Om att vara två om en graviditet

För ett par veckor sen träffade jag en vän som gratulerade till graviditeten och vi pratade lite i allmänhet om att vara gravid och hur jag mådde och sådär. Hon berättade att en av hennes vänner är gravid med sitt första barn, och att pappan till det barnet hela tiden benämner det som att ”vi är gravida” när han pratar om sin tjej och deras kommande barn. ”Vi är gravida”. Alltså ju mer jag tänker på det ju mer provocerad blir jag av den frasen. Som pappa är du inte gravid. Du väntar barn, så långt kan jag sträcka mig, men att säga att du har nånting med graviditeten att göra mer än att du haft en skön stund utan skydd, det är helt enkelt en lögn. Du kommer varken få uppleva de positiva eller negativa bitarna med att vara gravid, enbart vara en åskådare till dem. Det är inte din kropp som förändras, du som bär ansvaret för att ha koll på saker som vad du bör och inte bör äta eller dricka, vilka aktiviteter du kan ägna dig åt utan att riskera något (jag tänker på ridning, skidåkning, hur länge det är ok att flyga, osv) och hur du bäst kan stärka upp din kropp igen efter graviditeten för att inte få problem med ryggen, inte kissa på dig varje gång du hostar eller ha delade magmuskler som får dig att se gravid ut flera år efter att barnet faktiskt är fött. Allt det där behöver du som pappa inte lägga många minuters tankeverksamhet på. Det är inte heller du som kommer gå igenom den fysiska smärtan som det innebär att föda barn (oavsett hur det föds) och eventuellt amma. Värkar och eftervärkar, mjölkstas, stygn i underlivet, förstoppning och en evighetslång spänningshuvudvärk på grund av helkassa sömn- och amingspositioner och ett evinnerligt bärande. Du kommer aldrig uppleva den enorma ångest och oro man känner när man är osäker på om barnet inuti inte beter sig som vanligt. Borde jag inte känna sparkar vid det här laget? Kanske rör sig barnet plötsligt mindre eller inte alls, eller att man bara instinktivt känner att något är fel. DET är ångestkänslor på riktigt. Det är inte heller du som pappa som behöver vänja dig vid en vardag under nio månader där man inte längre känner sin kropp och vet hur den ska reagera i olika situationer. För den är inte bara ens egen. Känslorna bubblar och tårar kan komma helt oprovocerat. Halsbrännan kan förstöra en hel natt, för att sen inte dyka upp på en vecka. Vissa dagar kan man knappt få i sig någonting för att man mår illa eller bara känner att magen tar all plats så man kanppt ens kan andras, och nästa dag äter man som om man inte hade någon botten. Vilket också gärna kommenteras. ”Jaha, ska du äta nu igen”. Många kommentarer blir det under en graviditet...

Det är heller inte du som pappa som får ta emot blickarna från människor omkring dig. Det är alla möjliga blickar; undrande, avundsjuka, ifrågasättande, oroliga, dömande, nostalgiska, uppmuntrande, attraherade, och en massa andra sorter. De allra flesta reagerar på något sätt när man ser en kvinna med en gravidmage. Man reagerar säkert mer eller mindre medvetet, men som kvinna känner man av det. Man är ett objekt som andra projicerar sina känslor på. Vissa dagar är det kul, man mår bra och visar gärna upp sig. Andra dagar vill man bara se ut som man gjorde innan. Inte sticka ut, inte framkalla några reaktioner. Men det går inte. Magen är där och den syns, om man inte stannar hemma förstås men det är ju oftast inte möjligt. Detta är också en upplevelse som enbart en gravid kvinna kan känna, inte en blivande pappa som väntar barn.

Ja, jag kan fortsätta med många många fler exempel på varför jag tycker att det är ett hån att ens yttra frasen ”vi är gravida”. Alltså, jag tror ju definitivt inte man menar det som ett hån, den typen av blivande pappor som uttrycker sig så här gör det väl förmodligen som ett sätt att visa att han vill vara delaktig och ta ansvar och verkligen ta del av den här ”resan” eller vad man ska kalla det att vänta barn. Men saken är ju den att det går inte. Jämlikhet i all ära, detta handlar inte om det. Det handlar om en fysisk begränsning som man inte ska negligera på det sättet man gör genom att uttrycka sig så. Män kommer aldrig kunna förstå helt och fullt vilken enorm upplevelse (på gott och ont) det är att vara gravid. Och då tycker jag att man åtminstone kan respektera gravida genom att inte uttala sig som att man kan det. Däremot får (ska!) man ABSOLUT gärna skämma bort, passa upp, ge komplimanger, stötta, peppa, vara kärleksfull och finnas vid den gravidas sida under och efter graviditeten. Visa att man är glad, stolt och förväntansfull. Vara lyhörd för behov och önskemål, ha låga krav och mycket överseende. Ja det finns hur mycket som helst en blivande pappa kan göra för att vara delaktig. Men att säga att han också är gravid, det är INTE okej. Inte enligt mig iallafall.

Dagboksanteckningar från Januari 2018

 4 januari 2018

Jag tror att jag är gravid. Har inte tagit något test ännu, men mensen är två dagar sen och jag känner inga tecken på att den skulle vara på väg. Jag känner inga tecken på att jag skulle vara gravid heller iofs, men det gjorde jag ju inte med Love heller. Kanske är det en kille då, haha, om man nu kan dra slutsatser så tidigt 😉 Jag tycker dock om kaffe fortfarande, det är lite konstigt.

Jag har inte sagt något till Erik. Vet inte när jag ska? När jag har testat? Och jag vet inte när jag ska göra ett test. Kanske den 7:e? Den 7:e januari testade jag med Love. Och kanske Nea med tror jag? Om jag är gravid nu så blir det ju ett syskon i precis samma tidsperiod som de andra. Aug-sept. Haha vad knäppt. Som att vi bara ligger en gång om året typ 😉

Jag älskar ju den där tiden när det bara är jag som vet. När jag har en hemlighet som kommer förändra världen. En hemlig skatt. Ett till hjärta i min kropp.

Det är absolut ett efterlängtat och planerat barn. Om det blir ett plus så blev det efter andra försöket. Det trodde jag inte faktiskt.

Och det är skräckblandad förtjusning även denna gång. Är jag redo? Hur kommer min kropp fixa detta? Vår relation? Hur blir det på jobbet? Livet? Kommer vi orka? Och samtidigt, nu finns det två personer till i den här familjen som kommer älska en ny liten medlem. Det känns mest som att det skulle vara en gåva till hela familjen. Ännu en skatt.

Men jag kommer att behöva ta bättre hand om mig. Sova, träna, äta. Ett nytt fokus.

På söndag vet jag.

 

5 januari 2018

Lite känningar av mensvärk idag. Får väl se om det är mens eller bebisverkstad som gör ont...spännande!

Känslomässigt känner jag mig ganska tom. Sista lediga vardagen idag och jag får ett jättestresspåslag av att ens tänka på jobbet.

I år har jag inte haft någon ”nystartskänsla” alls inför det nya året. Inte känt för att ”ta tag i mig själv” och styra upp. Jag vet inte alls vad jag vill! Var är mitt driv? Min passion? Vad gör mig glad? Tänker mkt på detta men kommer liksom inte fram till något...

 

14 januari 2018

Jo, men jag är gravid. Tog ett test den 7:e, mest för att det var samma datum som jag plussade med Love för fem år sen. Det stod ”gravid 1-2 v”. Kändes konstigt, har aldrig tagit ett sånt digitalt test innan. Väntade nån dag till, sen tog jag ett vanligt test. Tydligt plus.

Väntade nog nån dag innan jag mer eller mindre ”berättade” för Erik. Typ, ”vill du ha brie? Nej jag äter inte sånt längre”. Que? Jag tror till och med jag lät honom hälla upp vin till mig på lördagen, men jag drack ju aldrig det. Hade kanske egentligen tänkt berätta på nått speciellt sätt men tja, det blev inte så.

Hur mår jag då? Är i v 6 enl uträkningar. Har mått bättre. Känner mig konstant bakis. Yr. Inte så illamående, men lite. Inte sugen på mat iallafall.

Trött. Men vilar inte. Två små barn och ett jävla event nästa v på jobbet som jag bara vill få överstökat nu.

Stressad också för resten av året typ. Skidresan? Ska vi resa till våren? Festen i juli? Renoveringen?

