Livet som lediga

En semesterupdate kanske vore på sin plats? 

Vi gör inte mycket vi alltså. Och ändå går tiden så snabbt. Har snart varit lediga i tre veckor nu, minus några diffusa dagar där i början när vi fick jobba lite både jag och Erkan. Men två veckor då, två veckor har vi iallafall varit helt lediga tillsammans. Hela familjen. 

Vi har varit i Torekov. Nästan fyra dagar blev det i denna pärla, i en stuga nära Spa:t som Eriks jobb äger. Och vi hade med oss ett extrabarn i form av kusin Mahtilda som är snart 12 år och en ypperlig barnvakt/underhållare/idol. Vilken grej alltså, att ha sina barn med sig och umgås med dem, men ändå få äta middag i lugn och ro, ta en dusch utan skrik utanför dörren, slippa spela memory i timmar, och dessutom ha nattningar som tar en kvart ungefär eftersom någon har spelat fotboll, hjulat, brottats och målat i målarbok med barnen hela dagen. How lovely! Och så var jag på spa. 50 minuters Hawaiiansk massage. Himmelriket för en trött mami.

Vädret var ju sisådär om man nu ska klaga på nånting. Sol, men blåsigt och kallt och lite regnskurar då och då. Det blev ett bad, men inte mer tyvärr. Fiska krabbor lyckades vi också få till, trots att det blåste så vattenytan krusade sig och det var svårt att se de små klo-djuren. Men två stycken fick vi iallafall, med hjälp av mina hemmagjorda köttbullar som bete. 

I övrigt har vi bara varit hemma och skrotat. Lagt lite sten, sått lite gräs, försökt organisera en garderob, satt upp en torkvinda, tvättat en massa tvätt och lagat en massa mat. Och härom dagen när det var sol och sommarväder på riktigt så var vi så klart på stranden ett par timmar och lät barnen bada tills de var blå och utsvultna. Då gick vi hem och grillade korv och sen somnade Nea i vagnen innan jag kommit utanför vår tomt på den tänkta sövningspromenaden. Så jag kunde snabbt vända om igen och ta mig en hel timme i en solstol på gräsmattan, helt ensam hemma när killarna var och gjorde några ärenden. Alltså det var ju som att vara på spa igen. Tyst, varmt och helt underbart. Somnade till och med en liten stund där i solvärmen. Vem vet när det kommer hända igen...ah! Det minnet sparar jag i en liten ask i hjärnan så jag kan plocka fram det i novembermörkret. 

Vad har vi mer gjort? Haft en del besök såklart. Många som vill hänga i förorten och spana in huset :). Min syster har varit här med Mahtilda igen, min kompis Lina med sin dotter Ellen var här en dag när Lomma visade sin sunny side up, Ann Marie och Bengt hängde med till Lommabodarna på pizza en fin kväll, Niklas å Challe inledde sin semester här med grillad lax och mojitos, Julle å Bettan och Martin och Wille kom inom på jordgubbspaus efter en tyklandstripp. Och idag kommer mormor och morfar. Dagens väder inbjuder till att sätta lister på ovanvåningen och baka kanelbullar på nedervåningen. Men ja, vi har nästan haft påhälsning varje dag faktiskt. Precis som vi vill ha det. Bara kom, vi är hemma :).

 Det här är en sommar då vi njuter av vårt hus i vår lilla by med vår lilla familj. Svårare än så behöver det ju faktiskt inte vara. 

Semesterfilosoferande

Svensk sommar <3

Svensk sommar <3

Att vara människa va. Hur svårt är det inte då? Det känns som att jag bara kämpar just nu för att hitta min plats, mitt fokus, min mening, mina prioriteringar. Och det är SÅ mycket input från alla håll och kanter. Både sån som jag vill ha och som inspirerar mig och ger energi, men många intryck är förvirrande, får mig att ifrågasätta allt och tappa tråden. Man kan ju inte göra allting samtidigt. Det vet jag ju, och ändå försöker jag... Men vad ska man välja, och vad ska man börja med? Och när är man färdig att sluta med ett fokus och börja med ett annat? Vad ska man sträva mot, och vilken känsla är det man tror att man ska uppnå när man väl är där? Allting i mitt huvud är så otroligt paradoxalt. Jag vill så gärna ha ha ett fint hem med vackra saker som speglar min personlighet, och samtidigt vara minimalist och bara ha det jag behöver för att kunna fokusera på att leva och umgås så mycket som möjligt. Jag vill träna och röra på mig, samtidigt som min kropp bara skriker ”vila” och ”sova”! Jag vill vara så mycket jag bara kan med min familj och mina vänner samtidigt som mitt jobb är så himla kul och intressant och fullt med saker att ta tag i. Jag vill ut och resa och uppleva och se och göra, samtidigt som jag bara vill vara hemma och pilla navlen och skrota runt osminkad i mjukisbyxor. Jag vill prova och lära mig en massa nya saker, samtidigt som jag vill göra mer av det jag redan gör och bli bättre på sånt jag redan kan.

Jag springer runt i ett hamsterhjul, men byter håll efter varje varv, och vet inte riktigt hur jag ska komma ur det.

