Slow sunday, bebissnor och klimataktioner

Söndag. En inställd handbollsträning på grund av dubbelbokad gympasal resulterade i missnöjda, understimulerade barn under förmiddagen. Försökte spela spel men det blev mycket tårar och frustration. Tur det är fotbollsträning nu så att de iallafall får röra lite på sig idag. Bebisen blir två månader idag också. Firar det med livets första förkylning. Ni kan omöjligt förstå hur högt en minibebis kan snarka på natten om ni inte upplevt det. Tack gode gud för physiomer baby mist (nässpray för spädisar). Men jag är trött idag alltså, det erkänner jag.

 

Klockan är snart halv två och jag har inte kommit ur pyjamasen. Ska försöka få liten att somna nu och sen önskades det pannkakor till efter-fotbolls-mat. Vet inte riktigt vad man ska kalla det men på söndagar äter vi oftast frukost två gånger och sen nån sorts lunch efter fotbollsträningen. Och så middag/kvällsmat såklart. Idag har ja dock ingen aning om vad vi ska hitta på. Hoppas kunna lösa det med rester från veckan... 

 

Kom av en slump in på Greta Thunbergs instagram innan. Ni vet, tjejen som skolstrejkade utanför riksdagen för klimatet. Hon är ju så beundransvärd. Osjälvisk. Handlingskraftig. Hade ingen aning om att det är Malena Ernmans dotter förrän jag googlade henne nu, men det spelar ju ingen roll. Hon strejkar fortfarande, men bara på fredagar nu, och har skapat en hel rörelse kring detta som man kan följa på hashtaggen #fridaysforfuture   Jag funderar på hur jag kan bidra, vad jag kan göra på fredagar för att uppmärksamma klimatkrisen och dra mitt strå till stacken. Att strejka känns så passivt (och lite svårt som föräldrarledig också), jag vill göra något konkret. Och gärna involvera barnen om det går. 

Får fnula på den. 

Om varför det blir så lite bloggande

När Elin Renck (har ni inte läst hennes blogg så hittar ni den HÄR) fick sitt fjärde barn nu i somras så blev jag så besviken när hon i samma veva slutade uppdatera sin blogg. Eller hon uppdaterar kanske en gång i månaden i snitt. Hur svårt kan det vara liksom, en bebis sover ju bara? Och man har ju massor att berätta! Weeeell, låt mig säga som så att jag numera kan förstå henne lite bättre. Dagarna rullar verkligen på non-stop. Det ska ammas, kläs på och kläs av, handlas mat och lagas mat och diskas. Rumpor ska torkas, blöjor ska bytas, kaffe ska drickas, böcker ska läsas och spel ska spelas. För att inte tala om detta BERG av tvätt som ska bestigas dagligen känns det som. Trots att vi införskaffat ytterligare en tvättmaskin och nu alltså har två. (Men tvätten ska ju inte bara bli ren utan läggas i i garderoberna också…) Sen är det ett fasligt fläng med lämnande och hämtande (storbarnen går på olika förskolor) och eftersom halva Lomma består av vägarbeten så tar det lite extra tid. Nån liten gång ibland får jag till en promenad och det händer att stjärnorna står precis rätt så att jag får till en dusch utan gallskrik som ackompanjemang. Och ibland lyckas jag äta lite också. Oftast blir det nån sorts “frunch” vid tio-halv elva och sen en repris av det efter att barnen är hämtade vid halv tre. Sen försöker jag laga middag på kvällen (har börjat med månadsmatlista, SÅ bra grej) och vid sju är det nattning av barn. Och 97% av kvällarna innebär det även nattning av mig själv. Fast att jag varje kväll tror att jag ska klara det och gå upp igen och fixa lite när barnen somnat. Vem försöker jag lura, det är ju JAG som somnar först…? Men ja, så ser dagarna ut nuförtiden. Bloggande är tyvärr inte prio hur gärna jag än vill.

