Ja det är en sån dag idag...

Varför har jag inte dokumenterat den här graviditeten mer? Fotat magen mer? Skrivit mer hur jag mår och känner?

Varför har jag inte tränat mer som jag sa att jag skulle? Yogat varje dag, hållit mig rörlig och i form? Varför har jag inte använt stödstrumpor så kanske jag sluppit åderbråcken som nu poppar upp lite varstans och får mig att känna mig som en nybliven 65-åring istället för 35-åring?

Varför är alla andra så gravidsnygga och jag mest tjock och barbapappig? Och dessutom med tre månader kvar, hur ska detta sluta? Varför måste man beställa alla gravidkläder online, finns ju inte en enda butik som har basgrejer längre ens?

Varför känner jag mig så fjantig och ”vem tror hon att hon är”-ig när jag egentligen vill malla mig med magen hela tiden? Min sista mage. Jag vill spara känslan av varje sekund.

Varför glömmer jag hela tiden ta mina vitaminer? Äter för lite och dricker för lite?

Varför är jag vaken nu när klockan är halv fyra på morgonen?

Om att vara två om en graviditet

För ett par veckor sen träffade jag en vän som gratulerade till graviditeten och vi pratade lite i allmänhet om att vara gravid och hur jag mådde och sådär. Hon berättade att en av hennes vänner är gravid med sitt första barn, och att pappan till det barnet hela tiden benämner det som att ”vi är gravida” när han pratar om sin tjej och deras kommande barn. ”Vi är gravida”. Alltså ju mer jag tänker på det ju mer provocerad blir jag av den frasen. Som pappa är du inte gravid. Du väntar barn, så långt kan jag sträcka mig, men att säga att du har nånting med graviditeten att göra mer än att du haft en skön stund utan skydd, det är helt enkelt en lögn. Du kommer varken få uppleva de positiva eller negativa bitarna med att vara gravid, enbart vara en åskådare till dem. Det är inte din kropp som förändras, du som bär ansvaret för att ha koll på saker som vad du bör och inte bör äta eller dricka, vilka aktiviteter du kan ägna dig åt utan att riskera något (jag tänker på ridning, skidåkning, hur länge det är ok att flyga, osv) och hur du bäst kan stärka upp din kropp igen efter graviditeten för att inte få problem med ryggen, inte kissa på dig varje gång du hostar eller ha delade magmuskler som får dig att se gravid ut flera år efter att barnet faktiskt är fött. Allt det där behöver du som pappa inte lägga många minuters tankeverksamhet på. Det är inte heller du som kommer gå igenom den fysiska smärtan som det innebär att föda barn (oavsett hur det föds) och eventuellt amma. Värkar och eftervärkar, mjölkstas, stygn i underlivet, förstoppning och en evighetslång spänningshuvudvärk på grund av helkassa sömn- och amingspositioner och ett evinnerligt bärande. Du kommer aldrig uppleva den enorma ångest och oro man känner när man är osäker på om barnet inuti inte beter sig som vanligt. Borde jag inte känna sparkar vid det här laget? Kanske rör sig barnet plötsligt mindre eller inte alls, eller att man bara instinktivt känner att något är fel. DET är ångestkänslor på riktigt. Det är inte heller du som pappa som behöver vänja dig vid en vardag under nio månader där man inte längre känner sin kropp och vet hur den ska reagera i olika situationer. För den är inte bara ens egen. Känslorna bubblar och tårar kan komma helt oprovocerat. Halsbrännan kan förstöra en hel natt, för att sen inte dyka upp på en vecka. Vissa dagar kan man knappt få i sig någonting för att man mår illa eller bara känner att magen tar all plats så man kanppt ens kan andras, och nästa dag äter man som om man inte hade någon botten. Vilket också gärna kommenteras. ”Jaha, ska du äta nu igen”. Många kommentarer blir det under en graviditet...

Det är heller inte du som pappa som får ta emot blickarna från människor omkring dig. Det är alla möjliga blickar; undrande, avundsjuka, ifrågasättande, oroliga, dömande, nostalgiska, uppmuntrande, attraherade, och en massa andra sorter. De allra flesta reagerar på något sätt när man ser en kvinna med en gravidmage. Man reagerar säkert mer eller mindre medvetet, men som kvinna känner man av det. Man är ett objekt som andra projicerar sina känslor på. Vissa dagar är det kul, man mår bra och visar gärna upp sig. Andra dagar vill man bara se ut som man gjorde innan. Inte sticka ut, inte framkalla några reaktioner. Men det går inte. Magen är där och den syns, om man inte stannar hemma förstås men det är ju oftast inte möjligt. Detta är också en upplevelse som enbart en gravid kvinna kan känna, inte en blivande pappa som väntar barn.