Är det ett symptom på tiden vi lever i nu? Att alla möjligheter finns tillgängliga och presenterade och all information om alla val är precis framför ögonen på oss. Man blir rädd att missa något, att välja fel, så man lägger så mycket tid på dessa val att det är det enda man gör. Man får så många ”perfekta” liv, hem, kroppar, talanger, osv presenterade framför sig i ett oändligt flöde att man inte klarar av att distansera sig. Är jag lika lycklig som alla andra? Hur kan jag bli bättre? Må bättre? Göra det bättre för någon annan? Prestera, förändra, addera, och inte minst- visa upp.

Nej. Jag vet inte alls var jag är i allt detta. Vad jag vill ha kvar och ta bort. Hur jag vill leva. Vad jag behöver. Kanske kan semestern hjälpa till lite att räta ut några frågetecken. Jag hoppas på det. Semester och reflektion och lite paus från några av intrycken och prestationskraven i vardagen åtminstone.

För egentligen, vad som är så lätt att glömma men ger ett ganska bra perspektiv; jag är bara en liten liten människa som kommer leva på jorden en yttepyttekort tid på en liten avgränsad plats och egentligen varken gör till eller från på helheten och världshistorien. Som dom sju dvärgarna sjunger; ”vad gör det om hundra år när allting kommer kring...”

I brist på fotoinspiration: dagens frukost. Inklusive synbiotika. Man vill ju vara snäll mot sina tarmbakterier, eller hur?

I brist på fotoinspiration: dagens frukost. Inklusive synbiotika. Man vill ju vara snäll mot sina tarmbakterier, eller hur?

Med näsan ovanför vattenytan

Nu är det countdown på riktigt. Två dagar kvar på jobbet innan semestern. Två dagar kvar innan Erik kommer hem igen. I can do it!

Om Love kan så borde väl jag också klara att hålla huvudet ovanför vattenytan ;)

Om Love kan så borde väl jag också klara att hålla huvudet ovanför vattenytan ;)

Har varit på konferens med jobbet tis-ons och känner mig både inspirerad och glad och peppad för att jag har så himla fina kollegor och ett så himla roligt jobb, samtidigt som jag verkligen är TRÖTT nu. Jag behöver en riktig paus. Landa lite med min familj i vårt hus i vårt nya samhälle. Bo in oss. Spendera tid tillsammans. Det känns som att det var otroligt längesen vi gjorde saker ihop alla fyra. Bortsett från veckan i fjällen i Mars så var det typ förra sommaren. Resten av året har bara handlat om renovering, flytt och mer renovering. Men nu blir det paus på den fronten. I sommar ska vi fixa och pyssla och komma i ordning, men inte bygga och riva och stressa. Inte fara och flänga och slita och jobba. Inga hantverkare. Bara roligt grejande; typ måla lite, sätta upp tavlor, fixa lampor, skapa hemtrevnad helt enkelt. Tillsammans! <3 Med många pauser för glass, bad, lekplatser, studsmatta och bollsparkande. 

Hej hej semestern, vi längtar efter dig! 

Så mycket liv

Det är ganska mycket kaos I mitt liv just nu. Inte som I negativt kaos, men det är väldigt, väldigt mycket. Och väldigt rörigt. Både fysiskt rörigt och psykiskt rörigt. Jag kom fram till I morse när jag borstade tänderna att jag måste sparka liv I den här bloggen och dokumentera mina dagar lite bättre om inte de här åren I livet ska bli stora svarta hål I mitt minne. Jag kommer ju knappt ihåg vad jag gjorde för en vecka sen. Det är ett enda burr och surr med utspillda frukostflingor, kreativa jobbmöten, borttappade barnskor, fulla hantverkare, oväntade besök, kopiösa mängder nätshopping, julfestplanering, en halvt uppgrävd trädgård, kilometerlånga att-göra-listor, strandsandiga badrumsgolv, en tveksam punktering, överväldigande syrendoft, nerpackade sommarkläder, överfulla tvättkorgar och många sena timmar med pinterest I mobilen. Tvättstuga med Marrakesh golv? Sovrum I New England stil? Ett lugnt och stillsamt barn-sovrum och ett skojigt lekfullt lekrum? Och så förvaring, förvaring, förvaring. Min nya favorit sida på nätet är just nu denna. Här spenderar jag lätt flera timmar. Och tusenlappar...hehe.  

Som ni ser, det är inget negativt kaos egentligen. Det är bara, väldigt, väldigt mycket nu. Mycket liv helt enkelt. Och en stressande känsla av att hela tiden ligga två steg efter på alla områden. Aldrig riktigt förberedd, aldrig helt redo, mycket skjutande från höften och "minsta motståndets lag".

Men så får det väl vara just nu helt enkelt. Och ikväll ska jag spela boule med mina kollegor. Det ser jag fram emot en regnig tisdag som denna. <3

My office view

My office view

Selfie of the day. Close up. Wrinkles included. 34 på fredag jue, gammal tanta snart alltså.

Selfie of the day. Close up. Wrinkles included. 34 på fredag jue, gammal tanta snart alltså.

Vår dagliga drog, giv oss idag, och förlåt oss våra skulder...

Vår dagliga drog, giv oss idag, och förlåt oss våra skulder...

Nån sorts försök till att få koll på läget. Dessutom with a touch of colour. Kan ju inte skada liksom.

Nån sorts försök till att få koll på läget. Dessutom with a touch of colour. Kan ju inte skada liksom.

