Fortsätter med statusuppdaterandet

Hej.  

Fredag kväll. Klockan är strax efter nio och jag ligger i dubbelsängen med Nea och Elias sovande på varsin sida om mig. Mina tänder är också borstade och pyjamasen är på. Jag fryser och huttrar, kanske har jag feber. Ont i huvudet har jag också och har haft hela dagen. Min nacke, mina käkar och axlarna är stenhårda. Vakna nätter och urusel amningsergonomi har satt sina spår såhär efter fem veckor. Hoppas innerligt att natten kommer innehålla mycket sömn och att jag slipper huvudvärk i morgon. Sen Elias föddes har jag redan haft ett troligt migränanfall, och det är inget jag haft tidigare. Håller tummarna för att det var en engångsgrej. 

 

Jag tog mig ut på en promenad idag iallafall. Tror det är den tredje sen lillebror kom. Har inte varit så aktiv alltså. Men jag är inte återhämtad på långa vägar. Känner av bäckenet i varje steg, och hela eftermiddagen har jag känt mig trött och stel i hela kroppen. Som om jag sprungit en mil snarare än gått en kilometer i promenadtakt. Det blir nog ganska kämpigt att komma tillbaka i nån slags ”form” efter den här graviditeten. Och då pratar jag inte om utseendet utan mitt fokus är helt och hållet på funktionen. Man får ju prioritera eller hur? ;-)   

 

Dags att sova. Över och ut.  

 

FullSizeRender.jpg

Japp jag är sliten men väldigt, väldigt lycklig. <3

Livstecken

Ett hej. Ett livstecken. En liten liten uppdatering så här drygt en månad sen sist.

Bebisen har kommit, haha! Om någon nu trodde annat. Jag är alltså inte längre gravid. Hallelulja kanske man skulle kunna tänka baserat på gnället i senaste inlägget, men oj vad man glömmer fort. Jag saknar magen. Jag hajjar inte längre till när jag ser min spegelbild i ett skyltfönster och den inte har någon mage, men det tog ett par veckor att vänja sig alltså. Och jag kan inte riktigt acceptera att jag aldrig mer ska ha en sån mage. Det känns jättesorgligt.

Men vad som inte är sorgligt är att ha en bebis. Det är mysigt! En lillebror blev det för er som inte vet det redan, och vi har nu efter ett par veckors dividerande bestämt att han ska heta Elias. Fast alla kallar honom fortfarande för bebisen.

Och nu hör jag hur bebisen grymtar, så jag måste gå dit. Amma, byta blöja, mysa, etc. Thats my life nowadays.

Men vi hörs snart igen!

//C

BF plus 10

Hej hej. Bara en liten uppdatering här från mig såhär TIO DAGAR efter beräknat födelsedatum.

Haft en fin helg, men shit vad jobbigt det är att ha heldagar med barnen just nu. De är så himla intensiva och all over the place. Bara idag har vi hunnit med två kojbyggen, två lekplatser, studsmattehoppning (inte jag dock), saftkalas med nya dockservisen (och saft över hela soffbordet), tre avsnitt bolibompa, ca 12 mindre konflikter (dvs utan tårar och blod), 2 större konflikter, ett nerkissat badrumsgolv, 2 fantastiska klossbyggen (enl Loves eget utlåtande), åtskilliga läkarundersökningar med Linneas nya doktorsväska, 3 pussel, 2 sagor, 8526 tjatiga tillsägelser med “the mom voice”. Ja plus allt annat man gör i vardagen, typ fixa mat och mellis och klä på och av och plocka undan och ja…. Pjuh. Inget jag vanligtvis skulle klaga över, men när man dessutom ska släpa runt på 15 kilo extravikt så blir det ju liksom aningen bökigare. MEN, det positiva med att ha två yrväder att umgås med är ju att tiden går fort, jättefort, trots att det borde vara rätt drygt att bara vänta på att bebis behagar vilja komma ut. Jag hade ett bryt precis en vecka över tiden, mest för att jag blev tokig på att bara invänta den här jäkla smärtan som man bara vill ha överstökad. Men sen har jag som tur är lyckats släppa det och fokusera på annat. Mycket tack vare mina älskade yrväder. <3

Mer om helgen då. Jo, kalas blev det i lördags såklart, på Neas treårsdag. Ett helt lagom kalas med ca 10 gäster och enbart köööbe kagor. Och Linnea blev glad över all uppmärksamhet och presenterna, precis som det ska vara. Och Love blev lagom avis på att syrran var i centrum och fick massor av fina grejer. Mycket välbehövligt för honom.

Nähe. Jag har inte så mycket mer att dela med mig av idag tror jag. I morgon ska jag njuta av min sista dag som tvåbarnsmamma. På tisdag ska jag hinnsvepas, det är fullmåne, det är löning och dessutom är tisdagar tydligen den vanligaste dagen att födas på rent statistiskt (har ingen källa på det mer än en kompis, men väljer att tro helt och fullt på det). Det är alltså väldigt mycket som pekar på att bebis anländer på tisdag. Och gör den inte det så blir det nog igångsättning i slutet på veckan.

Japp, nu vet ni status!

:)

Helgens bästa: Lättnaden över att Linnea fick ha sin födelsedag för sig själv och slapp dela den med ett syskon. Och svenska hopplandslagets VM-silver såklart!

Helgens sämsta: dött lopp mellan halsbränna, konstant kissnödighet, näsblod, intern organmassage, foglossning och onda förvärkar. Ja men alltså när man lyckats ta sig igenom 103,6% av en graviditet då kan man väl få klaga lite tycker jag.

De senaste dagarna

Bebisen är kvar i magen. I morgon går jag in i vecka 42. Jag stapplar förbi den där sängen ett par gånger varje natt på väg till toa, och suckar lite över att bebisen inte ligger där. Försöker föreställa mig hur det kommer vara när den gör det…då är livet verkligen helt annorlunda.

IMAGE.JPG

Trädgården har till viss del gjort ett omtag. Maskrosorna i gräsmattan blommar igen, sida vid sida med tusenskönorna. Och den här vackra rosen har slagit ut vid vår trapp. Visserligen är den väldigt ensam på busken, men ändå. I morgon ska det visst bli oväder, så jag tänkte ta in den så att Linnea kan få ha den på frukostbordet på lördag när hon fyller år. Vår egen Linnea Viola Rose ska ju såklart ha en ros på sin stora dag!