Ja, jag kan fortsätta med många många fler exempel på varför jag tycker att det är ett hån att ens yttra frasen ”vi är gravida”. Alltså, jag tror ju definitivt inte man menar det som ett hån, den typen av blivande pappor som uttrycker sig så här gör det väl förmodligen som ett sätt att visa att han vill vara delaktig och ta ansvar och verkligen ta del av den här ”resan” eller vad man ska kalla det att vänta barn. Men saken är ju den att det går inte. Jämlikhet i all ära, detta handlar inte om det. Det handlar om en fysisk begränsning som man inte ska negligera på det sättet man gör genom att uttrycka sig så. Män kommer aldrig kunna förstå helt och fullt vilken enorm upplevelse (på gott och ont) det är att vara gravid. Och då tycker jag att man åtminstone kan respektera gravida genom att inte uttala sig som att man kan det. Däremot får (ska!) man ABSOLUT gärna skämma bort, passa upp, ge komplimanger, stötta, peppa, vara kärleksfull och finnas vid den gravidas sida under och efter graviditeten. Visa att man är glad, stolt och förväntansfull. Vara lyhörd för behov och önskemål, ha låga krav och mycket överseende. Ja det finns hur mycket som helst en blivande pappa kan göra för att vara delaktig. Men att säga att han också är gravid, det är INTE okej. Inte enligt mig iallafall.

Dagboksanteckningar från Januari 2018

 4 januari 2018

Jag tror att jag är gravid. Har inte tagit något test ännu, men mensen är två dagar sen och jag känner inga tecken på att den skulle vara på väg. Jag känner inga tecken på att jag skulle vara gravid heller iofs, men det gjorde jag ju inte med Love heller. Kanske är det en kille då, haha, om man nu kan dra slutsatser så tidigt 😉 Jag tycker dock om kaffe fortfarande, det är lite konstigt.

Jag har inte sagt något till Erik. Vet inte när jag ska? När jag har testat? Och jag vet inte när jag ska göra ett test. Kanske den 7:e? Den 7:e januari testade jag med Love. Och kanske Nea med tror jag? Om jag är gravid nu så blir det ju ett syskon i precis samma tidsperiod som de andra. Aug-sept. Haha vad knäppt. Som att vi bara ligger en gång om året typ 😉

Jag älskar ju den där tiden när det bara är jag som vet. När jag har en hemlighet som kommer förändra världen. En hemlig skatt. Ett till hjärta i min kropp.

Det är absolut ett efterlängtat och planerat barn. Om det blir ett plus så blev det efter andra försöket. Det trodde jag inte faktiskt.

Och det är skräckblandad förtjusning även denna gång. Är jag redo? Hur kommer min kropp fixa detta? Vår relation? Hur blir det på jobbet? Livet? Kommer vi orka? Och samtidigt, nu finns det två personer till i den här familjen som kommer älska en ny liten medlem. Det känns mest som att det skulle vara en gåva till hela familjen. Ännu en skatt.

Men jag kommer att behöva ta bättre hand om mig. Sova, träna, äta. Ett nytt fokus.

På söndag vet jag.

 

5 januari 2018

Lite känningar av mensvärk idag. Får väl se om det är mens eller bebisverkstad som gör ont...spännande!

Känslomässigt känner jag mig ganska tom. Sista lediga vardagen idag och jag får ett jättestresspåslag av att ens tänka på jobbet.

I år har jag inte haft någon ”nystartskänsla” alls inför det nya året. Inte känt för att ”ta tag i mig själv” och styra upp. Jag vet inte alls vad jag vill! Var är mitt driv? Min passion? Vad gör mig glad? Tänker mkt på detta men kommer liksom inte fram till något...

 

14 januari 2018

Jo, men jag är gravid. Tog ett test den 7:e, mest för att det var samma datum som jag plussade med Love för fem år sen. Det stod ”gravid 1-2 v”. Kändes konstigt, har aldrig tagit ett sånt digitalt test innan. Väntade nån dag till, sen tog jag ett vanligt test. Tydligt plus.

Väntade nog nån dag innan jag mer eller mindre ”berättade” för Erik. Typ, ”vill du ha brie? Nej jag äter inte sånt längre”. Que? Jag tror till och med jag lät honom hälla upp vin till mig på lördagen, men jag drack ju aldrig det. Hade kanske egentligen tänkt berätta på nått speciellt sätt men tja, det blev inte så.