Breakfast on the go. Ändå duktigt eller hur! :)

Breakfast on the go. Ändå duktigt eller hur! :)

Om en ny vana, nakna kroppar och salongsberusad trötthet

En lång långhelg är snart över. Har haft så mycket i huvudet de senaste dagarna, tja som vanligt egentligen. Högt och lågt...I will share.

I fredags var jag och tränade på lunchen. Jag har varit två gånger nu på body balance på Nordic Wellness. Det är inte mycket träning jag får till i mitt liv just nu, men de här passen känns som att de kan funka, både tids och energimässigt. Det känns efteråt att jag gjort något bra och jag behöver definitivt duscha, men det är samtidigt inte så jobbigt att jag är tomatröd i fejjan hela eftermiddagen och tänker femtioelva gånger innan att jag helst vill avboka. Tvärtom faktiskt. Så jag är nöjd att jag hittat något som kanske kan vara en start till ett rörligare liv. Detta, och min nya  favorit-pod; I nöd och lyft. Brita och Kalle är bara såå härliga människor. 

På tal om att duscha förresten, så fick jag någon sorts aha upplevelse just i omklädningsrummet efter passet i fredags. Jag följer en del träningsprofiler och käcka kändisar på instagram, och helt ärligt så beundrar jag definitivt deras utseende och kroppar. Har de nog mer eller mindre medvetet som någon sorts ideal. Men, i omklädningsrummet fanns inga sådana kroppar alls. Jo, med kläder på möjligtvis, men avklädda- absolut inte! Och då var det ändå väldigt mycket folk eftersom det är många pass som ges just lunchtid på fredagar. Men alltså det är hängigt och gropigt och hårigt och stort och smått och snett och olikfärgat och..ja, helt vanligt. Inga ideal. Det var precis som att jag såg nakna kvinnor på riktigt för första gången, oftast är man ju så fokuserad på sig själv när man är i ett omklädningsrum, och jag insåg att utan kläder är vi ju alla lika sårbara. Inget som döljer, håller in, avslöjar nån sorts status. Men ändå fanns en tydlig underliggande känsla av stolthet och gemenskap; alla vi som var i omklädningsrummet hade ju faktiskt investerat i oss själva och varit och tränat. Och det var inte det att där inte var vältränade tjejer, det fanns det absolut. Men vältränad är inte lika med "perfekt kropp naken". Har inte tänkt på det så innan. Himla skön och ångestdämpande insikt. Man ser ut som man gör helt enkelt. Bara å acceptera.  

Vidare då...helgen har bjudit på allehanda väder och hela familjen är ganska förkylda och hängiga fortfarande. Jag har åkt på tråk-hosta och halsont. Hade det varit första april idag så hade det nästan känts mer rimligt. Jag kan inte fatta att det är maj nu och snart sommar. Det känns långt borta ännu. Men vi fick faktiskt en otroligt fin Valborgsmässoafton, den finaste på många år på alla sätt och vis vill jag nog påstå. Det var soligt och varmt och vi firade med våra nya grannar och barnen hoppade studsmatta så svetten lackade och både strumpor och fleecetröjor åkte all världens väg. Jättegod mat, salongsberusning av cava mitt på blanka dagen, och så några muggar kaffe på slutet för att väga upp sömnbristen som inte tar någon hänsyn till storhelger och soliga dagar. Trött är man bara helt enkelt, vardag som helg. 
Framåt skymningen gick vi och hela Lomma ner för att fira in våren på riktigt vid majbrasan. Tyvärr fungerade inte ljudanläggningen så något tal eller körsång hördes inte, men det var ganska trevligt ändå. Sedan packade vi ner (och spände fast) ett styck övertrött, helspeedad 1,5 åring i vagnen och följde några vänner hem. Nea skrek och skrek och skrek tills hon tillslut gav upp och somnade bredvid Love som lyckats snarka sig igenom hela skrikfesten. Sen gick vi hem och bäddade ner barnen och fixade en sen middag till oss själva. Lite mat, lite vin och sen satt man i soffan och klippte med ögonen vid 23 snåret...men då hade vi ju faktiskt varit igång i 12 timmar så det får väl vara godkänt? 

The ris, the ris, the ris is on fire

The ris, the ris, the ris is on fire

Bästa utsikten.

Bästa utsikten.

Och så idag. 1 maj. Soligt, blåsigt, snorigt, sömnigt. Natten var sådär, framförallt för Love som var ledsen och orolig. Vi har således jobbat med "minsta motståndets lag" idag. Och snabba kolhydrater och socker. "Whatever takes you through the day"-metoden alltså. 

DEN tröttman...zzzzzzz

DEN tröttman...zzzzzzz

I morgon blir det mera Maj. En tisdag som är en måndag. Eventuellt med VAB och besök på vårdcentral, förhoppningsvis med en hel del jobb, och troligtvis med chili-con carne till middag. Om jag inte får feeling på något annat. Den som lever får se!

Cheers mates!

//C

 

En pärla vid havet

Jag har nog aldrig varit i Arild förut. Det borde jag kommit ihåg. En riktig pärla är det, framförallt så här på våren när där är lugnt och stilla. Som balsam för en stressad själ.

Miljöerna är ju som i en saga, och man kan inte låta blir att fundera över vilka det är som bor i de olika små pittoreska hus man strosar förbi. Jag kunde se framför mig hur stugorna fylls till max på sommaren med allehanda släktingar som får trängas och intensivumgås några veckor varje år. Och på fiskargubbarna som sitter nere i hamnen och suckar över sommargästerna. Stressade seglarrokies som ska lägga till vid gästbyggan, och de små barnen som under vintern varit hjälmfotingar på fjället blir nu istället små orangea marshmallows i sina bastanta flytvästar. Så mycket svensk sommar det kan bli helt enkelt. 

