Jag vill sova men jag vill inte

Sömn alltså. Så himla viktigt. Och nu när kvällarna varit så otroligt ljumna och fina på sistone så har hela familjen kommit i säng allt för sent för vårt eget bästa. Plus att Nea dessutom vaknat ovanligt tidigt eftersom det ju blir så himla ljust på morgonen numera. Men att inte sova tillräckligt alltså, det förstör ju allt. Åtminstone för mig. Jag blir nedstämd och trögtänkt och ofokuserad och deppig. Och ändå sitter jag där kvällen därpå igen med datorn i knät eller mobilen framför näsan. Försöker hänga med, komma i kapp, inspireras och bara drömma mig bort. Fast utan att sova. Ha lite "egentid". Detta viktiga andrum efter att dagens alla måsten är avklarade och babbel-bråkstakarna snusar sött i sina sängar. Det är så svårt att inse att den tiden inte finns längre. När allt är klart hemma, ja då är jag också färdig. Helt slut. I vardagen finns ingen tid över till mig själv. Kan man leva så? Har jag något val? För när jag försöker ta mig tiden så nallar jag ju på något annat, vilket oftast blir sömnen, och då blir det ju bara en enda ond spiral. Och jag bävar för att snart ha en nyföding att hantera. Ett knyte utan dygnsrytm som bara kräver och kräver. Och väldigt begränsade möjligheter att sova ikapp på dagtid. MEN- jag är ändå otroligt tacksam över att bo i en kommun som tillåter 25 h förskola för äldre syskon. Förhoppningsvis kommer jag inte bli ett komplett vrak. Åtminstone inte under längre perioder i taget, några dagar här och där är ju oundvikligt... :)

Äsch, jag vet inte. Jag borde nog bara helt enkelt gå och lägga mig nu.

Gonatt.

 Får peppa mig med att kolla på sov-bilder från när barnen var mindre. Det är ju ganska mysigt också, inte bara tortyr...

Får peppa mig med att kolla på sov-bilder från när barnen var mindre. Det är ju ganska mysigt också, inte bara tortyr...

Gott och blandat

Efter ett långt inlägg med massa text får det bli lite bilder nu för att liva till det lite. Här är sex snapshots från mobilen den senaste tiden, enjoy!

IMAGE.JPG

Hela familjen var ute och cyklade i helgen. Det var lite lätt kaosartat. Massa trafik i Lomma och två barn vars främsta fokus var att vinna över varandra och komma först fram. Puh! Men alla överlevde och vi fick i oss varsin premiärglass från Lomma glassfabrik.

IMAGE.JPG

Trädäck under construction. Det har varit skitfula stenar och singel utanför lusthuset fram tills nu, men så fick vi ett ryck och tog beslut om att lägga trädäck framför istället. Det blev jättefint och barnen älskar det. Ska införskaffa några göttiga solstolar också bara sen kan sommaren börja!

IMAGE.JPG

Loven och jag var på Knytte i lördags och träffade Lammen. Till att börja med var Love inte alls särskilt intresserad och ville inte ens gå in i hagen (vilket alla andra barn gjorde) men efter ett tag fick jag med honom in. Intresset var dock fortfarande svalt, men ett litet lamm charmade oss totalt när han ihärdigt försökte äta upp nyckelringen i Loves fleece. En riktig busunge alltså.

Mja, han är ingen direkt djur-fantast vår lille Love, men jag har fortfarande en förhoppning om att få med honom till stallet och prova på ridning nån dag. Han har aldrig ens suttit på en häst och provat ponnyridning på nån marknad eller så, så det kan bli mycket intressant att se hur han reagerar...

IMAGE.JPG

Vitaminer och kosttillskott. Ja alltså man borde väl äta exemplariskt när man är gravid, eller? Men nu gör jag inte det. Det är kanske inga kopiösa mängder skräpmat vi talar om, men jag är helt enkelt inte sugen på mat. Jag blir galet hungrig, men inte sugen på något, och mätt efter bara en halv portion. Så det blir mycket mackor och fil kan man säga. Och vitaminer som nån sorts kompensation.
Jag ska på första besöket hos barnmorskan om ca 3 veckor (i v24, är inte det ganska sent? Har för mig att jag gick mycket tidigare med de andra...?) och det ska bli spännande för jag har ju noll koll på hur jag ligger till när det kommer till viktuppgång, järnvärde, etc. Men det känns ju bra så då är det nog det också. Brukar ju hänga ihop för det mesta :).

IMAGE.JPG

En 21-veckors magbild från ett provrum förra veckan när Indiska hade 30% på allt och jag var galet shoppingsugen. Bra kombo! Det blev blusen på bilden och lite annat smått och gott som jag var väääl värd, haha!

IMAGE.JPG

Och här är jag med min andra lilla böna <3. Ett sånt yrväder hon är just nu alltså. Så liten och så stor på samma gång. Kavat, självständig och bestämd samtidigt som hon följer storebror slaviskt och vill göra allt han gör. Hon älskar att vara ute och skulle nog allra helst även sova utomhus också om hon fick. Vilket hon faktiskt ska göra på torsdag när farfar tar med sig båda barnen ut och tältar! Herregud ja, det ska bli kul att se hur det går. Och sååå skönt att ha ett barnfritt dygn att bara chilla på!