Anyway, time flies. I morgon är det åtta veckor sedan vi med ilfart körde in till Lund mitt i natten med krystvärkar. Åtta veckor! Var sjutton har all den tiden tagit vägen? Jag kan fortfarande återskapa känslan av precis den stunden då han liksom glider ur mig med ett slurp och det känns som att jag tappar en arm ungefär. Och då menar jag inte främst smärtmässigt, utan det kändes verkligen som att en del av mig lämnade min kropp. En kroppsdel. Jag kan inte minnas att det känts så med de andra två. Liksom sorgligt på något vis.
Och nu är han ute och växer och frodas och min lille lille bebis kommer vara stor som ett hus på nolltid. Hur ska jag kunna njuta av detta när allt går på tok för fort. Han fyller ett år om tio månader. Har har redan vuxit ur två klädstorlekar och börjar ta spjärn med benen när man håller honom i knät som om han vill försöka ställa sig upp. Alltså NEJ! Inte redan! Han ammar knappt på nätterna, och ja visst det är jätteskönt för då får man ju sova, men den här nyföddhetsperioden när bebisen vill äta varannan-var tredje timme, ja den hade vi kanske i två veckor. Nu känns han redan som en sexmånaders. Kanske ska plocka fram sittdelen till vagnen och byta bilstol? Buhuuhuuu! :(

Men jag vet, jag ska inte klaga. Livet ÄR ju verkligen på topp just nu på så många sätt och vis. Och denna helgen har varit näst intill magisk! Alltså vi har inte varit barnlediga och hängt på nått lyxigt spa eller så (idag har jag ärligt talat inte varit längre bort än till brevlådan i morse när jag hämtade tidningen…) men barnen har lekt så otroligt bra! Nog för att de brukar uppföra sig och leka bra när vi är borta, men idag har vi bara varit hemma och de har inte sagt eller gjort nånting dumt till varann på hela dagen utan tvärtom lekt, pärlat, busat och skrattat och verkligen haft en bra dag ihop. Jag tror nog aldrig det hänt innan faktiskt, det brukar ju alltid komma nån svacka. Så hallelulja och kryss i taket, den här dagen stoppar vi som ett fint minne i hjärteroten.

Och nu ska jag stoppa mig själv i säng.
Puss å hej"

Livstecken

Ett hej. Ett livstecken. En liten liten uppdatering så här drygt en månad sen sist.

Bebisen har kommit, haha! Om någon nu trodde annat. Jag är alltså inte längre gravid. Hallelulja kanske man skulle kunna tänka baserat på gnället i senaste inlägget, men oj vad man glömmer fort. Jag saknar magen. Jag hajjar inte längre till när jag ser min spegelbild i ett skyltfönster och den inte har någon mage, men det tog ett par veckor att vänja sig alltså. Och jag kan inte riktigt acceptera att jag aldrig mer ska ha en sån mage. Det känns jättesorgligt.

Men vad som inte är sorgligt är att ha en bebis. Det är mysigt! En lillebror blev det för er som inte vet det redan, och vi har nu efter ett par veckors dividerande bestämt att han ska heta Elias. Fast alla kallar honom fortfarande för bebisen.

Och nu hör jag hur bebisen grymtar, så jag måste gå dit. Amma, byta blöja, mysa, etc. Thats my life nowadays.

Men vi hörs snart igen!

//C

BF plus 10

Hej hej. Bara en liten uppdatering här från mig såhär TIO DAGAR efter beräknat födelsedatum.

Haft en fin helg, men shit vad jobbigt det är att ha heldagar med barnen just nu. De är så himla intensiva och all over the place. Bara idag har vi hunnit med två kojbyggen, två lekplatser, studsmattehoppning (inte jag dock), saftkalas med nya dockservisen (och saft över hela soffbordet), tre avsnitt bolibompa, ca 12 mindre konflikter (dvs utan tårar och blod), 2 större konflikter, ett nerkissat badrumsgolv, 2 fantastiska klossbyggen (enl Loves eget utlåtande), åtskilliga läkarundersökningar med Linneas nya doktorsväska, 3 pussel, 2 sagor, 8526 tjatiga tillsägelser med “the mom voice”. Ja plus allt annat man gör i vardagen, typ fixa mat och mellis och klä på och av och plocka undan och ja…. Pjuh. Inget jag vanligtvis skulle klaga över, men när man dessutom ska släpa runt på 15 kilo extravikt så blir det ju liksom aningen bökigare. MEN, det positiva med att ha två yrväder att umgås med är ju att tiden går fort, jättefort, trots att det borde vara rätt drygt att bara vänta på att bebis behagar vilja komma ut. Jag hade ett bryt precis en vecka över tiden, mest för att jag blev tokig på att bara invänta den här jäkla smärtan som man bara vill ha överstökad. Men sen har jag som tur är lyckats släppa det och fokusera på annat. Mycket tack vare mina älskade yrväder. <3