Arild, vi ses snart igen hoppas jag... <3

Himmelriket

Så här nöjd är man efter en härlig halvdag på konferens/teammöte med jobbet på ett härligt hotell i mysiga Arild. När vi kom in i matsalen för lunch så kändes det som att jag kommit till himmelriket. Så rent och fint överallt och mysigt inrett och så vuxet med levande ljus överallt och vackra blommor. Och ja, så otroligt stor skillnad mot min hemmamiljö just nu. 

 

Vi har haft en bra dag med workshop om kommunikation, en god middag med härligt snack med kollegor man aldrig hinner ha såna här snack med, och så var vi några som avslutade i jacuzzin. Och nu ligger jag här, i en stor, renbäddad säng som jag ska sova i helt ensam en hel natt. Och när jag vaknar ska jag gå upp till ett dukat bord med hotellfrukost. Det är verkligen så att man får nypa sig lite i armen, fy sjutton vad jag behövde det här precis nu! Halleluja! Jag vill nästan inte krypa ner och somna för då kommer ju allt det här ta slut... så känns det. Men jag är supertrött så jag ska faktiskt krypa ner ändå. Ahhh!

Som sagt, haaaaalleluja!

Nattinatt!

:)

Kom igen nu då!

April va. Månaden då man trodde att det skulle vända. Bli varmt och soligt och man skulle kunna låsa in vinterjackan längst in i garderoben och glömma allt vad vantar och snorpapper och VAB och överdragsbyxor heter. Men det sket sig skulle man kunna säga. Igår stod jag klockan 06.20 och svor och skrapade rutorna på bilen för allt vad jag var värd. Fast nu ljög jag. Hade klockan varit 06.20 kanske jag inte svurit riktigt lika mycket, nu var hon snarare 06.36 och jag skulle med ett tåg från Lund kl 07.00. Ganska stressed alltså. Men jag hann, med typ 30 sekunder tillgodo.

Anyway, poängen var att det är inte så kul I livet just nu och jag längtar verkligen tills det vänder. Inte för att lite sol och värme löser alla problem och svårigheter just nu, men det blir liksom lite spiken I kistan att hela tiden gå runt och frysa. Och som nu, dras med en halvförkylning som ger konstant huvudvärk och täppt näsa. Och så är det så fult överallt, jag vill ha blommor och gröna blad tack. Så himla långsamt går den, den där våren...

Fast rabarberna är iallafall stora...alltid nått!

Fast rabarberna är iallafall stora...alltid nått!

Om framtid och frånvaro

Hej. Long time no see.

Alltså. Jag har funderat en massa på det här med att ha en blogg. Är det lönt liksom när det kommer såna här totalt tysta perioder? Varför kommer det tysta perioder ens en gång? Jo, den här gången beror det på en vecka (efter senaste inlägget) med väldans långa dagar på jobbet på grund av en tredagars utbildning och ett försök att samtidigt göra de vanliga arbetsuppgifterna. Och anledningen till att jag ville göra mitt vanliga jobb och inte halka efter var att vi skulle på semester direkt efter utbildningens slut. Jag skulle alltså hamna back i vilket fall. Men det gick bra, och vi var i Norge på några härliga, snöiga, soliga dagar. Underbart. Sen åkte vi hem, elva timmar i bil med åksjuk treåring. Mardröm ja och det tog ett par dagar faktiskt att få ner stressnivåerna i min kropp. Tänk att sitta på helspänn med en påse redo i en hel dag. Puh! Anyway, efter hemkomst blev det vab. Kanske var åksjukan inte åksjuka om jag säger så. Inte alltid så lätt att veta. Och sen nu har det gått nästan en vecka av "normaltillstånd", dvs jag har jobbat och sen varit en massa med barnen eftersom Erik renoverar. Och jag har somnat med barnen innan kl 20 typ varje kväll. Och idag blev det vab igen. Feber (vi har bestämt i vår familj att ingen får kräkas efter att Mars tog slut. Så ere med det). 

Alltså. Livet är intensivt just nu. Detta är ju inte ens hela storyn såklart. Det finns ju massor som är helt ointressant att skriva här men som ändå stjäl energi och tid och gör att man inte orkar eller hinner blogga. Okej, efter det här resonemanget kan man ju tolka det som att jag ska sluta blogga. Men NEJ. Jag känner precis tvärtom. Det är ju så här livet är och om det blir pauser då och då så skit samma. Det är ju inte så att nån betalar mig precis. Och sen så uppskattar jag själv så himla mycket de bloggar som jag läser som faktiskt innehåller nånting (inte bara trehundra blider på samma sak i olika vinklar typ) och kanske kan min blogg vara en sån som andra kan uppskatta? Ganska ärlig, lite rolig, vardagsbetraktelser, frustrationer, tips och tankar. Förhoppningsvis oftare än en gång i månaden. Hehe.