Häpp, det var allt för denna gången!

Om att vara två om en graviditet

För ett par veckor sen träffade jag en vän som gratulerade till graviditeten och vi pratade lite i allmänhet om att vara gravid och hur jag mådde och sådär. Hon berättade att en av hennes vänner är gravid med sitt första barn, och att pappan till det barnet hela tiden benämner det som att ”vi är gravida” när han pratar om sin tjej och deras kommande barn. ”Vi är gravida”. Alltså ju mer jag tänker på det ju mer provocerad blir jag av den frasen. Som pappa är du inte gravid. Du väntar barn, så långt kan jag sträcka mig, men att säga att du har nånting med graviditeten att göra mer än att du haft en skön stund utan skydd, det är helt enkelt en lögn. Du kommer varken få uppleva de positiva eller negativa bitarna med att vara gravid, enbart vara en åskådare till dem. Det är inte din kropp som förändras, du som bär ansvaret för att ha koll på saker som vad du bör och inte bör äta eller dricka, vilka aktiviteter du kan ägna dig åt utan att riskera något (jag tänker på ridning, skidåkning, hur länge det är ok att flyga, osv) och hur du bäst kan stärka upp din kropp igen efter graviditeten för att inte få problem med ryggen, inte kissa på dig varje gång du hostar eller ha delade magmuskler som får dig att se gravid ut flera år efter att barnet faktiskt är fött. Allt det där behöver du som pappa inte lägga många minuters tankeverksamhet på. Det är inte heller du som kommer gå igenom den fysiska smärtan som det innebär att föda barn (oavsett hur det föds) och eventuellt amma. Värkar och eftervärkar, mjölkstas, stygn i underlivet, förstoppning och en evighetslång spänningshuvudvärk på grund av helkassa sömn- och amingspositioner och ett evinnerligt bärande. Du kommer aldrig uppleva den enorma ångest och oro man känner när man är osäker på om barnet inuti inte beter sig som vanligt. Borde jag inte känna sparkar vid det här laget? Kanske rör sig barnet plötsligt mindre eller inte alls, eller att man bara instinktivt känner att något är fel. DET är ångestkänslor på riktigt. Det är inte heller du som pappa som behöver vänja dig vid en vardag under nio månader där man inte längre känner sin kropp och vet hur den ska reagera i olika situationer. För den är inte bara ens egen. Känslorna bubblar och tårar kan komma helt oprovocerat. Halsbrännan kan förstöra en hel natt, för att sen inte dyka upp på en vecka. Vissa dagar kan man knappt få i sig någonting för att man mår illa eller bara känner att magen tar all plats så man kanppt ens kan andras, och nästa dag äter man som om man inte hade någon botten. Vilket också gärna kommenteras. ”Jaha, ska du äta nu igen”. Många kommentarer blir det under en graviditet...

Det är heller inte du som pappa som får ta emot blickarna från människor omkring dig. Det är alla möjliga blickar; undrande, avundsjuka, ifrågasättande, oroliga, dömande, nostalgiska, uppmuntrande, attraherade, och en massa andra sorter. De allra flesta reagerar på något sätt när man ser en kvinna med en gravidmage. Man reagerar säkert mer eller mindre medvetet, men som kvinna känner man av det. Man är ett objekt som andra projicerar sina känslor på. Vissa dagar är det kul, man mår bra och visar gärna upp sig. Andra dagar vill man bara se ut som man gjorde innan. Inte sticka ut, inte framkalla några reaktioner. Men det går inte. Magen är där och den syns, om man inte stannar hemma förstås men det är ju oftast inte möjligt. Detta är också en upplevelse som enbart en gravid kvinna kan känna, inte en blivande pappa som väntar barn.

Ja, jag kan fortsätta med många många fler exempel på varför jag tycker att det är ett hån att ens yttra frasen ”vi är gravida”. Alltså, jag tror ju definitivt inte man menar det som ett hån, den typen av blivande pappor som uttrycker sig så här gör det väl förmodligen som ett sätt att visa att han vill vara delaktig och ta ansvar och verkligen ta del av den här ”resan” eller vad man ska kalla det att vänta barn. Men saken är ju den att det går inte. Jämlikhet i all ära, detta handlar inte om det. Det handlar om en fysisk begränsning som man inte ska negligera på det sättet man gör genom att uttrycka sig så. Män kommer aldrig kunna förstå helt och fullt vilken enorm upplevelse (på gott och ont) det är att vara gravid. Och då tycker jag att man åtminstone kan respektera gravida genom att inte uttala sig som att man kan det. Däremot får (ska!) man ABSOLUT gärna skämma bort, passa upp, ge komplimanger, stötta, peppa, vara kärleksfull och finnas vid den gravidas sida under och efter graviditeten. Visa att man är glad, stolt och förväntansfull. Vara lyhörd för behov och önskemål, ha låga krav och mycket överseende. Ja det finns hur mycket som helst en blivande pappa kan göra för att vara delaktig. Men att säga att han också är gravid, det är INTE okej. Inte enligt mig iallafall.