Med två små här och nu

Så var det fredag igen. Jag har landat i favoritfåtöljen framför en sprakande brasa med datorn i knät. Hallelulja! Funderar över om Erkan har somnat vid Love-nattningen eller om han bara ligger kvar och kollar hockey på mobilen. Egentligen spelar det mindre roll, det är så himla skönt att sitta här nere ensam och slippa tv-ljud och andra störmoment. 

Dagar när jag varit själv med båda kidsen är det särskilt underbart med en sån här tyst kväll för sig själv. Kunna tänka färdigt sina tankar. Njuta av tystnaden. Sortera intrycken. Livet med två små är verkligen himmel och helvete på samma gång. Jag är så innerligt trött på att släpa runt på den där elvakilosprimadonnan och längtar bara tills hon vill lägga lite mer energi på att GÅ istället för att klättra, krypa, rulla, eller åka runt på sin BRIO-tax. Och även om jag tycker att det här med kiss-och-bajs humor kan vara ganska kul för det mesta så börjar även min gräns bli nådd när Loven typ börjar dagen med ett kärleksfullt ”gomorron bajskorv”. Och sen fortsätter han på det temat resten av dagen skulle man kunna säga… Suck. 

 Linnea = 100% bus

Linnea = 100% bus

 Love = också 100% bus

Love = också 100% bus

Andra saker jag funderar över är hur Love kunde gå runt med ungefär en halv deciliter grus i skon hela förmiddagen utan att reagera över att det kändes märkligt? Och varför gruset såklart måste hällas ut över hela golvet sen när vi kom in och klädde av oss? Jag funderar också över om alla barn har samma röstkapacitet som Nea har, eller om hon eventuellt har nån speciell talang här som vi kanske ska försöka göra något med i framtiden? Det skulle ju underlätta för min mentala hälsa om jag kunde fokusera på att hon kommer bli en blivande stjärn-sångerska med de röstresurserna när hon gapar som värst. Sist men inte minst funderar jag över varför ALLA böckerna måste ut ur bokhyllan så fort man ser att ”någon” ställt tillbaka dem? Om de dessutom är tillbakaställda i storleksordning så är det precis som att de måste ut på golvet extra snabbt. Märkligt det där…

 Knubbig. Högljudd. Älskad. <3

Knubbig. Högljudd. Älskad. <3

Jag försöker påminna mig själv om att det kommer att komma en tid när jag ser tillbaka på den här tiden med saknad. Då kommer jag bara minnas knubbiga små armar sträcka sig efter mig för att få en kram, busiga blickar och kiknande skratt när man jagar dem och kittlar dem, underfundiga små kommentarer och betraktelser, nyfikna frågor om sånt man knappt reagerar över själv. Och en massa kärlek och pussar och kramar och tröst och mys och skratt. Så just de tillfällena försöker jag glädjas åt lite extra varje dag. För de sker här och nu, de är inte några minnen. Än. 

 Den var fin, den vill JAG nog faktiskt också leka med...&nbsp;

Den var fin, den vill JAG nog faktiskt också leka med... 

 Man vet att man lyckats med middagen när barnen klättrar upp på bordet och rensar faten! Det hemliga receptet? Falukorv i ugn, med mycket ost på.

Man vet att man lyckats med middagen när barnen klättrar upp på bordet och rensar faten! Det hemliga receptet? Falukorv i ugn, med mycket ost på.

 En favoritbildnfrån i somras. Någon är sjukt taggad på att få åka ångtåg, hahaha!

En favoritbildnfrån i somras. Någon är sjukt taggad på att få åka ångtåg, hahaha!