Mer om helgen då. Jo, kalas blev det i lördags såklart, på Neas treårsdag. Ett helt lagom kalas med ca 10 gäster och enbart köööbe kagor. Och Linnea blev glad över all uppmärksamhet och presenterna, precis som det ska vara. Och Love blev lagom avis på att syrran var i centrum och fick massor av fina grejer. Mycket välbehövligt för honom.

Nähe. Jag har inte så mycket mer att dela med mig av idag tror jag. I morgon ska jag njuta av min sista dag som tvåbarnsmamma. På tisdag ska jag hinnsvepas, det är fullmåne, det är löning och dessutom är tisdagar tydligen den vanligaste dagen att födas på rent statistiskt (har ingen källa på det mer än en kompis, men väljer att tro helt och fullt på det). Det är alltså väldigt mycket som pekar på att bebis anländer på tisdag. Och gör den inte det så blir det nog igångsättning i slutet på veckan.

Japp, nu vet ni status!

:)

Helgens bästa: Lättnaden över att Linnea fick ha sin födelsedag för sig själv och slapp dela den med ett syskon. Och svenska hopplandslagets VM-silver såklart!

Helgens sämsta: dött lopp mellan halsbränna, konstant kissnödighet, näsblod, intern organmassage, foglossning och onda förvärkar. Ja men alltså när man lyckats ta sig igenom 103,6% av en graviditet då kan man väl få klaga lite tycker jag.

De senaste dagarna

Bebisen är kvar i magen. I morgon går jag in i vecka 42. Jag stapplar förbi den där sängen ett par gånger varje natt på väg till toa, och suckar lite över att bebisen inte ligger där. Försöker föreställa mig hur det kommer vara när den gör det…då är livet verkligen helt annorlunda.

IMAGE.JPG

Trädgården har till viss del gjort ett omtag. Maskrosorna i gräsmattan blommar igen, sida vid sida med tusenskönorna. Och den här vackra rosen har slagit ut vid vår trapp. Visserligen är den väldigt ensam på busken, men ändå. I morgon ska det visst bli oväder, så jag tänkte ta in den så att Linnea kan få ha den på frukostbordet på lördag när hon fyller år. Vår egen Linnea Viola Rose ska ju såklart ha en ros på sin stora dag!

IMAGE.JPG

Och ja, mitt emellan bregottpaketet och prästosten i kylen ligger den; champagnen. Jag visualiserar den kvällen jag och Erkan sitter i soffan tillsammans med vars ett glas bubbel och icke-gravidvänliga snacks med vår nya familjemedlem mellan oss, sött sussandes i babynestet. Hashtag goals på den ja…

IMAGE.JPG

Och när jag vankar runt här inne om dagarna så händer det grejer i trädgården. Stenarna har kommit nu, och stenläggningsarbetet utanför garaget och så småningom hela uppfarten är påbörjat. Sakta men säkert, men fint blir det!

IMAGE.JPG

Och så barnen då. Som jag är så otroligt glad över att jag får ha på förskolan just nu för jag är definitivt ingen rolig förälder. Trött i både huvud och kropp, och orörlig såklart. Även om barnen är så himla snälla och förstående tror jag inte de haft samma tålamod om de tvingats vara bara med mig hela dagarna och inte få härja loss på föris. Det är också skönt att Linnea får en chans att verkligen komma in i allt på sin nya förskola, lära känna personalen och kompisarna så mycket som möjligt innan bebisen kommer och de kommer vara hemma mer med mig.