IMAGE.JPG

Och ja, mitt emellan bregottpaketet och prästosten i kylen ligger den; champagnen. Jag visualiserar den kvällen jag och Erkan sitter i soffan tillsammans med vars ett glas bubbel och icke-gravidvänliga snacks med vår nya familjemedlem mellan oss, sött sussandes i babynestet. Hashtag goals på den ja…

IMAGE.JPG

Och när jag vankar runt här inne om dagarna så händer det grejer i trädgården. Stenarna har kommit nu, och stenläggningsarbetet utanför garaget och så småningom hela uppfarten är påbörjat. Sakta men säkert, men fint blir det!

IMAGE.JPG

Och så barnen då. Som jag är så otroligt glad över att jag får ha på förskolan just nu för jag är definitivt ingen rolig förälder. Trött i både huvud och kropp, och orörlig såklart. Även om barnen är så himla snälla och förstående tror jag inte de haft samma tålamod om de tvingats vara bara med mig hela dagarna och inte få härja loss på föris. Det är också skönt att Linnea får en chans att verkligen komma in i allt på sin nya förskola, lära känna personalen och kompisarna så mycket som möjligt innan bebisen kommer och de kommer vara hemma mer med mig.

Ja herrejisses alltså. Tre barn. Hur kommer det bli? Full rulle garanterat. Det lär jag ju bli varse ganska tidigt också fick jag veta igår när Erik nämner i förbifarten att han kommer vara i Tyskland en vecka i slutet av Oktober. Det har han tydligen berättat för mig innan, men jag har inte lagt det på minnet. Då blir det alltså jag och trion i skarpt läge redan när pyret är knappt en månad. Well, det blir säkert bra, hehe…he.

IMAGE.JPG

Jahaja. Det var det om detta. Dags att krypa till kojs för vad jag tippar kommer bli ännu en natt med onda förvärkar och nattvandrande barn. I morgon bitti ska jag till barnmorskan igen, på ett sånt där besök som vi båda skrattade lite åt när vi bokade in och konstaterade att “ja men då kommer jag inte komma iallafall, då är ju bebisen ute”. Skrattar inte lika mycket nu faktiskt.

Sedan ska jag preppa inför treårskalas. Och hela lördagen ska ägnas åt att äta tårta och knipa ihop benen så att Nea ska få ha sin födelsedag för sig själv. Har ongen stannat inne så länge kan den gott stanna inne några dagar till.

Sådeså.

Due date

Så var dagen här- 13 September. BF. Due date. Karl-Mollys beräknade födelsedag.  

Jag har visserligen aldrig tänkt mig att det skulle bli någon bebis just den trettonde, men nu går man ändå in i en annan fas på något vis. Från att ha tänkt att “jag går över tiden” och därför känt mig relativt obegränsad i vad jag har hittat på, till att det nu plötsligt kan hända NÄR SOM HELST och därför vill jag bara vara hemma. Dessutom är det stor skillnad mot för bara en vecka sen i energinivå och till viss del fysiken också tycker jag. Energinivån är dock inte enbart graviditetens förtjänst; just nu vaknar både Love och Linnea minst var en gång på natten och det är såklart bara jag som gäller. Det ska letas nappar, det ska kissas, det är mardrömmar och så vidare. Och även om jag ändå sover lätt och somnar om lätt också, så är det ju helt klart störigt. I morse vaknade Linnea dessutom vid 6 och somnade sen inte om (brukar gå upp strax innan 7) så i natt har jag nog sovit i tvåtimmarsintervall bara mellan midnatt och 6.

Tur då att man kan sova på dagen, även om det definitivt tar emot att gå och lägga sig när det är en otroligt solig och fin dag ute. Men wattodo liksom. Sova är prio, helt klart.

 Snark. Vaknade nyss efter en två timmars powernap. Hej solen, snart ska jag gå ut en liten tur och hälsa på dig. Väskan står packad i hörnet som ni ser, redo att hänga med till Lund anyday now. Eller kanske Malmö? Eller varför inte Helsingborg? :)

Snark. Vaknade nyss efter en två timmars powernap. Hej solen, snart ska jag gå ut en liten tur och hälsa på dig. Väskan står packad i hörnet som ni ser, redo att hänga med till Lund anyday now. Eller kanske Malmö? Eller varför inte Helsingborg? :)

IMG_3551.PNG

Helt färdigt som sagt. 100% färdigbakad bebis, och för en gångs skull har vi en väska packad också, och jag har till och med skrivit förlossningsbrev och tja, allt möjligt som stod i den där checklistan. Väldigt redo nu alltså. Orkar inte läsa eller höra om en förlossning till nu känner jag, då får jag bara stresspåslag.

 En sista hiss-selfie? I parkeringsgaraget på väg till biblan. Var inom på jobbet också och fick lite pepp. Mina fina kollegor, jag kommer sakna er de närmsta månaderna <3

En sista hiss-selfie? I parkeringsgaraget på väg till biblan. Var inom på jobbet också och fick lite pepp. Mina fina kollegor, jag kommer sakna er de närmsta månaderna <3

Bland annat därför var jag i stan igår och lånade böcker till en distanskurs jag tänkte försöka gå nu de närmsta veckorna. “Kompetens, lärande och IKT i arbetslivet”. Väldigt intressant so far, och i högsta grad relaterat till det jag jobbar med. Eller snarare vill jobba mer med när jag kommer tillbaka. Och väldigt långt från epidural, mjölkstas och slemproppar. Thank god.

Nähe. Nu ska jag äta lite. Funkar Ben & Jerrys till lunch månne?

Den ständiga frågan

Hur känns det nu då? Kan du förstå att du snart är trebarnsmamma?

Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan de senaste dagarna. Och svaret är, det känns bra och nej det förstår jag inte.

Alltså, jag vet inte riktigt hur man ska kunna förstå det? Och jag tänker väldigt väldigt lite på att vi snart kommer ha tre barn. De andra två är ju redan så självklara familjemedlemmar. De blir ju liksom inte mer barn bara för att det kommer en till. Nej, jag fokuserar på att vi kommer få en liten bebis, och det känns ärligt talat precis som det gjorde de andra två gångerna jag har väntat på en liten bebis. Nervöst, förväntansfullt, och självklart. Jag har haft nio månader på mig att landa i detta, det här barnet är inget nytt för mig på samma sätt som det kommer vara nytt för alla runt omkring, jag har levt med det i min kropp så himla länge så det finns liksom redan för mig. Den stora skillnaden för min del blir att jag kan börja få tillbaka min kropp för mig själv så sakteliga, andas lättare, inte ha så ont i bäcken och höfter, vända mig i sängen på nätterna, säga tack och hej till halsbrännan, osv. Det ser jag fram emot!