Fy. Vill egentligen tänka på allt detta och planera så jag kan bli lugn, men jag bara skjuter på allt just nu.

Gaah!

Gonatt.

 

21 januari 2018

En lördag i vecka 7: mår illa, mår illa, mår illa. Är trött. Orkar inte göra mycket alls. Vill mest att dagen ska ta slut. Och helst januari också. Och hela vintern. Tror aldrig jag längtat så mycket efter våren som nu...😩

Det vettigaste jag gör idag är att ta en dusch. Och så lagar jag mat. Trots illamåendet så är god mat ändå en ljusglimt just nu. Tacksam för att Erik tar disken dock.

Går och nattar barnen vid åtta. Somnar. Vaknar kl 03.05. Skit, jag har missat lördagsgodiset. Tar av jeansen och borstar tänderna. Är tacksam för att jag inte orkat sminka mig så jag slipper mecka med det nu.

Hoppas jag mår lite mindre illa i morgon....

När det kommer till själva bebisen, så är jag glad. Men...också lite orolig såklart. Hur ska vi fixa det? Rent praktiskt? Bil, sovrum, saker... Hur gör man om något händer ett av barnen? Tänk när Erik reser och jag är själv med dem? Går det ens att få barnvakt till tre?

Hur mycket behöver man förbereda, och hur mycket kan man känna att det får lösa sig efter hand?

Så många frågetecken.

 

25 januari 2018

Trött. Illamående. Trött. Illamående. 


The magic number

Here we go again. Nu är det till och med "outat" på instagram så då är det väl så officiellt det kan bli för vänner och familj. Ännu en bulle in the ugn. Nummer tre, det magiska numret sägs det. Och helt enligt min "livsplan" och dröm. Tre barn. Jag är så fenomenalt lycklig just nu måste jag säga. 

Är i vecka 20 (19+4) och snart är halva graviditeten gjord. Det känns helt ofattbart. Den här gången har jag verkligen på riktigt inte kunnat ta in vad som händer förrän, tja typ nu. Jag har mått dåligt, det har jag. Och jag har varit ofantligt trött tills för bara kanske två veckor sen. Så visst har det funnits symptom. Jag har inte tvivlat på att jag är gravid rent fysiskt, absolut inte. Men att veta att man är det, och att faktiskt förstå hur det ligger till, det är två helt skilda saker. Och jag har ju alla tre gångerna haft svårt att landa i det som händer, därav har jag velat berätta för omvärlden så sent som möjligt. Jag tycker det känns så konstigt att berätta något som jag inte riktigt tror på själv ännu. Men nu tror jag på det. Nu har även huvudet fattat vad som händer. Och jag går mest runt och fån-ler när jag tänker på det. Jag ler för att jag tänker att jag vet vad som väntar och vilket helvete det kommer att vara men att det är precis det jag vill ha och det är så himla himla värt det. Det är ju liksom nu det börjar "på riktigt". Foglossningen har börjat hälsa på då och då. Halsbrännan också. Näsblodet är back in business. Anfåddheten vid minsta ansträngning. Ligament som stramar och drar på morgonen när jag så smidigt jag kan försöker kravla mig upp. Det enda symptom som jag riktigt ogillar är yrseln som har kommit de senaste dagarna, den får mig att känna mig så väldigt osäker. Men allt annat känner jag ju så väl igen. Det är så härligt välbekant och känns tryggt på något märkligt sätt. Jag har gjort det här förut. Jag kan det här. Jag är inte rädd och jag ska göra vad jag kan för att njuta av bebisbakandet även denna gången. Och jag tänkte dokumentera mina tankar här så välkommen att följa med på resan från två- till trebarnsmamma <3

IMAGE.JPG

Hej hej bulan! 👋🏼

Snor och snö, men åtminstone snygg i håret

Jag är så himla trött. Trött på kylan (ute men främst inne), trött på snön, trött på att bli dunderförkyld i en halv evighet så fort nån hostar mot mig. Och framförallt är jag trött på att vara trött. Det känns så trist att de flesta dagar mest handlar om att man ska ta sig genom dem med minsta möjliga motstånd. Inget engagemang, inget driv, ingen kreativitet. Mest bara likgiltig...och trött. Usch, blir så ledsen när jag tänker på det. Det är verkligen ingen kul tid just nu. 

 

Men häromdagen tog jag iallafall ledigt en timme och gick och klippte mig. Så nu må jag vara snorig och glåmig men jag är iallafall snygg i håret där jag sitter i mitt underställ under en filt framför brasan... 😏 

Glad påsk och sånt! 🐥

IMAGE.JPG

Om en vår som aldrig verkar komma

Hej. Vad händer? Dagarna går, Mars blir snart april och det fortsätter att snöa vareviga dag. Missförstå mig rätt, för några veckor sedan var jag lite ledsen över att vi inte fått någon snö alls på hela vintern, men nu tycker jag att vi fått vad vi behöver och kan gå vidare. Inte minst efter att jag och familjen plus kusin med familj var och åkte skidor i förra veckan i Branäs. 

En stor del i att jag välkomnar våren är att vi inte har något värmesystem hemma. Vi "renoverar" ju källaren (dvs har blåst ut exakt allt och bygger upp det igen, ca 120 kvm) och för att kunna fixa taket var vi tvungna att ta ner rören där. Alltså rören till alla element. Så nu har vi ingen värme i några element, utan de enda varma rummen i husen är tvättstugan, hallen och toan på nedervåningen för där är golvvärme. Man sitter alltså gärna och drar sig en stund extra på dass numera :)

Nej men skämt åsido. Det är inte alls kul att ha det kallt. Vi hade kallt i förra huset också hela den vintern vi bodde där, jag minns hur jag frös och förbannade att alltid gå i lager på lager och huttra. Och nu är det sju resor värre. Inte kan vi få något nytt värmesystem insatt förrän vi rivit och byggt upp garaget igen heller, eftersom pumpen/fläkten ska sitta bakom garaget är tanken. Och garaget börjar vi inte på innan källaren är klar. Så jag vill verkligen, verkligen, verkligen ha lite vår och sol nu. Åtminstone plusgrader!

Det är en utdragen renovering det här, det må jag säga. Jag har sån otrolig längt efter att få börja inreda och piffa och göra lite fint här hemma så ni anar inte. Men det är så himla, himla mycket kvar. Källaren måste bli klar så vi kan flytta ner tvättstugan. Och där tvättstugan är ska det bli hall och sättas in en ny ytterdörr. Fönster ska bytas på flera ställen på nedervåningen. Vi ska byta kök och ändra lite i planlösningen (flytta innerdörrar iallafall). Nytt golv i köket och sen måla om i vardagsrum och matrum. Så ni förstår kanske att det här med tavlor, gardiner, mattor och inredningsdetaljer är långt borta...Deppigt känns det, men man får bita ihop. Förhoppningsvis handlar det om ett halvår till. Och det kommer ju vara värt det.

Tills dess får jag nöja mig med pinterest, och fullsmockade moodboards och lååånga önslelistor.

Ännu en helgrapport

Söndag. Sista i Februari. Hallelulja så var nästan även denna stentrista vintermånad över. Den har inte riktigt varit så horribel som Januari, men alltså Skånsk vinter ÄR inte rolig nånstans. Det finns ingen snö att roa sig med och det har dessutom varit snorkallt de senaste dagarna. Visserligen soligt, men inte tillräckligt skönt för att man ska vilja vara ute någon längre stund.

Det kan också ha med vår renovering att göra att jag inte är så pepp på just denna månaden. Det är skitigt och stökigt och dammigt överallt (både ute och inne) och jag är ensam med barnen en himla massa på kvällar och helger vilket närmast kan beskrivas som en "mysig psykisk utmaning". Men det kommer ju bli fint när det är klart, och arbetet går framåt mer än dubbelt så snabbt som vi hade räknat med så lite pepp känner man allt ändå. Jobbar mycket med målbilder just nu helt enkelt. Pinterestade målbilder på fräscha tvättstugor och kreativa pysselrum. Och spabad...