Ja herrejisses alltså. Tre barn. Hur kommer det bli? Full rulle garanterat. Det lär jag ju bli varse ganska tidigt också fick jag veta igår när Erik nämner i förbifarten att han kommer vara i Tyskland en vecka i slutet av Oktober. Det har han tydligen berättat för mig innan, men jag har inte lagt det på minnet. Då blir det alltså jag och trion i skarpt läge redan när pyret är knappt en månad. Well, det blir säkert bra, hehe…he.

IMAGE.JPG

Jahaja. Det var det om detta. Dags att krypa till kojs för vad jag tippar kommer bli ännu en natt med onda förvärkar och nattvandrande barn. I morgon bitti ska jag till barnmorskan igen, på ett sånt där besök som vi båda skrattade lite åt när vi bokade in och konstaterade att “ja men då kommer jag inte komma iallafall, då är ju bebisen ute”. Skrattar inte lika mycket nu faktiskt.

Sedan ska jag preppa inför treårskalas. Och hela lördagen ska ägnas åt att äta tårta och knipa ihop benen så att Nea ska få ha sin födelsedag för sig själv. Har ongen stannat inne så länge kan den gott stanna inne några dagar till.

Sådeså.

Totalt ointressant tröttmainlägg

Måndag. Veckans tröttaste dag utan tvekan. Har ändå sovit okej i natt, men alltså det är ju tungt nu. Främst på nätterna eftersom kroppen stelnar till när jag är stilla för länge och sen gör det så otroligt ont att försöka vända sig om eller resa sig. Men nu är det ju inte så lång tid kvar. Har jag hört…

Helgen har iallafall varit bra. Mina föräldrar har varit här och hållit oss sällskap och hjälpt till lite. Och jag har känt mig relativt pigg faktiskt, i går krattade jag äpplen och löv i trädgården och tvättade och lagade mat och fixade i största allmänhet. Sen tog energin tok-slut vid femtiden så då blev det inte med gjort den dagen. Erik jobbar på med huset när han får en stund över, nu har vi öppnat upp en ny dörr mellan nya hallen (som tidigare var tvättstuga) och köket. Och dessutom är rördragningen påbörjad i källaren för värmesystemet. När vi grävde ut källaren förra hösten/vintern blev vi tvungna att kapa alla rör överallt med konsekvensen att vi inte hade något fungerande värmesystem på hela vintern. El-element och öppna spisen var det som fick upp temperaturen i det här hemmet. Och en jäkla massa kläder. Men fy, kallt var det. Den här vintern kommer nog också bli ganska kall, men nu mer av ekonomiska skäl eftersom fjärrvärme är skitdyrt och vårt hus är jättestort. Vi ska byta värmekälla, men det kommer inte bli förrän nästa år, så det får bli fleecetröjor och eld i brasan ett år till. Det ska nog gå bra.

Jag hade inte alls tänkt skriva om bristen på värmesystem idag, men det var visst det som kom fram ur min trötta skalle så håll till godo. Nu får det nog bli en timmes powernap innan lunch så att jag orkar eftermiddagen. Har noll känningar av en eventuell bebis idag så det är jag inte särskilt stressad över…

Nä men vi hörs väl tänker jag.

Tjo.

Den ständiga frågan

Hur känns det nu då? Kan du förstå att du snart är trebarnsmamma?

Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan de senaste dagarna. Och svaret är, det känns bra och nej det förstår jag inte.

Alltså, jag vet inte riktigt hur man ska kunna förstå det? Och jag tänker väldigt väldigt lite på att vi snart kommer ha tre barn. De andra två är ju redan så självklara familjemedlemmar. De blir ju liksom inte mer barn bara för att det kommer en till. Nej, jag fokuserar på att vi kommer få en liten bebis, och det känns ärligt talat precis som det gjorde de andra två gångerna jag har väntat på en liten bebis. Nervöst, förväntansfullt, och självklart. Jag har haft nio månader på mig att landa i detta, det här barnet är inget nytt för mig på samma sätt som det kommer vara nytt för alla runt omkring, jag har levt med det i min kropp så himla länge så det finns liksom redan för mig. Den stora skillnaden för min del blir att jag kan börja få tillbaka min kropp för mig själv så sakteliga, andas lättare, inte ha så ont i bäcken och höfter, vända mig i sängen på nätterna, säga tack och hej till halsbrännan, osv. Det ser jag fram emot!