Hur mår jag då? Är i v 6 enl uträkningar. Har mått bättre. Känner mig konstant bakis. Yr. Inte så illamående, men lite. Inte sugen på mat iallafall.

Trött. Men vilar inte. Två små barn och ett jävla event nästa v på jobbet som jag bara vill få överstökat nu.

Stressad också för resten av året typ. Skidresan? Ska vi resa till våren? Festen i juli? Renoveringen?

Fy. Vill egentligen tänka på allt detta och planera så jag kan bli lugn, men jag bara skjuter på allt just nu.

Gaah!

Gonatt.

 

21 januari 2018

En lördag i vecka 7: mår illa, mår illa, mår illa. Är trött. Orkar inte göra mycket alls. Vill mest att dagen ska ta slut. Och helst januari också. Och hela vintern. Tror aldrig jag längtat så mycket efter våren som nu...😩

Det vettigaste jag gör idag är att ta en dusch. Och så lagar jag mat. Trots illamåendet så är god mat ändå en ljusglimt just nu. Tacksam för att Erik tar disken dock.

Går och nattar barnen vid åtta. Somnar. Vaknar kl 03.05. Skit, jag har missat lördagsgodiset. Tar av jeansen och borstar tänderna. Är tacksam för att jag inte orkat sminka mig så jag slipper mecka med det nu.

Hoppas jag mår lite mindre illa i morgon....

När det kommer till själva bebisen, så är jag glad. Men...också lite orolig såklart. Hur ska vi fixa det? Rent praktiskt? Bil, sovrum, saker... Hur gör man om något händer ett av barnen? Tänk när Erik reser och jag är själv med dem? Går det ens att få barnvakt till tre?

Hur mycket behöver man förbereda, och hur mycket kan man känna att det får lösa sig efter hand?

Så många frågetecken.

 

25 januari 2018

Trött. Illamående. Trött. Illamående. 


Önskningar och mål för 2017

Hej hej nya året! Om jag får önska, drömma och planera lite så kommer du att bjuda på:

- Mycket kärlek! Inte mindre än tre bröllop är vi bjudna på och jag ser fram emot fnittriga möhippor, klackarna i taket och nätter på hotell UTAN barnen! 

- Fler selfies, inte minst här på bloggen. Jag tror bara man ska över nån sorts spärr, sen känns det nog naturligt att ta kort på sig själv och lägga upp. Jag menar det är ju MIN blogg, då borde väl ändå jag synas mer? Och eftersom det alltid är jag som fotar i min familj betyder det att det typ inte finns några kort på mig. Trist! För alla! :)

- Snö! Jag vill verkligen se lite snö det här året. Åka skidor är ju drömmen...Det känns meckigt med barnen det gör det, både att man måste åka långt och att det är bylsiga kläder och otympliga aktiviteter för såna här små, men samtidigt så handlar nog mycket om var man lägger ribban. Min ribba ligger väldigt lågt eftersom jag knappt kommer ihåg sist jag ens såg snö (jo i November, jag bara sa så). Men säg att jag får uppleva "tre åk i mindre backe med stjärtlapp" så blir jag själaglad. Borde väl gå att uppfylla, eller?

- Att hitta hem. Vi flyttar ju snart, och känslorna inför det nya huset är redan sååå bra, trots att vi kommer få renovera allt och att vi flyttar barnen från sin nuvarande trygghet och att vi måste komma in i nya rutiner och miljöer och att mycket kommer blir skitjobbigt rent ut sagt. Men det känns, långt inne i hjärteroten, att det kommer vara värt det. Att vi kommer känna oss hemma där, trivas och må bra. Alla i familjen. Fingers crossed. 

- Mängder av salta bad. Jag har alltid haft en drömbild av hur jag när jag blir stor ska bo på en plats så att jag kan gå ner till havet i bara morgonrocken på sommaren och ta mig ett morgondopp. Nu kommer vi kanske inte riktigt bo på morgonrocksavstånd från stranden, men inte långt ifrån, så min ambition är definitivt att bli en morgonbadare den här sommaren. 

- Sova utomhus. I tält eller vindskydd spelar ingen roll, eller kanske till och med under bar himmel? Jag känner hur som helst att det är PÅ TOK för längesen jag sov utomhus. Det har nog faktiskt inte hänt sen Jamboreen 2011. Då tältade jag visserligen i tre veckor och fick väl nånstans nog, men nu känner jag mig redo igen!