Anyway. Så här en söndagkväll vill jag nog ändå sammanfatta helgen som en av de bättre på länge. I går var jag och barnen i stan (Malmö) och träffade en stockholmsboende vän som var på besök med sin tvååring. Det är ju egentligen den bästa sortens besök, när man får träffa nån som bort långt borta och man inte ser så ofta, men de bor inte hos en själv så man behöver inte stå för någon markservice och kan ses en stund och inte en hel helg No offence, hade gärna spenderat en hel helg ihop Cedis, men alltså LIVET! Man har ju så mycket att fixa med på helgerna! Tvätt, städ, mat, ja allt man inte hinner på vardagkvällar när man heter Caroline och somnar med barnen vid nattingen kl 19.30 fyra av fem kvällar i veckan. Då hinns det inte med mycket tvätt kan jag säga.

HURSOMHELST. Det jag skulle komma till var att vi åt lunch ihop på Surf Shack på Ribersborg och det var förvånansvärt härligt och jag hade typ noll stresspåslag trots att jag var själv med båda kidsen på (ytterst barnvänlig) restaurang. Men alltså, det är sån skillnad nu när det är lite större! När man kan prata med dem och de med mig. Ingen som skriker och slänger sig på golvet. De börjar bli civiliserade helt enkelt. Plus att jag var rutinerad mamma och hade målarböcker och pennor från TGR med mig. Den tanken jag haft tusen gånger när man väl sitter vid bordet. "Varför har jag ingen målarbok med?" Denna gången hade jag det. Woop woop.

Sen tänkte vi gå ut och leka i parken i solen. Tills vi kom ut i solen och insåg att den inte var alls varm. Då gick vi in på Tekniska museet istället. Bra val. Barnvänligt, springvänligt, lagom mycket folk. Jag blev av med barnen ett par gånger men inte så någon av oss hann börja gråta. Då räknas det kanske inte ens som att bli av med dem? 

Efter museet tog vi ett varv runt parken för att söva minsta barnet, men den enda som somnade var mitt barn som egentligen slutat sova på dagen. Well. Ibland får man göra undantag. Sen gick vi till saluhallen och fikade. Inte optimala stället en lördag med två barnvagnar, och normalt sett skulle jag nog backat och gått någon annanstans, men jag vet inte vad som hänt med mitt mammapsyke men jag brydde mig faktiskt inte om de himlande ögonen när vi plöjde in och placerade vagnar mitt i serveringen. Jag betalar lika mycket för min fika som någon annan, om de har problem med att jag tar upp plats så kan de gå nån annanstans. Så hade jag ALDRIG känt för fyra år sen med en halvårsgammal Love i vagnen. Tack och lov för att ängslighet avtar med tiden :)

Ja. Det var den lördagen. Sen åkte vi hem och kollapsade av trötthet så att Erkan fick gå och köpa potatissallad och grillad kyckling till kvällsmat. Jag somnade först i familjen klockan åtta i soffan, hörde mello-signaturen nånstans i periferin. Kan hända att jag haft ett liiiitet utmattande stresspåslag under dagen ändå, även om jag inte tänkt på det så värst.

Och så kom söndagen. Sovmorgon. Det kändes som att klockan var 10 minst när loppan vaknade till, men hon var halv 8. Och då hade jag visserligen sovit nästan 12 timmar så konstigt vore det väl om jag inte var utvilad. Sol idag igen och ett hel i komplett kaos. Erik var redan ute och (renoverings)jobbade när jag kom ner. Inget sällskap med kidsen idag heller alltså...
Men strax innan lunch kom iallafall farbror Niklas på besök och tog med kidsen ut en runda med lådcykeln. Lite lekplatshäng och sånt där som man som novis barnpassare kan erbjuda sig en söndag i smällkalla Februari utan att ha en aning om vad man egentligen säger. (Men han fick middag sen, så jag fick inte dåligt samvete. ) Love var på sitt mest ocharmiga humör som pendlade som en berg och dal bana mellan solstråle och åskmoln. Konstant missförstådd och ett evigt gnäll. "Varför måste man gå uuuut?" lät istället "Varför måste man gå iiiin?" en timma senare. Den nivån alltså.

Efter att Niklas vinkat hejdå tog jag barnen en snabb tur till biblioteket för att låna lite böcker. Kände att det annars fanns en hög risk för kopiösa mångder tv tittande resten av dagen. Eftersom vi var där en kvart innan stängning fick vi med oss allehanda intressanta böcker hem, ihoprafsade i nån sorts lugn (pga biblioteksmiljön) stress, men det blev ganska bra ändå Den största överraskningen var nog att Love plockat åt sig en läsebok med kapitel, och att det gick jättebra att läsa den! Det behövde inte vara bilder på varje sida utan han hängde med i storyn ändå, och han tyckte det var såå häftigt att man skulle vika ner hörnet på sidan (obs, det var redan vikt, jag gjorde INTE nya hundöron i en lånebok) för att man sen skulle kunna hitta var man slutat läsa tidigare. Så nu har vi läst fyra kapitel i en bok om superhjälten Brune, och i morgon fortsätter vi med kapitel fem. Alltså det känns som en helt ny värld öppnar sig! Hejdå bilderböcker, hej läseböcker! Tjuho!

Och nu ska jag, eftersom jag för en gångs skull inte sover trots att barnen gör det, läsa ett par kapitel i boken som jag lånade till mig själv idag. DET är väl ändå en bra avslutning på veckan!

puss och hej!

Wazzup

Just nu:

- En helg som försvann med lördagstur till Helsingborg och påhälsande av både mamma och pappa och syster yster. Long time no see så det var trevlig. Och jag slapp laga mat. Win.

- Projekt "Utgrävning av källaren fas 2" är inledd. Det låter i hela huset och är damm överallt, trots att vi har tejpat för dörrspringor och golvlister. Gode gud låt detta gå fort (men vi pratar ju ändå veckor), alternativt bli en vår med lite sol så jag slipper se dammet som täcker varenda kvadratcentimeter av vårt hem.

- Idag åkte vi skridskor igen. På Lomma-is nere vid dammen utanför äldreboendet. Knakade lite spännande under fötterna när man tog sig fram, hehe. Massa folk var där och det kändes så härligt att vara ute. Minns inte sist jag åkte på en ute-is. Hoppas den ligger kvar länge!

- Nea har varit så gnällig och mammig och ledsen och trotsig hela dagen. Som om hon vore sjuk, men hon har ingen feber och inte ont nånstans. Dessa "faser"...när slutar dom egentligen?

- Var med Love på kalas hos granntjejen idag. Han ville egentligen bli lämnad själv där, men det har han aldrig blivit på kalas innan, och nu var det inga barn han kände på kalaset så jag stannade. Kan ha liiite att göra med att jag var grymt sugen på tårta och fruktsallad också. ;)

- Kvällen har ägnats åt Mathem.se. En massiv beställning, ytterst välbehövlig. Ska bara försöka hinna frosta av frysen innan leveransen kommer i morgon också, för annars får maten nog inte plats...

- Och nu ska jag gå och lägga mig med en ledsen Love som vaknat av världens hostattack och inte kan somna om. Hosta på natten är ju ett jäkla påhitt va.

Ha en fin vecka ni som läser!

//C

Januari

Så var den äntligen över. Denna vedervärdiga månad som inlett 2018. Nu kan väl året förhoppningsvis bara bli bättre.  

Men vad är det då som varit så hemskt med Januari kan man undra? Och ja, det är för egen del egentligen ingen stor grej som hänt, men summan av ovanligt många ledsamheter, tråkiga besked, stress och i princip total avsaknad av ljusglimtar har gjort att den här månaden känts som en tung, våt filt som jag inte alls orkat lyfta undan.

Det började med ett fyra dagars event på jobbet i v 3 som jag ansvarade för. Det gick bra så långt jag kunde påverka, men det dränerade mig totalt och jag hade inte alls någon bra känsla i magen när veckan var slut. Ingen ”woho, jag klarade det!” känsla, bara en lättnad över att det var över. 

Många presentationer blev det... 

Många presentationer blev det... 

Barnen har som tur är varit friska, men Love har kommit in i en period då han klagar över ont i magen varje dag och har gjort det i en vecka drygt. Jag hittar inget mönster alls I när han säger det och hur han beter sig, och vet inte om det sitter i kroppen eller knoppen på honom det här. Men jag tycker ju såklart synd om honom. Ont I magen vill ju ingen ha.  

Linnea har varit ledsen vid i stort sett varje lämning sen årsskiftet. Det är nya barn på avdelningen som är ledsna mycket, plus att hennes bästis har flyttat upp till storbarnsavdelning och det är klart att hon påverkas av detta. Något hon också kommer påverkas av till hösten är kommunens ”spontana” beslut att lägga ner/flytta delar av förskolan de går på till en nybyggd förskola i andra änden av samhället. Detta har också varit en stor källa till frustration och oro under januari, och vi har ännu inte helt funderat klart kring hur vi ska göra till hösten. 