Det här med att vi kommer ha tre barn känns också lite självklart, av samma anledning som jag nyss nämnde. Vi har ju haft två barn under några år nu, ett till gör väl ingen större skillnad tänker jag. Kanske är jag naiv, men jag tänker att vissa saker blir enklare med tredje barnet och andra saker blir jobbigare. En bebis är ju alltid en bebis och det är så klart mycket jobb och tid och energi som kommer gå åt. Sen är det ju klart att skulle man få ett barn med speciella behov, om det nu är kolik eller någon förlossningsskada eller annan diagnos, ja då kommer livet givetvis kastas omkull på ett helt oförutsägbart sätt. Men det hade det ju gjort oavsett om det var första eller femte barnet som drabbades.

Men jag måste säga att jag känner mig väldigt trygg den här gången. Lugn, trygg och säker. Inte som att jag är någon supermamma som vet allt, men jag har ju ofrånkomligt fått med mig erfarenheter och framförallt ett nätverk efter två barn som gör att jag vet vart jag ska vända mig när jag behöver något. Vem omkring mig är duktig på vad? Vem har erfarenhet av detta eller detta? Det är så skönt att de flesta vännerna har gått igenom en graviditet, förlossning och småbarnsliv med totalt olika utgångspunkter och resultat, så att det mesta täcks liksom in. När Love föddes kände jag mig mycket mer ensam och rådvill. Google och Familjeliv.se funkade väl till viss del, men exempelvis det här med att vara i en ängslig föräldrargrupp med andra förstagångsmammor har ju definitivt både för-och nackdelar kan jag känna i efterhand. Nu kommer jag ju kunna fråga människor jag känner på riktigt och litar på och det kommer ju vara en helt annan grej.

Hur som helst. Osäkra föräldrargrupper, trebarnschocker och kopiös sömnlöshet- bring it on, jag är redo. Mest av allt ser jag bara fram emot att vi kommer få en till familjemedlem att älska och att huset kommer fyllas med ännu mer kärlek, kaos och liv. Cheesy, but true! ;)

 Första morgonen som storebror och lillasyster, 23 September 2015.  <3

Första morgonen som storebror och lillasyster, 23 September 2015.

<3


Tre bebisar, en mage

Har försökt leta lite i arkiven på bilder från första och andra graviditeten för att jämföra storlek. Har ingen riktigt känsla för om jag är större eller mindre denna gången, men jag tror magen är aningen större denna gången. Jag har ju till stor del samma kläder nu som när jag väntade Love och Linnea och nu så här i v 40 är de ju verkligen på gränsen. Har ingen aning om vad jag väger men kommer nog landa på 2-3 kg mer än vad jag vägde med de andra två. Men den här gången hade jag lite högre startvikt också så egentligen har jag nog inte gått upp mer. 

6:e augusti 2013. Vecka 36 med Love i magen. En suddig selfie från badrummet i lägenheten på St Knuts torg. 

31103671864_4d533d45ee_o.jpg

 

10 augusti 2015. Vecka 36 med Linnea i magen. En nyvaken selfie från ett renoveringskaosigt, tillfälligt sovrum i huset på Rosenvång som vi nyss flyttat in i.  

IMG_1858.jpg

 

Och så sist men inte minst utan nog snarare störst; 18 augusti 2018. Vecka 37 med Karl-Molly i magen. Hemma i huset i Lomma. 

IMAGE.JPG

Jag tror i och för sig att den här bilden är lite missvisande eftersom den inte är på riktigt samma avstånd som den ovanför till exempel så därför ser magen större ut. Eller så blir det kanske så att jag följer trenden och får ett barn som vägde 2700 gram, ett som vägde 3700 gram och så nu ett som väger....nej. Så blir det INTE, haha! 

Well, dags att komma ur pyjamasen. Barnmorskebesök står på agendan idag, eventuellt det sista för den här graviditeten. Har inga fler tider inbokade iallafall så vi får väl se! :)  

Hejsvej.

 

Sommarens finaste minnen?

Med tredje barnet ganska tätt är det inte mycket man behöver köpa till bebisens ankomst. Vagn(ar) finns, säng, babysitter, babynest, kläder I överflöd, bärsele, osv. Men vad man aldrig kan få för mycket av är minnen av den här mycket speciella tiden som det är att vänta på en ny familjemedlem, så jag bestämde mig ganska snabbt för att boka in en gravidfotografering med proffset nummer ett; Emelie Ohlsson. Det kostar en slant, men som sagt, en del minnen är verkligen ovärdeliga. Och Emelie är sååå proffsig, vilket jag visste sen innan även om jag inte blivit fotograferad av henne utan bara gått några webb-kurser, och även en face-to-face kurs faktiskt när Love låg I magen.

Vi fick boka om ett par gånger på grund av vädret, tro det eller ej men vi lyckades pricka in ett par mulna kvällar den här sommaren, men I slutet på Juli fick vi till det iallafall. Och det blev en jättehärlig kväll, barnen var taggade och vädret var outstanding och det var bara så mycket kärlek och glädje och en härlig upplevelse helt enkelt. Ett riktigt, riktigt fint minne.

Och här är några av bilderna från kvällen...

lovebyemelie-caroline10webb.jpg
lovebyemelie-caroline46webb.jpg
lovebyemelie-caroline24webb.jpg
lovebyemelie-caroline06webb.jpg
lovebyemelie-caroline78webb.jpg
lovebyemelie-caroline82webb.jpg

Att överleva ett femårskalas i vecka 39

I helgen hade vi barnkalas för Love som ju fyllt fem för drygt en vecka sen. Förra helgen var det släktkalas, då var vi totalt 18 personer som grillade korv och åt turtles tårta. Det var jättemysigt, men fy vilket stresspåslag. Jag tror vi bråkade konstant hela helgen förutom just de timmar kalaset höll på. Trötta, olika förväntningar, dålig planering, hormoner, orättvisa anklagelser och outtalade indikationer på ditten och datten som säkert missförstods. Hemskt var det iallafall och jag var som en disktrasa när jag gick och lade mig i söndags kväll.