Men det är ju det här med att man utlämnar sig också. Det är faktiskt om man tänker på det, otroligt modigt att blogga skulle jag vilja säga. Man berättar ju öppet om sitt liv och riskerar att andra klankar ner på det. Och det kan vara jobbigt. Jobbigare än man kan föreställa sig tror jag. Men jag vill ändå ta den risken nu, för man får ju också en möjlighet till pepp och positiva kommentarer. Och så kan man ju bidra med en annan syn på saker och ting, kanske få någon att tänka på ett nytt sätt? All har ju som bekant sin egen verklighet...

Så. Jag låter Love illustrera mina framtidstankar med bloggen via denna bild från skidresan. Ibland går det tungt men man får kämpa på. ;)

 

 

Om veckan och fredag och helg och semesterplaner

Äntligen fredag! Det har varit en intensiv vecka med långa mötesdagar, jag har hållit en workshop för första gången på jättelänge (dvs lite nervöst), Erik har varit bortrest ett par dagar, och så har det varit en del snor, hosta och mag-krångel på barnen. Plus de vanliga vardagskonflikterna och bestyren. Man blir trött alltså.

Igår var jag helt trött I huvudet och fick ingenting gjort på jobbet kändes det som. Gick till gymmet för att piggna till hoppades jag, men det blev snarare tvärtom och jag blev trött BÅDE I huvudet och kroppen. Dessutom lågt blodsocker, så ett tag trodde jag nästan jag skulle svimma innan jag fått I mig lunchen. Puh. Sen blev det bättre, och kvällen avslutades med en himla massa egentid vilket var väldigt oväntat. Erik hade tagit med barnen till farmor och farfar för att montera takbox och hämta grejer, och så bestämde de sig för att stanna där tills det var läggdags för att inte riskera en tråkig kväll med barn som sover en halvtimma I bilen klockan halv sex. Men vad gör man när man är helt själv en vardagskväll sådär? Ska man göra något "vettigt" typ tvätta eller dammsuga? Slänga sig I soffan och se på tv? Gå och träna? Det hade jag ju redan gjort så det behövdes ju inte. Well, det blev nån sorts kombination. Jag lagade en himla god vegetarisk pasta med spenatpesto (som barnen garanterat inte hade ätit) och så läste jag en tidning. I lugn och ro! Sen kom Erik hem och vi lastade in sovande barn och sen kunde vi sitta I köket en stund och planera kör-rutten för nästa veckas semestertripp till Norge. Ser sååå mycket fram emot ett par dagars avbrott från vardagen med sol, snö och uteaktiviteter. Det behöver vi.

Men först så är det helg. En helg som kommer innehålla trädgårdsfix, och kanske premiärgrillning om vädret tillåter. Vi ska också packa inför skidsemestern eftersom dagarna fram till torsdag när vi åker kommer vara fullspäckade med jobb från morgon till kväll för både mig och Erik. Läge för förberedelser alltså. Sen ska vi på kompislunch till Eslöv på söndag, det ser vi också väldigt mycket fram emot! Spana in husrenovering och nykommen bebis bland annat. Ja alltså det kommer bli en riktigt fin helg, det känner jag på mig!

Men allra, allra först- fredag och några timmars jobb. :)

Trädgården ser lite "risig" ut eller? Blir nog några vändor tilltippen I helgen.

Trädgården ser lite "risig" ut eller? Blir nog några vändor tilltippen I helgen.

Skidorna står I hallen och inväntar semestern!

Skidorna står I hallen och inväntar semestern!

När min mormor målade den här muggen till mig 1983 så anade hon nog inte att jag 33 år senare skulle dricka mitt morgonkaffe ur den nästan varje dag... :) &lt;3

När min mormor målade den här muggen till mig 1983 så anade hon nog inte att jag 33 år senare skulle dricka mitt morgonkaffe ur den nästan varje dag... :) <3

FREDAG!

FREDAG!

Efter regn kommer solsken

Februari har nog varit nästan exakt så jobbig som jag föreställde mig på förhand. Att packa ihop sitt liv, säga hejdå till människor och rutiner man haft omkring sig och tyckt om, packa upp sitt liv på nytt på en ny plats, komma tillrätta så gott det går när man bara bor på ett plan av två (eftersom vi renoverar hela ovanvåningen), skola in på ny förskola med nya pedagoger och kompisar och miljöer och som grädden på moset beta av förkylningar och magsjukor, ja det är helt klart lite småjobbigt. För att uttrycka det milt. Dessutom har Nea kommit in i en tydlig 1,5 års fas med otroliga raseriutbrott 2-3 gånger om dagen ungefär. Hon kan skrika 10-20-30 minuter non stop. Går runt och välter möbler och kastar saker omkring sig. Helt bananas och rosenrasande. Ibland kan hon pausa utbrottet och komma och sätta sig i famnen en stund och bara hämta andan lite, för att sen komma på igen att hon är förbannad och så börjar hon vråla och slänga sig på golvet igen. Puh. Det är jobbigt för hela familjen när hon är sådär, men såklart är det jobbigast för henne. Och jag kan verkligen känna igen mig. Ibland är det som att återuppleva sin barndom, jag kan helt och fullt relatera till de där otroliga raseriutbrottskänslorna som löses ut av något trivialt som att man valde fel pyjamas och som sen eskalerar inuti till något man inte kan kontrollera men som bara måste ut. De där känslorna alltså. All over the place så att säga.