Hemma i lekrummet.

Hemma i lekrummet.

IMAGE.JPG

Men lite glädjespridare har dom såklart också varit våra tokiga små barn ❤️ 

IMAGE.JPG

Goseloppan! ❤️

IMAGE.JPG

Det var sol en dag. Det ser man på bilden eftersom det blev skugga på väggen från krukväxten. Då borde man ju gått ut och försökt fånga lite solenergi, men istället valde jag att agera på det andra som soligt väder för med sig: man ser ALLT damm överallt. Så jag dammsög och våttorkade. Och eftersom vi så smått börjat etapp 2 av utgrävningen av källaren så ligger det ett tunnt lager betongdamm över allt i HELA huset. Har insett att det tränger upp mellan golvlisterna, så i helgen blir det till att tejpa alla lister innan hantverkarna kommer på måndag.  

IMAGE.JPG

Förutom den soliga dagen så har det mest varit grått i olika former. Jäkligt deppigt. Tror vi har haft en halv dag med snö på hela vintern. Men kallt som attan har vi ändå, det spelar inten roll om det är fem minus eller fem plus grader, isvindarna från havet känns lika jävliga oavsett.

IMAGE.JPG
IMAGE.JPG

Och nämnde jag min hosta? Den har jag dragits med i närmre två månader nu och jag hostar fortfarande så jag klöks varje dag och har dessutom hostat sönder ett muskelfäste vid revbenet så det gör ofantligt ont till på köpet. Har tränat en (1) gang sedan mitten på December. Japp, jag är verkligen på G som ni marker.

IMAGE.JPG

Men en dag på väg till jobbet insåg jag plötsligt att det inte var becksvart. Och på eftermiddagarna hinner man ju faktiskt hem innan mörkret sänker sig numera. Det går på rätt håll. Det finns ett slut på denna mörka, trista vardag, och det är bara att bita ihop och uthärda.

FullSizeRender.jpg

För att fokusera på nått annat än allt grått och trist så funderar jag på att piffa upp tillvaron nu med en ny vår-frisyr. Vad tycks?

Sorry om detta inlägg var deperimerande, men det finns helt enkelt inget upplyftande från mig att skriva om just nu. Inget! Tvärtom skulle jag kunna skriva dubbelt så mycket negativt, men det låter jag bli. Nu har jag iallafall fått ur mig det värsta :)

mvh

trött, tröttare, tröttast. Ge mig vår NU.

Hej, minns ni mig?

Så blev det nytt år, och jag zoomade ut där på slutet och har inte kommit mig för att kika in här förrän nu och säga hej. 

Idag är det en fredagstrött, och ganska stressad Caroline som skriver. Första veckan efter ledigheten har varit full av jobb; jag ansvarar för ett event nästa vecka med 50 utländska gäster och även om jag har koll på läget så dyker det alltid upp saker på slutet, så är det bara.  

Men idag har jag ändå fredagsmyst. Var med grannarna på nya restaurang Greppia här i Lomma och åt italienskt. Sex fredagströtta vuxna och sex barn under fem år. Jag bävade lite inför tanken, men det gick betydligt bättre än jag väntat mig! Och efter maten gick vi hem till den ena familjen och tog kaffe, några drinkar och dessert. Sen när barnen började balla ur vid tiotiden gick vi helt enkelt hem. Sannerligen smidigt. Älskar småstadslivet ❤️. 

Vad pratades det om på middagen då? Jo, det blev en del snack om ytterdörrar, och vi blev tipsade om att åka till Qvesarum för att kolla på deras sortiment. Vidare delade vi lite bjudmats-tips, diskuterade flygrutter, pratade helgplaner och givetvis kom vi in på familjemordet i Bjärred. Så himla himla hemskt...

 

Mej ja, okej. Hemma nu i sängen med två snarkande barn, och mina ögon börjar också klippa nu mer och mer trots två sena koppar kaffe.  

 

IMAGE.JPG

Men this bich is back now at least. Ser fram emot ett nytt år med vardagsbetraktelser! 

 

stoor kram! 

Glimtar från en jobba-hemma-dag

Onsdag och inga möten i kalendern. Det fick bli en dag med hemma-jobb helt enkelt. Egentligen gillar jag att åka in till kontoret mest, men de senaste dagarna har jag blivit så uppslukad av en massa oplanerat när jag varit där så då är det skönt att kunna välja att sitta hemma som omväxling. Garanterat ostört. 

Det tråkiga med att jobba hemma i vårt hus är bara att det är så infernaliskt kallt. Vi har ett svindyrt uppvärmningssystem och så länge inte barnen blir lidande så känner vi att vi hellre tar på oss lite extra kläder än lägger en massa tusenlappar varje månad under höst, vinter och vår för att få det riktigt varmt inne. Vi ska byta värmesystem, men troligtvis inte förrän nästa vinter tidigast. 
Så. raggsockor och filt är det som gäller när man jobbar hemma helt enkelt. Och en brasa såklart. 

DSC_1127.JPG

Jobbandet idag bestod mest i att förbereda för ett event vi ska ha i januari med deltagare från hela världen. Sen satte jag också ihop vårt veckobrev som jag skickar ut på onsdagar till min avdelning. Borde egentligen vara en ganska enkel och snabb uppgift, men på ett stort företag som IKEA så finns det så enorma mängder information och nyheter att man lätt kan snurra in sig i vad som egentligen behöver vidarebefordras och vad man kan skippa. Need to know vs nice to know helt enkelt. Och den tredje saken jag lagt en hel del tid på idag är krånglande kommunikationskanaler. Access till foldrar och dokument som plötsligt "försvinner", bryderier om vilken typ av info man ska publicera var för att alla målgrupper ska kunna se och redigera materialet, och inte minst försök till att använda verktyg och applikationer som jag inte riktigt behärskar utan får köra en hel del på känn. Ganska tidskrävande och frustrerande, men det håller på att bli bättre. Man får bara ha en stor dos tålamod vissa dagar. 

DSC_1157.JPG

Kom in och fastnade på den här sidan som jag lite lagom skrytsamt gärna länkar till. Det är verkligen en riktigt skön magkänsla att jobba för ett företag med så stora resurser som faktiskt används på så otroligt många bra sätt. Jag är definitivt stolt över min arbetsplats och har svårt att se att jag nånsin kommer att jobba någon annanstans, trots att jag började där direkt efter min utbildning. Men möjligheterna är oändliga, kulturen och atmosfären får en att må så bra, och våra produkter och vårt varumärke är saker jag gärna använder och kan identifiera mig med. Jag vet inte riktigt vad ett jobb eller en arbetsplats skulle kunna erbjuda som toppar detta...lönen är inte heller så tokig, så för den sakens skull kommer jag inte lämna iallafall. Well, vi får väl se vad framtiden bjuder på helt enkelt! :) 

DSC_1128.JPG

Lunch. Left-over smörrebröd som Erkan hade med från ett jobbmöte igår, en smoothie som också är gjort på rester och slattar i kyl och frys (en halv burk kokosmjölk, ingefära, en halv banan, en slatt havremjölk och hallon), och kaffe som numera dricks svart efter att jag har hällt ut åtskilliga liter mjölk på sistone eftersom det ju bara är jag här hemma som använder ko-mjölk och då i princip bara i kaffet så det går ju inte åt några mängder. Så nu skiter jag i det helt enkelt och får lära mig dricka svart. Ska nog gå tillslut...

DSC_1145.jpg

Mysbelysning med Loves nya "änglaspel" som visst blev ett "cykelspel" men som snurrar minst lika fint ändå. I morse fick Nea tag på det (när det var släckt) och gjorde oss varse om att vi nog får njuta av den här ljushållaren så mycket vi kan för en vacker dag är det ingen som ser henne när hon tar den och då kommer det bara vara smulor kvar när hon "lekt" färdigt med det.

DSC_1155.jpg

En utmaning med att jobba hemifrån är ju att inte börja städa och plocka och fixa för mycket för då blir det ju inget jobb gjort alls. Inget avlönat iallafall... Men bara genom att befinna sig i sitt hem när det är dagsljus för en gångs skull får ju en att inse vissa saker. Exempelvis att vi behöver skaffa en tvättkorg till Loves rum...