Nu är ju inte barnkalas alls samma sak som vuxenkalas, men man ska definitivt inte underskatta planeringen som krävs och engagemanget måste ju vara totalt under de två timmar kalaset pågår. Puh! Vis av förra helgens erfarenheter såg jag till att planera och förbereda bättre den här gången, och stämma av så att alla i familjen var med på noterna. Det här med att bara köra på och låta det lösa sig efter hand- no way.

IMAGE.JPG

Nu hade vi super-tur med vädret vilket gjorde att vi kunde vara ute hela kalaset och vi blev inte fler barn (8+L och L) än att alla fick plats i lusthuset som ju också är ganska lätt att dekorera och göra kalas-fint. Jag hade hittat ett jättebra tips på en kalas-fixar-sida om att  planera barnkalas i kvartar, så det gjorde jag och det funkade finemang. Så här såg min kalasplanering ut:

11.00-11.15  Hej och välkomna!
11.15-11.30 Öppna presenterna (lugn aktivitet där de som inte känner varann sen innan får en chans att höra de andras namn)
11.30-11.45  Dansstopp (som snarare blev "dans med ballonger som inte fick nudda mark". OBS, ha extra ballonger redo, de går sönder heeeela tiden)
11.45-12.00  Mat. (vi hade turtles-tema och hade därför gjort mini-pizzor m ost och skinka på. Lite mer meck än korv med bröd, men väldigt uppskattat. Och gott för en själv också! )
12.00-12.15 Fika/efterrätt (Jag kände att det nog är bra att göra detta när alla redan sitter, annars ska man samla ihop ungarna igen och det tar ju massa tid. Sen vill inte alla ha så mycket fika, men det viktigaste var ju ändå att de sjöng och att Love fick blåsa ljusen)
12.15-12.30 Frågesport (vi körde en variant av "gissa vilket djur/fordon/sagofigur, etc jag är" med barnen i två lag)
12.30-12.45  Skattjakt! (Också hittad på den här kalasfixarsidan och det blev succé! Men tio barn var på gränsen till hur många man kan vara för att alla ska hänga med i svängarna. Är man fler får man nästan dela upp sig på något sätt)
12.45-13.00  Fri lek och godisätning tills föräldrarna kommer

IMAGE.JPG

Detta visade sig vara en väldigt bra planering, dock fick vi lägga till en extraaktivitet efter maten för då hade de så himla mycket spring i benen, plus att de ätit snabbare än planerat. Önskemålet var kurragömma och det var en perfekt aktivitet i vår trädgård så det gjorde vi nog i nästan en kvart, och så blev det kanske bara fem minuter frågesport.

Efter kalaset var jag helt slut, så jag åt några minipizzor till och sen gick jag och Linnea och lade oss och sov i två timmar, sååå skönt! Därefter röjde jag köket och packade ner allt pynt. Vi har annars en tendens att låta sånt hänga kvar i veckor efter kalas, men nu var jag ju utvilad så då åkte det ner direkt. 

Jaha, så var det över! Och det är ett helt år tills nästa gång, woho!

För att sammanfatta några barnkalasfixar tips:

  • 11-13 är en jättebra tid. Annars måste du ju fixa nån lunch till hela familjen innan kalaset börjar (om man till exempel kör 13-15 eller 14-16) och det brukar ju inte riktigt hinnas med. Och att kalasa utan mat i magen kan ju alla räkna ut hur det kan sluta...Lunch på kalaset är alltså en bra idé!
  • Enkel fika. Kladdkaka, gifflar, kex, chokladbollar... Vi körde den dyra, konditoribeställda figurtårtan på släktkalaset istället där den faktiskt uppskattades och gick åt, barn äter ju knappt ens tårta utan ska mest bråka om vem som ska äta vilken dekoration...snark! Glasstårta är ju kul, men det smälter så hiiimla snabbt plus att det är lite svårare att förbereda, iallafall uppläggningen. Pinnglass är ju alltid en vinnare också.
  • Extra händer är guld värda. De flesta lämnar sina femåringar själva på kalas, och det är ju "skönt" att slippa underhålla och försöka dricka kaffe med föräldrar man inte känner samtidigt som man ska styra upp ett kalas, men i går så var det en förälder som stannade (som dessutom är en nära vän till mig) och då blev det ju snarare två extra händer som kunde hjälpa till att hälla upp saft, servera fika och fixa småfix, och bara ha lite extra koll helt enkelt. Väldigt uppskattat!
  • Det här med kvartarna var ett vinnande koncept. Då vet man hur mycket man behöver planera in, man har koll på klockan så att allt man (barnen) vill göra hinns med, och man kan få nån sorts mix av lite lugnare aktiviteter och fullt ös.
  • Konflikthantera i förväg. Tårar på barnkalas är nog oundvikligt, men man måste verkligen ha koll på barnen och bryta in direkt man anar att en konflikt kan vara på gång. Det handlar inte om att uppfostra andras barn, bara om att man inte får vara rädd för att vara tydlig och säga till dem att "nej, det är inte okej". Ofta slutar de direkt och gör något annat istället utan minsta sur min. Är man för mesig eller ouppmärksam kan man lätt få lägga en av kalaskvartarna på att försöka medla och trösta och distrahera två bråkande barn med åtta andra barn som publik, och det är ju något man helst undviker...
  • Maskerad tycker de flesta barn är kul, men om någon missat det på inbjudan så är det bra att erbjuda extra utklädningskläder på kalaset OCH stämma av att det är ok att låna ut dessa med egna barnet först så att det inte blir tårar över det mitt i alltihop.

Det var nog de tips jag kan komma på nu, men jag lär återkomma i ämnet om nått år när vi har TRE barnkalas att styra upp i september månad, wihooo! Men då är jag iallafall inte höggravid, alltid nått!  :)

IMAGE.JPG

Finfika vs....

IMAGE.JPG

...också ganska fin fika men betydligt enklare. Och grädden är grön pga turtlestema. Och pizzalicen är min och inte en del av fikan.

En dörr stängs och en annan ställs på glänt

Så var det klart. Sista arbetsdagen gjord på åtminstone åtta månader. Det känns så himla, himla märkligt. Jag har ju varit föräldrarledig två gånger, jag borde ju veta lite vad som väntar, men det känns som ett stort svart hål ligger framför mig nu. Eller "hål" låter kanske lite negativt, men det är bara så ovisst alltihop. Som ett blankt papper. Inga förväntningar, inga direkta planer. Jag vet ju inte om jag kommer vara hemma med en liten tjej eller kille, inte hur bebisen kommer vara, om vi kommer må bra...det enda jag vet är att livet kommer bli väldigt annorlunda.