Det här med att vi kommer ha tre barn känns också lite självklart, av samma anledning som jag nyss nämnde. Vi har ju haft två barn under några år nu, ett till gör väl ingen större skillnad tänker jag. Kanske är jag naiv, men jag tänker att vissa saker blir enklare med tredje barnet och andra saker blir jobbigare. En bebis är ju alltid en bebis och det är så klart mycket jobb och tid och energi som kommer gå åt. Sen är det ju klart att skulle man få ett barn med speciella behov, om det nu är kolik eller någon förlossningsskada eller annan diagnos, ja då kommer livet givetvis kastas omkull på ett helt oförutsägbart sätt. Men det hade det ju gjort oavsett om det var första eller femte barnet som drabbades.

Men jag måste säga att jag känner mig väldigt trygg den här gången. Lugn, trygg och säker. Inte som att jag är någon supermamma som vet allt, men jag har ju ofrånkomligt fått med mig erfarenheter och framförallt ett nätverk efter två barn som gör att jag vet vart jag ska vända mig när jag behöver något. Vem omkring mig är duktig på vad? Vem har erfarenhet av detta eller detta? Det är så skönt att de flesta vännerna har gått igenom en graviditet, förlossning och småbarnsliv med totalt olika utgångspunkter och resultat, så att det mesta täcks liksom in. När Love föddes kände jag mig mycket mer ensam och rådvill. Google och Familjeliv.se funkade väl till viss del, men exempelvis det här med att vara i en ängslig föräldrargrupp med andra förstagångsmammor har ju definitivt både för-och nackdelar kan jag känna i efterhand. Nu kommer jag ju kunna fråga människor jag känner på riktigt och litar på och det kommer ju vara en helt annan grej.

Hur som helst. Osäkra föräldrargrupper, trebarnschocker och kopiös sömnlöshet- bring it on, jag är redo. Mest av allt ser jag bara fram emot att vi kommer få en till familjemedlem att älska och att huset kommer fyllas med ännu mer kärlek, kaos och liv. Cheesy, but true! ;)

 Första morgonen som storebror och lillasyster, 23 September 2015.  <3

Första morgonen som storebror och lillasyster, 23 September 2015.

<3


Sommarens finaste minnen?

Med tredje barnet ganska tätt är det inte mycket man behöver köpa till bebisens ankomst. Vagn(ar) finns, säng, babysitter, babynest, kläder I överflöd, bärsele, osv. Men vad man aldrig kan få för mycket av är minnen av den här mycket speciella tiden som det är att vänta på en ny familjemedlem, så jag bestämde mig ganska snabbt för att boka in en gravidfotografering med proffset nummer ett; Emelie Ohlsson. Det kostar en slant, men som sagt, en del minnen är verkligen ovärdeliga. Och Emelie är sååå proffsig, vilket jag visste sen innan även om jag inte blivit fotograferad av henne utan bara gått några webb-kurser, och även en face-to-face kurs faktiskt när Love låg I magen.

Vi fick boka om ett par gånger på grund av vädret, tro det eller ej men vi lyckades pricka in ett par mulna kvällar den här sommaren, men I slutet på Juli fick vi till det iallafall. Och det blev en jättehärlig kväll, barnen var taggade och vädret var outstanding och det var bara så mycket kärlek och glädje och en härlig upplevelse helt enkelt. Ett riktigt, riktigt fint minne.

