vi kommer ju faktiskt lämna Malmö som hemstad nu också, och jag har ändå bott här nu i tja, åtta år iallafall. Det är klart att det känns sorgligt och jobbigt. 

Så just nu har jag en svacka kan man säga. Jag bävar för att börja om på nytt med all den energi det kommer att krävas att komma in i allt, hitta nya rutiner, komma tillrätta, känna sig hemma. Det kommer inte gå på en vecka. Möjligtvis på ett år. Förra gången vi flyttade var jag höggravid, och sedan mammaledig. Jag hade tid att bo in mig på ett annat sätt i lugn och ro, nu ska det hinnas mellan vardagens ekorrhjul. 

Men det är ingen som tvingar mig att flytta. Nånstans innerst inne så vill jag ju också detta. Jag vill att ALLA i familjen ska må bra i vårt hem, och så är det inte nu. Jag vill att vi ska bo på ett ställe utan att känna att det är tillfälligt, utan att ha en inre stress om att nån gång hitta nästa steg. Allt det där ser jag fram emot. Men jag vet att det kommer bli jobbigt på vägen dit, och jag vet att det finns mycket jag kommer att sakna med att bo här som jag inte kommer att kunna få där. Man vet vad man har men inte vad man får…

Man får vara ledsen i en stor förändring, även om man vet att den är positiv och nödvändig. Man kan inte välja hur man ska känna och när. Det vet väl jag om nån, jag jobbar ju för sjutton med Change Management. Får kanske ta och applicera några teorier och modeller från jobbet på mig själv för att få lite distans till det hela ;)

Well, nu ska jag gå ner och äta frukost och säga hej till min fina familj. Det blir en bra dag det här, en dag i taget just nu…

 Soon its bye bye Punchis...

Soon its bye bye Punchis...