Att ha en bebis igen alltså...så overkligt. Jag hittade anteckningar i datorn idag från när Nea var helt ny och bara ammade hela tiden. Hur förvånad jag var över detta trots att jag ju gjort det förut. Men man glömmer ju... Och så hade jag skrivit om hur kär jag var i henne. Hur jag saknade henne när hon sov och blev glad när hon vaknade. Samtidigt som jag kände mig helt kvävd under ansvaret och insikten i att hon inte överlever utan mig och att hon var så liten och skör och att vad som helst kan hända på en sekund. Lika lätt som livet tändes kan det släckas igen. Det är så tydligt när de är så himla små, och ganska skrämmande.

Så här tredje gången är jag rädd och orolig både för att jag ska uppleva den där kärleken igen, och att jag inte ska göra det. Om jag blir helt förälskad i en ny liten bebis, hur kommer de andra barnen uppleva det? Men om jag inte blir förälskad, vad för slags start i livet blir det för vår nya familjemedlem? Hur mycket känslor kan man ha? Hur mycket tid för att visa dem får man med varje person? Och hur orkar man? Hur orkar man vara tillräcklig för alla, inte minst sig själv? Den här anteckningen från när Linnea är precis fyra veckor säger så mycket:

De här första veckorna är verkligen speciella eftersom jag och lillan spenderar nästan all tid tätt, tätt tillsammans. Ibland känns det som att jag ska kvävas och få panik av detta varma, svettiga, krävande lilla liv som är helt beroende av mig. Hon dränerar mig verkligen på energi både fysiskt och psykiskt, och jag är just nu inte mig själv mer än till kanske 10%. Resterande tid är jag hennes fullt ut. För mat, närhet, trygghet, hygien, värme, omsorg. Jag är hennes värld just nu och det är fullkomligt underbart, totalt utmattande och vansinnigt skrämmande på samma gång. Kärleken. Ansvaret. Förändringen. Ett nytt liv helt enkelt. För henne, mig och hela vår lilla familj...

Jag är verkligen, verkligen glad över att vi ska bli en till i familjen, men jag antar att det inte är konstigt att man har lite fjärilar i magen (förutom en bebis...). Framförallt inför den här första tiden. Man vill ju att den ska bli fin och bra och lycklig. Så många förväntningar, samtidigt som jag vet att det är den värsta tiden jämfört med både graviditet och förlossning. Allting är så skört.

Hur som helst. Nu när jag är ledig kan jag ta mig tiden att fundera lite. Jag tror jag behöver det. Landa. Förbereda mig. Hoppas verkligen att bebisen ger mig åtminstone ett par dagar i nästa vecka innan hen kommer. Man blir ju aldrig helt redo, men just nu är det onödigt mycket som snurrar runt i skallen...

Gonatt.

Att vara redo men inte beredd och att vara vemodigt förväntansfull

Nu är den här på riktigt, den här sista sista tiden som gravid. Hur hände detta, det har gått så himla snabbt!? Och jag är INTE färdig. När jag såg i appen att jag går in i v 38 idag så kände jag verkligen den där inre stressen. Nu är bebisen helt klar. Kan komma när som helst. Och direkt när jag tänkt detta kände jag förvärkar, som nån sorts dåligt skämt från min kropp. Jag är INTE redo! Eller jo, redo är jag nog, men inte beredd. Jag är inte klar med att vara gravid, och jag är inte tillräckligt mentalt förberedd för en förlossning ännu. Jag behöver nog minst tre veckor till, jag ska ju för 17 jobba nästa vecka också. Sen ska jag njuta några dagar hemma, med netflixmaraton, en sked i nutellaburken och barnen på förskolan. Bara för att jag kan. Den ultimata vilan. Varvat med att läsa om Abascals förlossningsböcker igen och lyssna igenom några avsnitt av förlossningspodden. Packa en väska. Skriva ett brev. Kanske går jag ner på gymmet och kör lite mjuk träning. Tar en tur till nåt köpcenter och införskaffar de sista "nödvändigheterna" man behöver till en nyföding. Alltså när jag skriver detta känns det som att det inte kommer hända. Den här ungen kommer nog banne mig komma tidigt, bara för att jag verkligen inte vill det. Det är SÅ frustrerande att inte veta och inte kunna påverka. Eller så får jag verkligen äta upp detta och går två veckor över tiden så jag till och med är gravid på Linneas födelsedag den 22:e September. Det har jag dock svårt att tänka mig. Men man vet ju verkligen aldrig.

Alltså det är ju absolut inte så att jag inte längtar efter bebisen. Jag är sjukt nyfiken på vad det är för en filur där inne. Kille eller tjej? Mycket hår som Nea eller skallig som Love? Ljus eller mörk? Stor eller liten? Kommer den sova okej? Ha magknip? Kommer amningen fungera bättre denna gång redan från början? Tredje gången gillt hade ju känts som en revansch.

Men jag tycker ju så mycket om att vara gravid. Känner mig så strålande och speciell och trygg och lugn och som en riktigt superwoman. Visst har jag mina krämpor men de är väldigt små i jämförelse med hur jag vet att jag kommer må i flera veckor sen när bebisen är ute. Och det är så mysigt med sparkarna. Den närheten. Att bebisen är bara, bara min. Inuti mig, och fysiskt en del av mig. Som vilket inre organ som helst. Ett hjärta till som dunkar tätt intill mitt. Så nära som vi bara kan bli är vi just nu, och från det att bebisen föds så kommer vi glida mer och mer ifrån varann för varje dag som barnet växer och blir mer och mer självständigt. Det känns så vemodigt att detta ska vara sista gången jag får vara med om detta, men hur mycket jag än tycker om att vara gravid och föda barn så vill jag inte ha fler än att jag känner att jag kan orka med och räcka till. Tre barn kommer nog kännas ganska perfekt för det tänker jag mig. 

Sedan finns ju såklart orostankarna där också. De som baseras på skräckhistorier om barn som dör i magen precis på slutet. Eller förlossningar som går fel och leder till skador och handikapp på både mamma och barn. Allting har ju gått så himla enkelt för mig, rent logiskt borde det väl vara min tur snart att drabbas av svårigheter av något slag? Eller? När de tankarna dyker upp så vill man ju bara att den här sista tiden ska vara över, att man ska ha en trygg och frisk bebis i sina armar och veta att allt gått bra.