MEN, det som jag ju egentligen ville få fram i detta inlägget är att det känns som att det är på väg att vända. Februari är ju inte riktigt slut, men jag ser ljuset i tunneln. Efter att ha regnat och stormat här ett par dagar nu så man knappt velat sticka ut näsan, så vaknade vi idag till blå himmel och sol. Fågelsång. Svag vind, och vågornas brus på avstånd. Jag lämnade kidsen på förskolan och körde hem för att jobba lite i lugn och ro (kör en dag karantän till efter min släng av magsjuka). Ljuset i trädgården var helt magiskt när jag kom hem, jag var tvungen att göra mig en kopp te och sätta mig på trappen och bara landa lite. Och så tog jag fram kameran, tänkte att ni kanske vill se lite från trädgården? (Inomhus är det verkligen kaos fortfarande, så det blir inga inne bilder än på ett tag tyvärr.)

Vy över trädgården från trappen. Tänk om man kunde få en sån där gammal pump att fungera, vad coolt det hade varit!&nbsp;

Vy över trädgården från trappen. Tänk om man kunde få en sån där gammal pump att fungera, vad coolt det hade varit! 

Första ute-fikan för i år!

Första ute-fikan för i år!

Till min födelsedag i Juni så hoppas jag på att vi har fått upp en riktig flaggstång nånstans, men än så länge får den här lilla vimpeln duga. Fint med lite färg mitt bland allt det bruna och gråa.&nbsp;

Till min födelsedag i Juni så hoppas jag på att vi har fått upp en riktig flaggstång nånstans, men än så länge får den här lilla vimpeln duga. Fint med lite färg mitt bland allt det bruna och gråa. 

Snödroppar och Vintergäck &lt;3

Snödroppar och Vintergäck <3

Gamla, gamla äppelträd i stort behov av beskärning...Känns som att helgens projekt är givet om vädret håller i sig.&nbsp;

Gamla, gamla äppelträd i stort behov av beskärning...Känns som att helgens projekt är givet om vädret håller i sig. 

Ännu mer risiga buskar som behöver en stor omgång kärlek i form av en sekatör. Det stora riset rakt fram är röda vinbär. I odlingslådorna finns lite av varje, mest kryddväxter.&nbsp;

Ännu mer risiga buskar som behöver en stor omgång kärlek i form av en sekatör. Det stora riset rakt fram är röda vinbär. I odlingslådorna finns lite av varje, mest kryddväxter. 

Och kolla här- rabarber som börjat titta fram! Woop woop! Det vattnas i munnen bara jag tänker på rabarberpaj alltså.

Och kolla här- rabarber som börjat titta fram! Woop woop! Det vattnas i munnen bara jag tänker på rabarberpaj alltså.

Sen har jag hittat en massa såna här skal på gräs(moss)mattan. Borde tyda på att vi har ett valnötsträd också eller? Om jag bara visste hur ett sånt ser ut...? :)

Sen har jag hittat en massa såna här skal på gräs(moss)mattan. Borde tyda på att vi har ett valnötsträd också eller? Om jag bara visste hur ett sånt ser ut...? :)

Även i detta huset finns en trädkoja! Inte riktigt lika barn/lekvänlig som i förra huset, men om nått år så har vi nog ett par klätterapor som sitter där uppe och dinglar med benen.

Även i detta huset finns en trädkoja! Inte riktigt lika barn/lekvänlig som i förra huset, men om nått år så har vi nog ett par klätterapor som sitter där uppe och dinglar med benen.

En annan trappa, också i behov av kärlek. Kanske får den försvinna helt och ersättas av en terass av något slag framöver...vem vet!? :)

En annan trappa, också i behov av kärlek. Kanske får den försvinna helt och ersättas av en terass av något slag framöver...vem vet!? :)

Tack och hej och välkommen åter!&nbsp;

Tack och hej och välkommen åter! 

Om att hitta hem

Det är en helt annan magkänsla den här gången. Det är så här man vill att det ska kännas när man köpt hus. Gå runt med ett fånigt leende på läpparna när man packar upp lådor, har fnissiga barn som springer runt mellan alla rummen och kastar skrynkligt tidningspapper omkring sig, ha en ständigt pågående konversation med sin andra halva om ifall man kanske ska ta ner den väggen istället för den och lägga ljust golv istället för mörkt... Förväntningar, förhoppningar, inspiration, målbilder, möjligheter, upptäckarlust. En känsla av att ha hittat sitt hem. Vårt hem. 

Att bo i hus i Malmö blev inte som vi trott och hoppats på. Vi har inte känt oss hemma här, inte i huset, inte på gatan, inte i området. Vi har verkligen gjort allt för att ändra på den känslan, renoverat och fixat och försökt hitta på saker på fritiden och komma in i sociala sammanhang. Men vi har hela tiden känt att det är inte här vi vill bo på lång sikt, och då har allt bara känts tillfälligt och omotiverat. Under hela första året tänkte jag nog att vi skulle vänja oss, komma in i det, och så småningom trivas bättre. Men det blev ärligt talat nästan tvärtom. Trots att huset blev finare och finare så kändes det bara marginellt bättre att bo här. Men det är ju inte bara att flytta hur som helst. Man ska hitta något bättre, något som är värt energin som en flytt och eventuell renovering kräver. Man ska vinna en budgivning. Man ska sälja sitt befintliga boende. Man ska ta ett beslut om att göra stora förändringar för sina barn som inte har någon egentlig talan i en sån här process. Det är en sor sak det här med att flytta, men om man inte trivs där man bor så är det en risk man är beredd att ta. Det kan bli sämre, men det kan också bli mycket bättre. Min magkänsla säger att det är det senare alternativet som gäller för vår del den här gången. 