DSC_1162.JPG

En annan väldigt viktig sak när man jobbar hemma är att se till att myskläderna matchar the-koppen. Annars kan hela dagen bli förstörd. 

DSC_1165.jpg

Sista bilden blir en ruskigt mörk och suddig en på mig själv. För att liksom bevisa att jag var här. Och nu måste jag bege mig rakt ner i sängen omedelbums för i morgon blir det definitivt ingen jobba hemma dag. I morgon står Älmhult på programmet så det blir en lång dag, och dessutom med nästan fyra timmar i bil tur och retur. Tjoho. 

Tack å hej och gonat och sånt!

 

Typ hela November...

Hej! Hittade det här inlägget som jag påbörjat genom att lägga in bilder i men sen har det inte blivit av att jag fyllt på med text, så det gör jag nu. Det går tillbaka ett par veckor, närmare bestämt till helgen 10-12 November. Då åkte vi till Stockholm för att gå på bröllop, och barnen fick vara hemma med barnvakt i två nätter för första gången. Mycket blandade känslor inför det, speciellt eftersom båda barnen sovit väldigt oroligt de senaste veckorna och vaknat varje natt och velat sova hos oss. Samtidigt var det just två nätter med ostörd sömn som kändes som högsta vinsten på listan med hela resan. No offence, det är kul att gå på bröllop, men att sova ostört, varav en natt på femstjärnigt hotell, ja alltså det är inte mycket som slår det i en småbarnsförälders liv. 

Och dessutom känslan av 100% egentid. Inte sån där "dåligt samvete egentid" som det blir ibland när man passar på att göra ett ärende på stan innan man kör och hämtar barnen faaast att man ju inte får ha barnen på förskolan mer än preciiis den tid man är på jobbet plus restiden. Men nu var de inte på förskolan. De var hemma med sin farmor och hade det hur bra som helst. Och jag satt på ett halvfullt flygplan och drack kaffe och läste min favorittidning (yep, I'm a geek...).

IMG_9906.JPG

Så, första natten i Hufvudstaden sov vi hos Niklas å Challe (Eriks lillebror och hans fruga). Mitt flyg landade vid nio, så jag var hos dem vid tio, men då var grabbarna på fotboll (nån match mot Italien tror jag att det var...?) och Challe var ute och käkade med vänner. Men jag gjorde mig hemmastadd på nån minut...

IMG_0058.JPG

Sen droppade de andra in efter hand och vi satt och snackade till långt in på småtimmarna. Mysigt!

Dagen därpå var det dags att gå all in på saker som man (vi) som småbarnsföräldrar aldrig gör, eller åtminstone aldrig njuter av att göra om barnen är med. Först gick vi ut och åt frukost. Hallelulja säger jag och låter bilden på min frukost tala för sig själv:

IMG_9907.JPG

Sedan var det dags för aktivitet nummer två; strosa på stan. Planlöst. Gå in där man blir sugen på att gå in utan att fundera över om det är trappor in till butiken, om det är för mycket folk för att ha en vagn, om det finns värdefulla saker som skulle kunna rivas ner hyfsat enkelt av en fyra/tvååring, om där finns toalett för panikbesök, osv... När väl känslan över att ha glömt något (någon) försvann efter ett tag så var också detta helt jäkla underbart. Blev så himla inspirerad när jag faktiskt kunde fokusera på sakerna i butiken och inte bara på att "göra det jag ska" och komma ut så snabbt som möjligt igen. Det var mycket inredning på agendan för vår del. Vi besökte till exempel IKEAs köksbutik i centrala stan för lite ideer och tankar, och jag träffade på en före detta kollega där så det var himla trevligt. Och mycket bra inspiration!

IMG_9909.JPG

Lade märke till hur snyggt golvet var i HM Home butiken...

IMG_9917.JPG

Och så förfasades vi lite över det utbrända huset på Biblioteksgatan (?) som troligtvis inte kommer kunna räddas. Det måste varit en otrolig brand så mitt i stan...sorgligt som attan.

IMG_9916.JPG

Och efter en massa mer strosande i höstkylan gick vi tillbaka och hämtade våra grejer innan jag och Erkan skulle checka in på hotellet. Nobis hotell för övrigt. Med den här utsikten från rummet:

IMG_9938.JPG

Säger inte att det är nån jättespännande view, säger bara att det var så hiimla skönt att bo mitt i stan, och dessutom på promenadavstånd från vigseln senare på eftermiddagen (i Livrustkammaren) och festen på natten (på Konstnärsföreningen). Men själva bröllopet får faktiskt ett eget inlägg. Det är det liksom värt.

Och ja, sen gick helgen. Fest. Sovmorgon. Hotellfrukost. Mer kylslaget promenerande i vackra Stockholm. Och så flyget hem på eftermiddagen. Hem till två barn som sovit gott hela nätterna i två nätter (givetvis) och haft superroliga dagar med fågelholksbygge och besök på Den Blå Planet. Så himla bra ju!

Och sen tog det två dagar med massor av jobb för min del innan resten av veckan fick ägnas åt magsjuke-VAB. Och senare även magsjuka.
Livets kontraster va?

IMG_9991.JPG

Men för att summera lite så var det en himlans bra helg alltså. På alla sätt. Jag som mest har ojjat mig och inte varit särskilt sugen på att mecka med en hel helg borta får helt klart erkänna att mina låga förväntningar blev bortsopade. Jag gillar ju inte att flyga ensam, blir så himla stressad helt enkelt för att jag är ovan vid det, och speciellt som nu när jag skulle checka in bagage. Och när min telefon dog precis när jag satte mig i bilen och skulle börja köra mot Sturup var det ju inte precis så att min puls gick ner. Det var ju ändå min telefon med mitt boardingkort/bokningsnummer och med GPSen till flygplatsen. Och någon bil-laddare hade jag inte heller...I såna stunder är jag glad att jag även har en jobbmobil och inte kombinerar den med min privata i en telefon utan har två separata. Så jobbmobilen fick följa med. Och sen gick ju resten av resan lätt som en plätt. Var riktigt mysigt till och med. Och skönt att vara ensam. Ingen som klättrar på en, tjatar på en, ingen annan att ha koll på och ansvar för. Ibland är det skönt att vara lite fri från allt det där. Hur mycket man än älskar dem så skadar det inte med ett break då och då. Det var min learning för helgen. Gracias.

 

Me, myself and the kiddos

Ensam hemma. Vet inte ens vad jag ska skriva om det, mer än att det är konstigt att man kan känna sig ännu mer ensam nuförtiden trots att jag har två barn hemma också. Men ansvaret för dem blir så påtagligt när man är själv. Jag brukar aldrig fundera över "tänk om..." men nu har jag kommit på mig själv med att göra det flera gånger bara i eftermiddag. Ser olyckor framför mig och funderar på hur jag skulle göra, funderar på om de inte känns lite varma, kanske är de sjuka? Lägger märke till trafiken på gatan på ett annat sätt, osv. Är mer på helspänn helt enkelt. 

Inte hjälper det ju ett dugg att lillan är ett praktexempel på en tvåårig tjej och skriker efter pappa så fort hon kan. När vi skjutsade Erik till flyget i morse blev hon ledsen så fort han klev ur bilen och hon förstod att han inte skulle med hem, och hon blev ledsen när vi lagt på efter att ha face-timeat ikväll också. Pappas tjej alltså. Och en typisk tvååring med oförklarliga raseriutbrött som inte är av denna värld, följt av otroliga uppvisningar av kunskaper hon har fått som över en natt, som att hämta, öppna och hälla upp fil och mjölk till sig själv, eller klä på sig i princip alla kläderna. Det är så fascinerande med barns utveckling alltså, ett verkligt privilegium att få följa på nära håll. 

Nu har jag precis kollat på några avsnitt Greys Anatomy (säsong 13 är riktigt bra!) och ätit glass-slattar så jag är lätt illamående, och nu ska jag gå upp och krypa ner mellan mina två små gosungar och bara njuta. Det är iallafall en fördel med att vara ensam hemma; vi får gott om plats i dubbelsängen alla tre! :) 

Allhelgonahelgen

Så var det helg igen. Eftersom jag tog ledigt i fredags pga att barnen (jag) behövde lite höstlov så var vi redan nedvarvade i lördags. Hade en jättemysig fredag för övrigt, med bebisbesök (och mamman också såklart) inklusive lunch och husvisning. Ja av vårt hus alltså. Det är fortfarande en hel del vänner som inte hunnit komma hit och kolla, och eftersom just den här vännen flyttar in i sitt eget (nybyggda) hus till våren så hade vi såklart en del att diskutera.