Ja, det är mycket som snurrar i huvudet numera. Och då har jag knappt ens hunnit/orkat tänka på hur det kommer vara att ha tre barn. Logistiken. Konflikterna. Kärleken. Ekonomin. Glädjen. Dynamiken. Energin. Eller snarare bristen på energi... Kommer man ens hinna fundera lite på vilken typ av barndom, uppväxt och värderingar man vill ge sina barn, eller kommer det bara att bli som det blir utmed resans gång?

Ja, vi får väl se helt enkelt. Nu blev det överhettning i min stackars fredagströtta hjärna. Måste sova nu. NU alltså.

Gonatt.

Hormoner och bussresor

Fulgrät hela vägen till jobbet idag för att Linnea var ledsen vid lämningen. Var helt rödmosig och skör hela förmiddagen. Köpte en croissant och tröståt i pausen på mitt första möte. Smulor överallt.  Ringde föris innan lunch och fick veta att Nea gråtit i ungefär 1,5 minut och sen varit glad igen.

Jäkla hormoner alltså.


På väg hem sen hade jag som vanligt otur med bussarna. En buss kom aldrig så bussen efter var knökfull. Jag gick på sist typ och fick stå. Inte mig emot, jag har suttit hela dagen ju. OCH det var en kvinna som erbjöd mig sin plats men jag tackade nej. Efter ungefär fem mnuter ser chauffören mig i backspegeln och ropar ut ”är det någon som kan ge sin plats till den gravida kvinnan som står mitt i bussen?” Jag försöker hävda att ”det går bra” men han propsar på att ”nej det går inte bra, någon måste väl kunna resa sig” och det är det såklart flera som gör. Pinsamt. Men ändå lite skönt att sitta måste jag erkänna...

Ja, det var lite höjdpunkter från den här dagen som gravid i vecka 37...

 

Bara lite trebarnssvammel

Äntligen Fredag. Vilken vecka det har varit! Första tillbaka efter semestern, fast jag har bara varit på kontoret en förmiddag. Vi har ju inskolning, och eftersom den krockade med ett tyskt VD besök för E så har jag fått ta merparten av inskolningen den här gången. Idag är första dagen loppan är lämnad ensam hela förmiddagen, men avskedet I morse var väldigt sansat och lugnt så magkänslan var ändå bra när jag cyklade hemåt. Fast det är ändå alltid en märklig upplevelse det här med inskolning. Framförallt efter en intensiv semester där man umgåtts 24/7 I flera veckor. Och snart blir hon storasyster. Så himla stor hon kommer att kännas. Min lilla tjej va... Det går så fort! Jag är på sätt och vis glad att vi nu får en chans att "börja om". Jag är inte färdig med att ha en bebis och att vara med och forma ett nytt litet liv, och låta det forma mitt. Hänga med på resan, se vart det bär av...
Samtidigt är jag orolig och brydd över hur sjutton jag ska orka. HUR är det ens möjligt att vara närvarande och en bra förälder till tre små barn? När jag bara den här veckan somnat med barnen klockan 20 två av fyra kvällar, helt utmattad. Och då är de bara två än så länge, ja och så elvispen I magen som gör sitt bästa för att pajja nattsömnen I och för sig. Men är det så det ska vara nu alltså? Läggdags kl 20 de närmsta fem åren...låter ju spexigt. Men om det funkar är det ju bra. Är bara lite rädd att det inte kommer räcka...

Okej, nog svamlat. Dags för lunch.

//C

Slutspurt utan spurt

Vecka 35. I min preggovärld alltså, vad det är för vecka i verkligheten har jag ingen aning om. 

Är så trött, och det gör mig lite ledsen. Och stressad. Kag är ju lite dum också som inte låter mig riktigt slappna av utan även om jag sitter/ligger nånstans så är hjärnan ändå på helspänn. Vill ju göra så mycket, fixa, dona, boa, men orkar mest bara vila, rent fysiskt alltså. Får typ sitta på en pall när jag tömmer tvättmaskinen. Ska det vara så här i över en månad till? Jag minns inte att jag var så himla trött sist... har i och för sig inte kollat järnvärdet på evigheter, och slarvat med mina järntabletter så kanske ska prova att öka på dem. Plus att jag åkt på nån jäkla stomach bug som också nog gör att jag inte får i mig näring som jag borde just nu. Men i natt fick jag iallafall sova bra, i eget rum på ovanvåningen när resten av familjen håller till i källaren. Så himla skönt. Sömn är guld värt. 

För övrigt lallar vi på här hemma. Har en veckas semester kvar. Känns både skönt och lite jobbigt. Hoppas hitta tillbaka till lite mer energi. Bocka av saker på min 2-do lista. Och samtidigt underhålla barn. Piece of cake... 

Jaja. Ville mest bara kika in och säga hej. Nu ska jag försöka få något gjort här. Alla bäckar små räknas, eller hur? 😉

Puss

Hej, jag heter Svettlana - semester dag 10

Igår frågade en vän hur jag mådde nu som gravid och jag svarade ”jättebra, jag älskar att vara gravid och skulle gärna dra ut på det här lääänge”. HAHAHAHA! Såklart man jinxar en sån grej! Right back at ya... 

Den här dagen har varit hemsk. Jag har inte klagat på värmen i sommar en enda gång, det är ändå ganska strongt med tanke på vilken sommar vi haft och att jag snart är i v 33. Men idag, fy fan rent ut sagt. Jag vet inte hur många grader det varit och det har säkert inte varit något rekord eller så, men det har ju varit otroligt fuktigt och helt stillastående. Oavsett om jag varit inne eller ute har jag nästan fått panikkänslor. Och mitt i alltihop börjar Erik jiddra om att ”vi kanske ska ta och åka till Legoland ändå...?” Skjut mig. 

Men nu är det över. Det är kväll, barnen ser på tv på ovanvåningen, middagsdisken är avklarad. Jag har slängt mig raklång i soffan med en twix och en skål nyplockade hallon som jag tänker äta tills halsbrännan sprutar ur öronen. Sval luft kommer in från den öppna balkongdörren och avlägsna skratt och röster hörs, blandat med fågelkvitter och, såklart, skruvdragaren. Det är alltid ljud från nått verktyg i bakgrunden hemma hos oss. Ikväll är det för att Erik jagar på med att bli klar med trappan till vinden, som byggs av köksskåpsstommar och ska fungera som förvaring också. Jättefin blir den, som allt min man tar sig för i det här huset. ❤️   

Och i morgon är det en ny dag. Förhoppningsvis en något svalare sådan... 

image.jpg
IMAGE.JPG

Semester dag 2

Hehe, ni anar ett tema här kanske?