 

Mitt liv just nu

Flyttkartonger. Sötsug. VAB. Nässpray. Brasa. Jobb. Gnäll. Röra. Kaffe. Kramar. Mardrömmar. Tvättberg. SVT Play. Filmjölk. Bankmöte. Vitaminer. Jobbstress. Tidningspapper. Vårtecken. Holy Greens. Dammråttor. Kli i halsen. Melon. Frysrensning. Förskolesorg. Reklam. Leksaker överallt. Kontraktsskrivning. Utvecklingssamtal. Te. Försäkringskassans telefonkö. Bad hairdays. Bananer. Instagramscrollning. Snorpapper. Vissna krukväxter. Noll träningsmotivation. Nya skor. Redfella Smoothies. Trötthet. Trötthet. Trötthet.

Alltså jag gillar inte Januari så mycket. Detta år har inte varit något undantag, snarare tvärtom. Det är väldigt rörigt hemma och man bär med sig en konstant känsla av att vara på väg men inte direkt kunna påverka något ännu. En känsla som är väldigt stressande och tröttande. 

På onsdag "får" vi nycklarna, och till helgen blir det flyttcirkus 1 av 2. Jag har insett att jag avskyr verkligen att flytta. Jag försöker vara positiv och peppande och göra något bra av det här men jag tycker bara det är jobbigt. Packa ner, packa upp, rensa, städa, fixa, gå igenom hela sitt liv på ett par dagar. Från mellanstadiets skolkataloger, via stenciler från språkkursen i Valencia efter gymnasiet, sedan har vi en hel del gamla sittnings-sånghäften från universitetet, anteckningar från en ej avslutad master thesis, namnskyltar från olika butiksjobb, och så en massa handavtryck och fyll-i böcker från barnens pytteliten tid. Ja det är årets underdrift att säga att det är en enda röra överallt som man ska leva i utan att direkt kunna städa. Och så ska man hitta energi nånstans på fritiden till att orka med jobbet. Och vintertrötta, snoriga barn som kan konsten att dränera mig på allt tålamod jag har och lite till. 

Jag vet att det kommer bli jättebra "på andra sidan", men Februari är verkligen en månad nu som jag bara vill ta mig igenom. Inte tänka, inte känna, bara köra på en dag i taget. Jag ska försöka skapa mig en målbild och så sikta mot den och inte låta allt som känns jobbigt få stjäla för mycket energi. Det blir en resa det här. 

Puh.

Hej våren 2017, nu kör vi, okej?

Ja men alltså hej hej stress och sånt nu då. Semestern är ju slut sen två veckor tillbaka, min "ny-på-jobbet-honeymoon" är definitivt slut (det var tydligt efter förra veckans fyra heldagar med konferens och möten och måååånga nya punkter på min to-do-list), vi ska flytta om bara ett par veckor och årets första VAB-dag är uttagen. Och mmmjoo lite svid i halsen känner jag nog faktiskt. Harkel harkel. 

Jag pallar inte det. Alltså stress och känslan av att nästan vara lite jagad hela tiden. Nu är jag inte riktigt där ännu, men jag anar att det är runt hörnet. Jag måste komma på en bra strategi för allt det här som visst kallas "livet" nu tror jag. Vad är viktigt och sånt där. Alltså viktigast av allt är såklart barnen, men just nu är de verkligen dränerande, båda två. Loves humör är en KONSTANT berg-och-dal bana som är totalt oförutsägbar, och det han blir glad av en dag kan han bli skitsur över nästa dag. När han är sur så är han som ett litet åskmoln, och när han är glad så bara babblar och babblar och babblar han oavbrutet. Dessutom sover han som en kratta eftersom han fortfarande saknar nappen som han gav till tomten för en månad sen nu. Han säger inget, men man märker det ändå. Min stackars lille store kille. Han kämpar på. 

Och Nea då? Ja hon är ju "sjuk" just nu, feber och förkyld. Sover trots detta mindre än nånsin, typ en halvtimma dagtid. Bra på nätterna visserligen, men alltså hon är ju verkligen en krävande liten madame just nu. Busar, bråkar, retas, och är överallt i största allmänhet. Blir tokig om hon inte får ha skor på sig inomhus, och helst nånting på huvudet också, typ en mössa/Loves kallingar/en blöja eller nått annat spexigt. Hårsnoddar däremot, det drar hon av direkt, så just nu sätter vi upp hennes hår med påsklämmor. Och mina barn ser nuförtiden ofta ut precis så som jag (innan barn) lovade mig själv att mina barn minsann aldrig skulle göra; smutsiga och ovårdade med mat kring munnen och håret på ända och fläckiga, omatchande kläder. Overallen har ett centimetertjockt lager av lera över hela nederdelen, och vantarna är stela av smuts när man hämtar på eftermiddagen. Tänk vad man kan omvärdera; nu tycker jag att det är just det där "ovårdade" som är hela grejen. Som visar att de lever och leker och rör sig och mår bra. Det fula har blivit det fina. 

Kärleksfullt pyjamasbråk

Kärleksfullt pyjamasbråk

Från en kväll innan tomten hade varit här. Känns redan märkligt att se honom med napp i munnen, &nbsp;så längesen liksom.&nbsp;

Från en kväll innan tomten hade varit här. Känns redan märkligt att se honom med napp i munnen,  så längesen liksom. 