Efter fredag kommer ju lördag och efter en skön sovmorgon (till halv nio) där barnen lekte själva på sitt lekrum utan att slå ihjäl varann, kom barnens farfar med frallor och vi åt frukost ihop. Sen gick Erik och farfar ner i gruvan, nej jag menar förstås källaren, och jobbade där typ resten av dagen. Men nu är det äntligen klart för att ringa hit nån som kan gjuta en ny platta! Utgrävning, isolering, dragning av avlopp, armering, golvvärme utplacerad. Ja check på allt det där! Det har tagit sin lilla tid (projektet inleddes lite spontant i Maj) men nu ser vi ljuset i tunneln. 

Anyway, jag var själv med barnen hela lördagen då alltså. Härliga ungar. Speciellt Nea är i en otroligt självständig fas just nu där jag som mamma i princip inte har nånting att säga till om. Så här såg hon ut när vi gick från affären till exempel, efter att ha handlat lördagsgodis och hon fick ett bryt för att hon inte fick smaka innan vi hade betalat. Då åkte kläder och jacka av och skulle definitivt inte på igen...well, det är ju iallafall inte snö ute ännu...

IMG_9866.JPG

Efter intag av middag och lördagsgodis behövde både jag och barnen rastas och det blev en tur till Furet i Lomma. Det är en liten skog som ligger precis vid kyrkan. Nea däckade direkt i vagnen och Love sprang omkring och lekte att han var Maui med sin maui-krok. Han har för övrigt sett Vaiana filmen 3,5 gånger den här helgen. Helt besatt. 

IMG_9870.JPG

Frisk luft. Hallelulja! Och jag ser på min rynkiga panna (hej 35-nästa-år!) att jag är en sån som nog borde ha lugg. Men vet ni det skiter jag i. Dels är det så mycket fix med lugg. Och det får mig att se ännu tantigare ut än med rynkor. Och jag har typ haft tre finnar under hela min livstid, jag behövde aldrig noja över sånt under tonåren. Så det är klart att jag får rynkor istället då. Karma och sånt där liksom. Men vem orkar bry sig? Jag väljer att se det som att jag är en kritisk person som tänker mycket och lägger pannan i djupa veck och det får konsekvenser. Dessutom så ser ju inte jag själv rynkorna, så jag störs ju inte av dem... Det kunde varit värre. 

Klätterapan &lt;3

Klätterapan <3

Sen på hemvägen gick vi inom kyrkogården som ligger precis där vi parkerade bilen. Det var ju allhelgona afton och massor med folk, och otroligt vackert och stämningsfullt med alla blommor och levande ljus. Jag kom att tänka på alla de gånger min farmor hämtade upp mig hemma när jag var liten, och så åkte vi en liten "tour" till de kyrkogårdar i närheten där hon hade släktgravar som hon skötte om. Det är en sån konstig grej egentligen, vem tar med sitt barnbarn till kyrkogården för lite kvalitetstid, men för mig är det jättefina minnen. Hon berättade historier om de släktingar som låg begravda på de platser vi besökte, och så tittade vi på blommor såklart eftersom min farmor hade en blomsteraffär och kunde väldigt mycket om blommor. Ibland förbarmade vi oss över någon stackars misskött grav och piffade till den också trots att vi inte visste vems den var. Och det är nog därför jag känner mig så himla bekväm på kyrkogårdar, jag älskar lugnet och stämningen och att det är så vackert och prydligt (för det mesta). Ett tag när jag var mindre ville jag till och med bli kyrkogårdsvaktmästare. Kan fortfarande känna att det hade varit ett helt okej jobb...

IMG_9883.JPG

Men vi kom fram till att barnen (lyckligtvis) ännu inte har någon närstående som gått bort som vi kunde tända ett ljus för, så de ljus jag hade med tände vi för en fågel vi hittat överkörd på vår gata en gång, en ekorre som vi begravde i trädgården i våras, och så för Vaianas farmor såklart, för hon dör ju i filmen. Klart hon också måste få ett ljus då. :) 

IMG_9881.JPG

På kvällen sen blev det varma mackor och det var inte igår så det var faktiskt ruskigt gott. Särskilt ihop med årets första julmust! 

Idag är det stora röjardagen för min del. Dammsuga, tvätta, packa upp övernattningsväska från i torsdags när vi sov i Helsingborg, stryka, preppa inför veckan som kommer och så ska vi äntligen packa ner alla Halloweendekorationer som vi har haft uppe nu i tre veckor...finally! 

Hoppas ni också har en bra söndag! <3

Never ending to-do-lists

Ett livstecken så här en fredag. En fredag som avslutades med VAB. Höstblåsor på lillan. Låter inte så trevligt, men är ganska lindrigt som tur är. Och Love, han är så snäll mot henne. Gjorde ett halsband på förskolan till henne, och alla hans kompisar visste minsann att det var synd om Linnea som hade feber, det hade han berättat. Och så höll han henne i handen hela vägen hem från förskolan i vagnen. Vilken beskyddare hon har i sin storebror. Hoppas det håller i sig.

Och jag. Jag känner mig trött men rastlös. Stressad. Det är så mycket man vill hinna med på helgen, men jag vet ju redan nu att jag inte kommer hinna. Hela mitt liv känns just nu bara som en enda lång "att göra lista". Var jag än ser, var jag än är, vad jag än gör så ser jag "måsten". Tittar jag ut genom köksfönstret så ser jag mina elefantöronplantor som behöver planteras om. Går jag förbi frysen så kommer jag på att den verkligen behöver frostas av. Sitter jag i tv-rummet kan jag bara tänka på att det behövs gardiner och tavlor där. Om jag går ut så kommer jag på att mina skor verkligen behöver putsas. Och vagnen behöver städas. Bilen också. Och nästa vecka kommer en arkitekt, så vi måste komma fram till lite tankar om hur vi vill ha köket. Så maler det på. Måsten. Ansvar. projekt. Saker att bocka av. Men varför gör jag inte dem då? Ja det kan man ju undra. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag gör med min tid. Men jag är ju med barnen. Mer eller mindre närvarande mentalt. Lagar mat. Handlar. Tvättar, hänger tvätt, sorterar tvätt, lägger in tvätt., sorterar smutsig tvätt...Vardagen liksom. Och när barnen somnat och det finns nån timme kvar till alla de där måstena som inte riktigt tillhör vardagen, ja då är energin slut. Borta. Finito.
Då planterar jag inte om elefantöronen om jag säger så. 

Jaja. I morgon är en annan dag. Vi får väl se vad den kan bjuda på...

DSC_0545.jpg

The day of Love

Idag har den här lilla stjärnan namnsdag. Love. Min loverboy. Tänk att han har varit så här himla liten! Han ser ju helt annorlunda ut, och ändå precis likadan. Livet va...

DSC_0978.JPG
DSC_0963_2.jpg
DSC_0977.JPG
DSC_0989.JPG
DSC_1003_2.jpg

Dessa bilder är tagna i Januari 2015. Han är alltså nästan 1,5 år gammal, och vi har nog precis vid den här tiden fått veta att Love ska bli storebror. Den här lille plutten! Jisses... Det känns verkligen som en helt annan tid. Ett annat liv. Så mycket som har hänt sen dess. 

Anyway. Det fick bli en liten present på väg hem från jobbet för att fira världens finaste namn. Tänk att heta Kärlek; vilken gåva va? Det kan ju inte gå snett för den killen, eller hur, haha!  
Hur som helst så blev det en bok om en Gris på dagis. En fin story med många detaljerade bilder. Och ganska lång. Så dagens absolut mysigaste stund varade lite längre idag. Att ligga och läsa och sjunga och mysa med sina barn när de ska sova. Lyssna på deras funderingar. Känna igen sig i frustrationen när boken är slut och det är dags att släcka lampan. Torka krokodiltårar och börja sjunga en vaggvisa trots att den stora inte vill. Den lilla vill alltid. Lille katt. Varje kväll. Och så ska täcket vara av. Eller kanske på? Nej, definitivt av. Bara lite på fötterna... Känna hur andetagen blir tyngre. Armarna domnar bort sakta men säkert, och där ligger jag i mörkret och fån-ler med hela kroppen full av tacksamhet. 