Idag vaknade vi upp och hade planer för kvällen som blev ombokade på grund av regn. Det gjorde att jag inte hade en enda tid att passa på hela dagen, Erik skulle vara hemma och bygga garage och barnen är ju fortfarande saliga över sin lekstuga så de behövde inte så mycket underhållning idag. Jag fick alltså i princip en heldags egentid, och eftersom jag hade ett gäng ärenden att uträtta så hamnade jag på köpcentrat Nova utanför Lund. Kan efter min heldag konstatera att:

- Det blir jäkligt mycket dyrare att handla i vilken affär som helst när inte barnen är med. Tror inte jag gick in i en butik utan att komma ut minst 1000 kr fattigare. Tänker inte avslöja hur många butiker jag var inne i...

- Det är helt underbart att gå i affärer och hinna tänka färdigt kring vad man behöver köpa. Inga avbrott, man kan gå och grunna och klämma och känna precis hur länge man vill. 

- Det är superkorkat att gå och shoppa en hel dag i de plattaste ballerinaskorna som någonsin producerats. Både i vanliga fall, och i synnerhet som preggo med 12 kilos extravikt. Jag har så ont i mina ben och fogar nu att jag får profylaxandas lite om jag ska resa mig upp från sittande eller liggande. Pucko. 

- Skulle köpa ny BH. Fick köpa största storleken i omkrets som fanns på den modellen jag ville ha, OCH en extender (förlängare som man knäpper på för att göra omkretsen ännu längre). Hur tjock är jag egentligen? Jag känner mig inte så himla tjock...

- Jag känner mig HELT KLAR med att köpa kläder till mig själv nu. Har visserligen köpt på mig en hel del preggokläder just eftersom jag inte vill gå runt och känna mig ful den här graviditeten som troligtvis blir min sista. Men nu har jag fullt tillräckligt. Så då kikar man på barnkläder istället. Och kan konstatera att det blir väldigt mycket billigare att handla när man inte vet vad bebisen har för kön. Och det är ju helt butikernas eget fel; var för finns det så få grejer som känns unisex till spädbarn? Och det som finns måste vara grått, beige eller svartvitt av någon anledning. Booooring! 

Jahaja. Det var det om min shoppingdag. Eller nej, ett tillägg vill jag göra när jag läser igenom det jag skrivit och det känns som att jag framställt en dag med riktig njut-shopping. Riktigt så var det kanske inte. De butiker jag spenderade mest tid i idag var Jula, ÖB, Plantagen och Coop. Ja, och möjligtvis Lindex eftersom det tog en evighet att prova ut en BH som (inte) passade. Och där har jag nästan avslöjat hela shoppingbudgeten ändå...

Väl hemma så lagade jag middag. Love fick sin favoriträtt som han tjatat om ett par dagar nu; tomatsoppa. Tyvärr lyckades jag få den så otroligt äcklig att den var på gränsen till oätlig. Han ansträngde sig verkligen min lille påg, men man såg hur han kväljdes vid varje tugga stackaren. Och jag kände mig som världens sämsta mamma/hemmakock/människa rent generellt och fick kämpa för att hålla tillbaka hormon-tårarna. Well, i morgon är en annan dag och det var sista gången jag gjorde soppa efter det receptet. 

I morgon ska Erik- surprise surprise- fortsätta att bygga garage, och jag ska ha en heldag med barnen där de ska få lite uppmärksamhet från en vuxen till skillnad från idag. Planen är en cykeltur till skogen (tack gode gud för lådcykel med el) och sen ska vi till biblan och se om de har fler Super Charlie böcker. Middagen är också redan planerad, det blir flygande Jakob i morgon. Herregud vad uppstyrt, det kan ju bara bli en bra dag.

Nu- dags för sidosovning! 

Nattinatt

Semester dag 1

Idag var det måndag. Första semesterdagen. Fast det är inte riktigt sant för jag har inte gjort klart allt jag behöver göra på jobbet så jag har iallafall en halv arbetsdag kvar. Men anyway, barnen var inte på föris iallafall. (och jag jobbade inte klart idag heller)

Det kan bli intressant att skriva en semesterdagbok i år för jag har typ ingen aning om vad som kommer att hända under de här fem veckorna. Så himla oplanerat är allting. Det finns lite önskelistor och förslag på aktiviteter, men ingenting är bokat och inget är bestämt. Typ. 

Så vad hände den här första dagen då?
Jag vaknade av att min klocka ringde som den brukar göra på måndagar. 06.40. Hade glömt att ställa om. Men det gjorde inget för jag skulle ändå upp tidigt. Smet iväg till vårdcentralen innan någon annan i familjen vaknat. Dags att göra om glukosbelastningen som jag så fatalt misslyckades med för två veckor sen. Idag gick det bättre. Det gick faktiskt jättebra. 6,8 hade jag i sockervärde efter två timmar. På förra provet hade jag 9,3. Jag tror gränsen man ska ligga under för att vara utanför riskzonen för graviditetsdiabetes är 8,9. 
Så vad har jag gjort för att få ett bättre resultat? Inte jättemycket, men ändå en del. Jag har skurit ner på socker, främst glass då, och snabba kolhydrater i form av mackor och flingor, Och så har jag börjat om med träningen. Två gym-pass och tre pass på crosstrainern har det blivit. Med andra ord ingen elitsatsning. Men tydligen har det ändå gett resultat, och jag är dessutom taggad att fortsätta. 

Efter tre timmar på vårdcentralen var jag inom och köpte frallor och croissanter (man måste ju få fira) och sen åt vi nån sorts frukost till lunch hela familjen, Och jag var skittrött. Ville helst bara gå och lägga mig, men eftersom det kom en lastbil med allt byggmaterial som behövs till ett helt garage plus en massa jobbare mitt i vår "frunch" så var Erkan lite busy. Och barnen hade redan sett för mycket på tv under förmiddagen. 