- Äta bättre. Jag vill inte specificera det mer än så, åtminstone inte i den här listan, för då skulle det här inlägget bli en mil långt. Det finns mycket att jobba på skulle man kunna säga. Allt ifrån att skippa socker och snask i vardagen (no more lördag hela veckan nu för bövelen), och att äta mer grönsaker till alla måltider (ketchup är visst inte en grönsak har jag hört), till att äta mer regelbundet (igår åt jag och barnen lunch halv tolv och idag kvart över två...) och inte minst planera veckans mat bättre så att jag kan undvika nödlösningar både hemma och på jobbet (dvs falukorv, pasta, plättar, etc). Inte så svåra saker egentligen, men det är ju rejält klurigt det här med att bryta dåliga vanor och det tar mer tid än man tror i början att planera mat och inköp för en vecka eller två. Som sagt, det finns mycket att skriva om den här punkten, får nog bli ett eget inlägg framöver, eller kanske till och med en egen kategori för att dokumentera framsteg och peppa/inspirera lite...? Vi får se. ;) 

- Åka till Ven och cykla. Den här punkten har jag haft på min lista de senaste åren, och vi har ännu inte kommit dit. Men i år händer det, jag känner det på mig! 

- Bli en bättre fotograf. När jag fick mitt nya jobb i våras så unnade jag mig en ny kamera i present för att fira. Det är jättemycket roligare att fota nu när jag har lite mer att jobba med än min gamla Nikon D40 kunde erbjuda, och i år känner jag att jag vill ta det steget längre och inte bara testa mig fram lite på måfå. Först och främst ska jag se till att lära mig kameran ordentligt, alla reglage och inställningsmöjligheter. Sen så ska jag nog ge mig på en fotokurs tror jag minsann, för att få ny inspiration och kunskap. OCH så ska jag få in en ordentlig rutin för att sortera och backuppa mina bilder. Det har jag faktiskt redan börjat med och den långsamma resan med att föra över alla tusentals bilder från hårddisken till flickr+extern hårddisk har påbörjats nu innan jul. *klapp på axeln*

-Scrolla mindre. Jag ska lägga mer tid på min egen verklighet istället för alla andras polerade, filtrerade och till stor det ointressanta liv. Jag har för längesen raderat Facebook appen och det är bland det bästa jag gjort. Nu kollar jag Facebook kanske 1 gång i veckan istället för 1 gång i timmen som innan. Insta är svårare, men jag ska nog klara det med ;)

- Slänga mindre mat. Jag skulle nog uppskatta att 75% av den mat vi slänger här hemma hamnar i sopan på grund av lättja och brist på organisation. Alltså, man bryr sig inte om hur man packar in rester i kylen vilket gör dem torra och oätliga, man märker inte upp när maten är ifrån vilket gör att man tror att all mat äldre än två dagar är minst en vecka gammal (eftersom minnet när det kommer till vad man ätit här hemma är u-u-uuuselt), man fryser inte in sånt som man kanske vet att man inte kommer hinna/vilja äta den närmsta tiden, etc. Och dessutom händer det pinsamt ofta att jag handlar hem grejer på slentrian utan att veta vad och när jag ska använda dem till, och så står exempelvis crème fraischen där i kylen i tre veckor och blir gammal utan att förpackningen ens är öppnad. Sååå dåligt, MEN egentligen väldigt enkelt att åtgärda. Så svårt är det ju inte att skärpa till sig och planera bättre. Faktiskt. 

- Träna. Japp, där kom den. Sist men inte minst. Jag är inte alls motiverad just nu men det kanske är för att jag inte vill vara en sån som har "mer träning" som nyårslöfte. För det handlar ju inte alls om att det är nytt år, jag har haft det här målet hela hösten, och visst, jag har fått till några pass men inte så att jag kan säga att jag tränar regelbundet. Och det har inte minsta lilla med att "beach 2017" är på intåg, att jag vill gå ner i vikt eller fixa att göra chins för att eventuellt impa på nån som bryr sig. För mig handlar det, just nu, om att det över-över-överallt står att läsa om hur viktigt träning är för hjärnan, för att motverka sjukdomar, för psyket, för livslängden, för kärleken, ja för allt som är meningsfullt typ. Och för att jag vill vara en bra förebild för mina barn. Och det stressar mig mer än någonting att veta allt detta men ändå inte träna. Hur dum får man vara typ? Jag ska sluta vara dum det här året helt enkelt.