Att vara deras trygghet. Deras värmare. Klappare. Busare. Mysare. Pussare. Att finnas för dem. Det är det som är den stora meningen. 

Om statusläget och helgens lista

Hej hej, minns ni mej? Nu är jag tillbaka. Faktiskt. Tänker låtsas som ingenting och bara fortsätta blogga, fast att det varit jäkligt inkonsekvent det senaste året. Men ja…livet och sånt har kommit emellan. Skit i det, nu kör vi vidare.

Just nu. Söndag kväll. Har haft en otroligt produktiv helg och spenderat massa tid med min familj. Bara min egen familj den här helgen, till skillnad från förra helgen när vi hade kalas för Nea och massa släkt hemma hela lördagen. Men denna helgen har det bara varit vi och det har varit så himla skönt. Jag älskar min släkt och jag älskar att ha kalas, men helgerna är så himla värdefulla just nu. Återhämtningstid. Hahaha. Kom på mig själv i samma stund jag skrivit färdigt det ordet. Det finns inte så mycket återhämtning under våra helger egentligen, man är snarare helt slut så här på söndagskvällen. Men det är i alla fall annan input än under veckorna. Inte så många tider att passa, inte långa ”att-göra” listor och…äh. Vilket svammel igen. Jag inbillar mig kanske att det är så, men just nu i livet är ”att göra” listorna för privatlivet nästan längre än de på jobbet. Allt som måste fixas, bokas, ordnas, lagas, planeras, tvättas, städas, organiseras, och underhållas står mig över huvudet helt ärligt. Aldrig tillräckligt. Aldrig färdigt. 

MEN, idag har vi i alla fall fått en liten, liten skymt av framtiden. En delseger, helt klart. Vi har renoverat och fixat klart i Loves rum och det blev SÅ bra så jag vill bara vara där inne hela tiden och aldrig gå ut. Som taget ur vilken inredningstidning eller tv-program som helst! Jag ska göra ett inlägg om bara det rummet och hur vi tänkte/gjorde, men här är iallafall en liten sneak peek: 

IMG_9630.JPG

Tänk när alla rum i hela huset ger samma känsla som man får när man går in på det rummet nu, DÅ är vi i mål. Det är en bit kvar, men nu har vi iallafall sett hur bra vi kan få till det och fått lite ny inspiration. Det behöver man kan jag säga, med tanke på att vi just nu också har rum i huset som ser ut så här:

IMG_9605.JPG

 

Ok, jag tänkte sammanfatta helgen med en kort lista innan sängen kallar för min del:

Helgens bästa
Söndagsmiddagen. Köttfärslimpa, sås och potatis. Kokta morötter och broccoli. Rårörda lingon. Ett glas rött. Och päronglass med mjölkchoklad till dessert. Det var SÅ värt all disk. 

Helgens uteliv
I fredags gick hela familjen till bageriet efter hämtning, köpte med oss fika och satte oss nere i solen i hamnen. Av en slump var det en båt som skulle tas upp precis då, och det är underhållning vi (jag och Erkan) gillar att roa oss med. En tradition dessutom, det brukar bli nån båtupptagningsspaning varje säsong.
I övrigt har det ju varit en himla fin helg förutom nån liten skur idag, så det har blivit lekplatshäng, rabattrensning, en stund i solstolen (!) och så hade jag och Linnea Knytte idag i Alnarpsparken. Herregud så fint där är nu på hösten. Och fem minuter bort ligger den ju bara, varför är vi inte där oftare? 

Helgens sämsta
Det blir utan konkurrens den RÅTTA som Erik och Love hittade i källaren innan idag. Intrasslad i ett madrassöverdrag och stendöd. Stinkande och sjukt äcklig. Alltså tänk om det finns fler!?! 

Helgens fyraåring
Love var så himla duktig idag när han var med mig på Nova för att köpa hyllor på Miljögården och sen diverse vinteroutfitattiraljer på Stadium. Det var massor av folk (konsekvensen av regn + lönehelg) och långa köer men han bara fann sig i det. Inget gnäll, bus, tjat eller annat strul. Det har vi å andra sidan fått fullt tillräckligt av från honom när vi är på hemmaplan, men det känns ändå skönt att få en bekräftelse på att han kan uppföra sig bland folk åtminstone. Och så har han myntat ett nytt begrepp i familjens interna ordbok: "kallingarbyxor". Långkalsonger alltså. Hur gulligt? Klart att man ska säga kallingarbyxor istället! 

Helgens tvååring
Har från ingenstans plötslig börjat äta havregrynsgröt, och det trots att ingen annan i familjen skulle ha det i morse. Hennes första mening varje dag är fortfarande ”äsa bok”, och på helgerna är det så himla fint att faktiskt kunna ta sig den stunden att läsa både en och två böcker innan man går upp och gör frukost. 

Helgens egentid
Hann lyssna på halva ”säker stil” podden medan jag röjde undan i köket efter middagen idag. Och så i lördags kväll, när jag insåg att ”Scott & Bailey” är tillbaka på SVT play. Min favvoserie just nu, lagom intelligenskrävande. 


Nästa vecka dårå? Full rulle igen. Massor att komma i kapp på jobbet efter förra veckans team möte i Båstad. På hemmaplan så är det Eriks födelsedag på onsdag, så det lär bli lite firande till helgen. Och jag har bokat in lunchträning fyra dagar den här veckan. Får se om jag lyckas få till det!

DSC_0852.JPG

Sa jag att Hotell Riviera Strand har typ den godaste mat jag ätit på ett hotell, och en MJUKGLASSMASKIN till eftermiddagsfikat? Halle-fakkin-lulja och hej hej lunchträningen nästa vecka som sagt! :) 

Hej hösten!

Wow, pang bom sa det typ bara och så var det höst. Nu har det typ regnat i en vecka, det är full rulle på jobbet, snoret har börjat rinna och halsarna klia på typ alla i familjen, och temperaturen inne i vårt hus är lägre än ute. Höst alltså. Höst i vårt renoveringsobjekt med underdimensionerat värmesystem. Brrr! Tur vi har öppen spis. Men steg för steg ska vi nog få rätsida på det, just nu är entrén/farstun helt uppochner och Erik har rivit ner taket och isolerat, och snart ska där målas och läggas in nytt golv. 

Idag hade vi också första omgången med Knytte jag och Linnea, och det var jättemysigt!. Jag har ju gått och blivit knytteledare i friluftsfrämjandet såhär på gamla dar, och första mötet var idag. Vi var ett gäng med tio barn födda -15 med en förälder var och så spenderade vi 1,5 timme på stranden i Bjärred vid långa bryggan med att leta snäckor, leka lekar, sjunga och inte minst FIKA! Sen somnade Nea i bilen hem och eftersom Erik och Love är på kalas så passar jag på att njuta en liten stund av tystnaden här hemma. 

Eftersom vi varit borta i princip varje helg den senaste månaden så ligger vi rätt back när det kommer till tvätt, städ, matlagning, och allmänt fix här hemma så det blir en del såna projekt för eftermiddagen. Sen har grannarna bjudit på middag så jag ska bara svänga ihop en dessert och sen går vi bort dit. 

Ändå rätt härligt med höst va! ? :)

Störst av allt är kärleken

Vilken otroligt enastående och fullkomligt oförglömlig kärlekshelg det har varit! Att se en av sina bästa vänner gifta sig med mannen i sitt liv är och förblir bland det mäktigast man kan vara med om. Den här helgen har gett mig energi för en lång tid framöver <3

Festligheterna inleddes dock för vår del med en enorm bilkö på E6an som trots att vi för en gångs skull kommit iväg i tid slutade med att jag fick gå ur bilen (mitt på motorvägen, då står det verkligen stilla) och hämta mitt smink i bagaget och sen fixa i ordning mig i bilen istället för på hotellet som var planen. Och när vi väl var framme inser jag att jag glömt asken med mina smycken och hårspännen, vilket ju gör halva outfiten en sån här kväll. Men ja, vad gör man. Man biter ihop och hittar en blomma att peta in i barret istället och intalar sig att klänning och klackar är tillräckligt för att känna sig bröllopsfin. Och det var det ju. Det var ju inte mig folk skulle titta på i vilket fall, det var ju bruden. Och hon strålade. 