Så jag tog med kidsen upp för att byta lakan i alla sängar. En aktivitet som kan låta trivial, men som inte är helt enkel att utföra som gravid i vecka 31. Det slutade med brottning, hopptävling och kuddkrig. Jag var tyvärr lite mer involverad än jag önskat kanske, men alla överlevde. 
Sen byggde vi lego/duplo en stund och när konflikterna blev för många fick Linnea gå och lägga sig och ta en tupplur. Det gör hon så gärna på dagtid. Tar sina nappar och går och lägger sig och somnar helt på egen hand. Tänk om hon var så lättsövd på kvällen...

Jag ock Love gick ner och han pärlade lite när jag fixade med tvätt och började på middagen. Det tog typ hela eftermiddagen att fixa middag. Inte för att den var avancerad utan för att jag var trött och långsam. Men det blev iallafall gott. Köttfärspaj.

Sen fixade jag disken också (hello housewife) när barnen var ute med Erik och härjade i den nästan färdigbyggda lekstugan som han smällt upp på två dagar. Han är amazing när det gäller såna projekt min karl. Och barnen älskar sitt hus såklart. De leker otroligt bra ihop och bråkar så gott som ingenting. Peppar peppar, hoppas det håller i sig. 

Vid åtta fick jag in kidsen, mutade med film och under tiden kunder jag fixa lite till med tvätten. Kopiösa mängder tvätt har vi för tillfället, det känns som att den hushållsysslan varit helt pausad de senaste 2 veckorna och det får ju konsekvenser...
Konsekvensen vidare var att barnen fick kolla på film till klockan nio och var sen helt speedade och somnade inte förrän en timme senare ungefär. Men vad gör det egentligen. De kan sova så länge de vill i morgon.

Och jag ska också sova nu. Har bara fått ångest big time över att jag sover "fel". För det är ju inte nog med att barnet absolut måste sova på rygg när det väl är fött. Nej nu visar studier klara samband mellan fosterdöd och att mamman sover på rygg. Helst ska man sova på vänster sida för att barnet ska få mest syre och ingen viktig artär ska tryckas ihop av magens tyngd.. Ingen ny info i och för sig, men jag trodde inte det var SÅ allvarligt. Och hur brukar jag sova? På rygg såklart. Speciellt när jag somnar med barnen, då har man ju ett barn på varje sida om sig. Hur tänkte evolutionen där egentligen? Ska man bara skaffa två barn eller? För det här med att de ska ligga bredvid varann under nattningen ja det kan ju lätt förlänga den processen med minst en halvtimme...grattis till mig. 
En annan faktor som var bra förutom att sova på sidan var om mamman gick upp och kissade minst en gång per natt. Det hade tydligen inte mammorna till de barn som dött i magen i slutet av graviditeten gjort. Och hur ofta går jag upp på natten? Noll gånger ja. Jag brukar ju normalt sett vara ganska nöjd över min förmåga att somna om och sova gott hur kissnödig jag än må vara. Men den egenskapen kunde jag vara utan alltså...

Jaha. godnatt helt enkelt. Från vänstersidan. Iallafall de närmsta nio veckorna...

Om att må bra och bara köra på

Otroligt trött dag idag. Kan inte riktigt förstå hur jag ska orka igenom den, men det får ju gå på något sätt.

Var hos barnmorskan I morse, hon vill att jag kommer på extra kontroller av blodtrycket en gang I veckan för att hålla koll. Jag fick ju havandeskapsförgiftning på slutet av min första graviditet, och även om förra graviditeten gick bra så finns det en ökad risk att få det igen, även om den är liten.

Jag hade ett något högre blodtryck idag än sist, men ligger inte I riskzonen. Dock hade jag gått upp ca 2,5 kg på bara två veckor, och det är egentligen lite mycket. Ett symptom på havandeskapsförgiftning är att man samlar på sig vätska och svullnar upp. Det gör man ju iofs annars också som preggo, speciellt nu när det är så varmt, men 2,5 kg på två veckor är kanske ändå inte helt vanligt, åtminstone inte I vecka 26. Alltså, kontrollen gick bra, men startade ändå såklart en miljon tankar I huvudet på mig. Jag som egentligen tycker att den här graviditeten går för fort och att veckorna springer iväg, känner nu plötsligt att det hade varit så skönt att åtminstone vara förbi vecka 30. Ännu hellre 32. Att ha en så färdig bebis som möjligt I magen, ifall något skulle hända som gör att den måste komma ut I förväg. Man är ju så maktlös när man har barnet inuti sig. Det finns så lite man kan göra för att påverka, det är bara vänta, vila och möjligtvis äta som gäller. Och så får man lite perspektiv på det "aktiva" (stressiga?) livet man lever. Är alternativet att bli sjukskriven och sängliggande, kanske till och med inlagd på sjukhus? DET vill jag verkligen inte. Vila mer absolut, men att spendera veckor på sjukhus mitt I sommar och semestertider det känns inte kul alls.

Okej, jag ska inte dra några förhastade slutsatser här nu, men oavsett hur jag kommer må framöver så fick jag ändå en liten väckarklocka idag. Jag har verkligen försökt köra på som vanligt I livet på alla sätt och inte låtit graviditeten begränsa mig, men nu kommer jag nog ändra lite på det. Avboka saker som inte är "måsten", planera för att slippa stressa, vila, lägga mig I tid, äta mer...ta hand om mig helt enkelt.

Japp. Så får det bli.

 

Bjuder på en näsblodsselfie med dagens outfit (från i fredags). Detta ständiga näsblod alltså... 

IMAGE.JPG

Ja det är en sån dag idag...

Varför har jag inte dokumenterat den här graviditeten mer? Fotat magen mer? Skrivit mer hur jag mår och känner?

Varför har jag inte tränat mer som jag sa att jag skulle? Yogat varje dag, hållit mig rörlig och i form? Varför har jag inte använt stödstrumpor så kanske jag sluppit åderbråcken som nu poppar upp lite varstans och får mig att känna mig som en nybliven 65-åring istället för 35-åring?

Varför är alla andra så gravidsnygga och jag mest tjock och barbapappig? Och dessutom med tre månader kvar, hur ska detta sluta? Varför måste man beställa alla gravidkläder online, finns ju inte en enda butik som har basgrejer längre ens?

Varför känner jag mig så fjantig och ”vem tror hon att hon är”-ig när jag egentligen vill malla mig med magen hela tiden? Min sista mage. Jag vill spara känslan av varje sekund.

Varför glömmer jag hela tiden ta mina vitaminer? Äter för lite och dricker för lite?

Varför är jag vaken nu när klockan är halv fyra på morgonen?