Men det här med wörk-lajf balance då? Ja, jag får komma på nått smart där. Eller bara helt enkelt ta en dag i taget. Nä. Det funkar ju garanterat inte. Det är ju det som är problemet, att man måste planera så jäkla mycket för att ha lite koll. Inte min starka sida. Men jag behöver hitta något som ger energi just nu när det är så mycket som tar och tar och tar. Något som inte innehåller socker och som är lagligt, helst. Finns det något hemligt recept? Hur som helst så vet jag iallafall att sömn aldrig är fel. Så det ska jag göra nu. 

Natti.  

ps. en tröst är iallafall att man kan läsa om de som har det minst lika jobbigt, som exempelvis Elin Renck som jag fick tips om i förra inlägget. Tre barn på tre och ett halvt år. Respekt. Eller idioti? ;) Kul att läsa om iallafall!

Hat-kärlek till mellandagarna

Alltså. Mellandagarna. Vad ska man säga....underbart och vidrigt på en och samma gång. På grund av:

- Godiset. KOPIÖSA mängder med knäck, kola, fudge, mozartkulor, lösgodis, pepparkakor, chokladpraliner och skumtomtar har införts i min mun de senaste dagarna. Och dessutom en hel del läsk, öl, vin, ost, chips och andra totalt onyttiga påhitt. Så himla gott i början verkligen, att totalt tillåta sig att frossa på ett sätt som man aldrig gör annars. Men nu får det nog vara slut tror jag. Jag har börjat drömma mardrömmar där en viss Anna Skipper kommer och häller ut containrar av snask framför mina fötter och så står hon där med händerna i midjan och tittar dömande på mig när hon skakar på huvudet... Nä. Nu får det nog vara slut som sagt. Trots att godiset inte är det. Suck.

- Innesittandet. Slappa i soffan, läsa tidningar, se film, spela spel...så skönt att bara slappa helt enkelt. Om man inte har en ett-åring och en tre-åring som blir som hundvalpar på redbull om de är inomhus en hel dag. 

- Julpyntet. Hur kan något som är så himla mysigt och vackert och nostalgiskt och stämningsskapande ena dagen, förvandlas över en natt till dammsamlande gamla prylar som stressar mig eftersom de är ÖVERALLT? Och jag är trött på rött nu, jag vill ha vitt och ljust och pastell. 

- Dygnsrytmen. Det ÄR ju så skönt att ta en tupplur med lillan på dagen. Sååå skönt! Men nu, för fjärde natten i rad tror jag, så sitter jag här och är klarvaken klockan tio över ett. Barnen vaknar ju fortfarande vid sju, och ska underhållas hela dagen. Det är helt vajsing att vara uppe halva nätterna, speciellt när man inte är säker på att man kommer kunna ta den där tuppluren i morgon...

- Maten. Man är inte hungrig (se förklaring i första punkten ovan) men man måste äta, åtminstone för barnens skull. Resterna är slut/ofräscha. Skräpmat känns som en dålig ide, också med hänsyn till första punkten ovan. Man ska alltså plötsligt hitta nån sorts fantasi till att laga mat mitt i ledighets töcknet. 

- Nyårskänslorna. Det är snart ett nytt år och med det följer lika delar pepp som ångest. Det är dags att ta tag i sig själv, förnya sig, göra det man inte lyckades med i år, reflektera och utvärdera. Känns roligt, kul och spännande ena stunden, för att nästa stund vara stressande och supersvårt att hitta motivationen till. Bah...

Så ja. Thats me right now folks. :)

 

Det är insidan som räknas

Idag var det nära att vi var fyra i familjen som gick och lade oss klockan sju och inte kom upp mer den här dagen... jag pallrade mig dock upp vid tjugo i åtta igen, men övriga tre sover fortfarande nu när klockan snart är tio. Antar att det var välbehövligt.

Men jag sitter istället nu i tystnaden framför brasan, lyssnar på regnet utanför fönstret och plöjer igenom inlägg och krönikor på Food Pharmacy sidan som jag ju nämnde i mitt förra inlägg. Trots att jag egentligen också är jättetrött och klipper med ögonen då och då, så kan jag inte låta bli. "Bara ett inlägg till" heter det hela tiden i min hjärna. För det är ju himmelriket alltså, att upptäcka en så intressant sida med massa spännande information om tarmbakterier, kost, probiotika, hälsosamma recept, och så mycket spännande om hur vår kropp faktiskt fungerar. Och dessutom är sidan grafiskt snygg OCH skribenterna har humor och skriver på ett lättsamt, inspirerande och peppande sätt istället för att döma och komplicera saker och bara skapa ångest som såna här hälsosajter annars ofta gör. 

Jag har beställt boken (just nu till kampanjpris så man fick ju passa på) men tills jag har den att grotta ner mig i så läser jag på websidan parallellt med att jag äntligen kommit igång med en annan bok på samma tema; Charmen med tarmen. Inspirerad av min treårige son känns det plötsligt som att jag kör en vuxenvariant av (kiss-och-)bajsåldern, hehe. 

Nästa steg är att inte bara läsa och förundras utan att faktiskt ta tag i mitt eget liv och göra det långt och lyckligt för alla mina kompisar i grovtarmen! Pepp på den va! ;)