Min fina Emelie, den vackraste brud man kan tänka sig, med sin magnifika bukett av hemmaodlade blommor.&nbsp;

Min fina Emelie, den vackraste brud man kan tänka sig, med sin magnifika bukett av hemmaodlade blommor. 

Och ännu en fin Emelie. Brudens tärna den här dagen, men näst på tur i vit klänning faktiskt!&nbsp;

Och ännu en fin Emelie. Brudens tärna den här dagen, men näst på tur i vit klänning faktiskt! 

Och så Erkan and me. Happy happy, haha.&nbsp;

Och så Erkan and me. Happy happy, haha. 

Sedan så blev det precis en sådan bohemisk, avslappnad, familjär och otroligt tårfylld bröllopsfest som jag hade föreställt mig att det skulle bli. Massa spex och tal och sång, otroligt god mat, fantastiska viner och drinkar. Och människorna. Så många varma, öppna, glada och roliga personer under samma tak. Det är ju bara så himla KUL att träffa nytt folk och inte ha en aning om vad man kommer att komma in på för märkliga samtalsämnen. Och för all del att träffa personer man känner sedan innan och catcha up om vad som hänt sen sist. Även de konversationerna kan bli lite tokiga, till exempel pratade jag med en kille om vårt hus och renoveringarna i säkert en halvtimme innan vi insåg att han inte visste att vi flyttat igen och trodde att vi pratade om vårt gamla hus. Hehe. 

Vinrankor

Vinrankor

Vingårdsmingel

Vingårdsmingel

Förrätt

Förrätt

Vi sov över på Arilds vingård där festen ägde rum, och efter en rejäl brunch i morse så passade vi på att dra ut på barnledigheten lite och spenderade några timmar nere i Arild. Vi strosade, kollade på fina hus, plockade björnbär och gick en liten vända i skogen. Solen strålade, och eftersom jag hade badkläder med mig så passade jag på att ta ett dopp. Helt underbart, lätt ett av topp 3 baden den här sommaren. Tror att badtemperaturen ligger runt 20 grader fortfarande, absolut njutbart!

Arild &lt;3

Arild <3

Hortensia-heaven

Hortensia-heaven

Solmogna björnbär i mängder

Solmogna björnbär i mängder

Nybadad!&nbsp;

Nybadad! 

Sen fick vi sällskap i hamnen för lunch/fika av Björn och Emelie och John, eftersom de tokigt nog missat tiden för brunchen och dykt upp två timmar för sent... men en ägg-och-avokadomacka i solen med oss var ju helt klart inget dåligt alternativ om jag får säga det själv. 

Ja...och sen kände vi oss nöjda, mätta, glada och kära och saknade barnen himla mycket så vi sa tack och hej och på återseende till Arild för den här gången. Men vi kommer tillbaka, var så säker.

Arild är verkligen en plats jag tagit till mitt hjärta. 

Sista dagen som hamnkiosken hade öppet för säsongen, vilken tur!&nbsp;

Sista dagen som hamnkiosken hade öppet för säsongen, vilken tur! 

Fika-utsikt i Arilds hamn

Fika-utsikt i Arilds hamn

Och när vi kom hem, då fick jag närmare TVÅ TIMMARS ostörd slummersömn i solen i trädgården medan Erik tog barnen. Det är kärlek det... ;) 

IMG_9204.JPG

Vilken helg alltså. Viiilken helg...

Gonatt. 

En dag jag minns som om den vore igår

Klockan är snart midnatt och det är den 22 augusti. För exakt fyra år sen var det än så länge ganska okej, men bara en timma senare var känslan heeelt annorlunda. Då hängde jag över en röd gåstol i ett förlossningsrum på sjukhuset i Malmö. Hade en kudde på den där gåstolen som jag minns att jag körde ner huvudet i och skrek rakt ut. Jag fattade inte riktigt vad som hände, det hela hade ju känts så kontrollerat med en smärta som ökat stegvis i en hanterbar takt fram tills nu. Nu var det som att någon plötsligt bara maxade volymen, från 20 upp till 50 på en sekund. Och jag blev rädd. Det blir man ju, man vet ju inte hur länge det ska hålla i sig. Ska det hålla på så här i flera timmar? Hur sjutton ska det gå till?!? 

Men det blev inte flera timmar. Det blev knappt en. 23 augusti kl 01.51 är han född. Åtta dagar före beräknat födelsedatum, och ungefär ett kilo mindre än jag fått besked om att han skulle väga på senaste kontrollen. 2710 gram. En sån liten plutt. Min förstfödde. 

IMG_9122.JPG

Ja, och efter det har såklart livet aldrig blivit sig likt igen. Hundra miljoner gånger bättre snarare. Och jag älskar att tänka tillbaka på den där tiden när jag förbereder frukostbrickan och slår in paketen. Jag tänker på magen, den lilla fjuniga fågelungekroppen, hur jag ammade i timmar dygnet runt, och hur du satte mitt oroliga mammahjärta på hårt prov genom att enbart vilja sova på mage, tvärt emot alla rekommendationer. Det känns som otroligt längesen, och ändå aldeles nyss...

En frukostbricka kvällen före... 

En frukostbricka kvällen före... 

Nu  är förberedelserna för i morgon klara, och Olof får vakta presenterna under natten. Så spännande det ska bli att väcka vår stora kille med skönsång i morgon. Hoppas han gillart! 😜

IMG_9124.JPG

Så många saker, så lite tid

Första jobbveckan snart avklarad. Det blev en konstig variant med en dunderförkylning som slog till i början på veckan och gjorde uppförsbacken betydligt tyngre att ta sig upp för. Men nu mår jag bättre som tur är. 

Höstanemoner i vår trädgård. Definitivt en ny favorit för mig. Dessutom blommar de hur länge som helst, även om man plockar en bukett och tar in. Me like!&nbsp;

Höstanemoner i vår trädgård. Definitivt en ny favorit för mig. Dessutom blommar de hur länge som helst, även om man plockar en bukett och tar in. Me like! 

Det har varit en fundersam vecka helt klart. Det är fortfarande många som har semester och inte så många mail som trillar in, så det har för en gångs skull funnits tid för att reflektera, planera, se över hur jag vill att den här hösten ska bli. Jag har verkligen stressat ner den här sommaren, släppt allt som har med jobbet och "måsten" att göra, och nu har jag bara precis gläntat på det locket igen. Jag vet att om jag öppnar fullt upp så kommer jag bli helt överväldigad med saker jag vill och borde göra. Både på jobbet och hemma.

Igår när vi var nere i källaren och renoveringsplanerade för den kommande tvättstugan där nere, så kom jag helt av mig när vi stod i rummet där vi har de flesta av våra flyttlådor som inte är uppackade ännu. Det bara slog mig när jag såg alla saker, väl sorterade i de genomskinliga boxarna, att jag kommer aldrig hinna göra nånting med allt det här. Jag sparar på mängder av saker; målargrejer, böcker, pyssel, tyger och allehanda projekt, och det enda de ger mig är stress och dåligt samvete. Jag känner ingen förväntan, längtan, eller dröm efter att få en stund över att sätta igång med något pyssel. Innan har jag gjort det, men nu känner jag mig mest kvävd. För. Mycket.Saker. Eller kanske handlar det snarare om att jag har helt andra intressen numera? Att jag har ett helt hus att renovera och inreda, och två små barn att ta hand om och spendera tid med. Det är inte precis så att man sätter sig ner med ett litet broderi då, eller börjar läsa Liftarens Guide till Galaxen som jag aldrig lyckats plöja mig igenom. Ska jag spara dessa sakerna ändå, för att nån gång kanske...? Om sisådär 20-30 år? Kanske jag kan köpa ett nytt broderi då? Har hunnit lyssna in galax guiden som ljudbok istället? Kanske måste jag leva lite mer här och nu, även när det gäller mitt förråd? Inse att jag måste släppa det gamla och gå vidare, inte ha allt det här fysiska "bagaget" med mig överallt. Det kan nog mycket möjligt vara så...

Vårt stora hus. Snart ännu större, när källaren är färdig ombyggd. Vi får plats med hur mycket saker som helst. Men bara för att det går betyder det väl inte att man ska...eller?

Vårt stora hus. Snart ännu större, när källaren är färdig ombyggd. Vi får plats med hur mycket saker som helst. Men bara för att det går betyder det väl inte att man ska...eller?

Det får nog bli en höst i rensandets tecken ändå. Känna efter, släppa taget och gå vidare. 

Hej hej bakluckeloppis! :)