Och här är några av bilderna från kvällen...

lovebyemelie-caroline10webb.jpg
lovebyemelie-caroline46webb.jpg
lovebyemelie-caroline24webb.jpg
lovebyemelie-caroline06webb.jpg
lovebyemelie-caroline78webb.jpg
lovebyemelie-caroline82webb.jpg

Att överleva ett femårskalas i vecka 39

I helgen hade vi barnkalas för Love som ju fyllt fem för drygt en vecka sen. Förra helgen var det släktkalas, då var vi totalt 18 personer som grillade korv och åt turtles tårta. Det var jättemysigt, men fy vilket stresspåslag. Jag tror vi bråkade konstant hela helgen förutom just de timmar kalaset höll på. Trötta, olika förväntningar, dålig planering, hormoner, orättvisa anklagelser och outtalade indikationer på ditten och datten som säkert missförstods. Hemskt var det iallafall och jag var som en disktrasa när jag gick och lade mig i söndags kväll.

Nu är ju inte barnkalas alls samma sak som vuxenkalas, men man ska definitivt inte underskatta planeringen som krävs och engagemanget måste ju vara totalt under de två timmar kalaset pågår. Puh! Vis av förra helgens erfarenheter såg jag till att planera och förbereda bättre den här gången, och stämma av så att alla i familjen var med på noterna. Det här med att bara köra på och låta det lösa sig efter hand- no way.

IMAGE.JPG

Nu hade vi super-tur med vädret vilket gjorde att vi kunde vara ute hela kalaset och vi blev inte fler barn (8+L och L) än att alla fick plats i lusthuset som ju också är ganska lätt att dekorera och göra kalas-fint. Jag hade hittat ett jättebra tips på en kalas-fixar-sida om att  planera barnkalas i kvartar, så det gjorde jag och det funkade finemang. Så här såg min kalasplanering ut:

11.00-11.15  Hej och välkomna!
11.15-11.30 Öppna presenterna (lugn aktivitet där de som inte känner varann sen innan får en chans att höra de andras namn)
11.30-11.45  Dansstopp (som snarare blev "dans med ballonger som inte fick nudda mark". OBS, ha extra ballonger redo, de går sönder heeeela tiden)
11.45-12.00  Mat. (vi hade turtles-tema och hade därför gjort mini-pizzor m ost och skinka på. Lite mer meck än korv med bröd, men väldigt uppskattat. Och gott för en själv också! )
12.00-12.15 Fika/efterrätt (Jag kände att det nog är bra att göra detta när alla redan sitter, annars ska man samla ihop ungarna igen och det tar ju massa tid. Sen vill inte alla ha så mycket fika, men det viktigaste var ju ändå att de sjöng och att Love fick blåsa ljusen)
12.15-12.30 Frågesport (vi körde en variant av "gissa vilket djur/fordon/sagofigur, etc jag är" med barnen i två lag)
12.30-12.45  Skattjakt! (Också hittad på den här kalasfixarsidan och det blev succé! Men tio barn var på gränsen till hur många man kan vara för att alla ska hänga med i svängarna. Är man fler får man nästan dela upp sig på något sätt)
12.45-13.00  Fri lek och godisätning tills föräldrarna kommer

IMAGE.JPG

Detta visade sig vara en väldigt bra planering, dock fick vi lägga till en extraaktivitet efter maten för då hade de så himla mycket spring i benen, plus att de ätit snabbare än planerat. Önskemålet var kurragömma och det var en perfekt aktivitet i vår trädgård så det gjorde vi nog i nästan en kvart, och så blev det kanske bara fem minuter frågesport.

Efter kalaset var jag helt slut, så jag åt några minipizzor till och sen gick jag och Linnea och lade oss och sov i två timmar, sååå skönt! Därefter röjde jag köket och packade ner allt pynt. Vi har annars en tendens att låta sånt hänga kvar i veckor efter kalas, men nu var jag ju utvilad så då åkte det ner direkt. 

Jaha, så var det över! Och det är ett helt år tills nästa gång, woho!

För att sammanfatta några barnkalasfixar tips:

  • 11-13 är en jättebra tid. Annars måste du ju fixa nån lunch till hela familjen innan kalaset börjar (om man till exempel kör 13-15 eller 14-16) och det brukar ju inte riktigt hinnas med. Och att kalasa utan mat i magen kan ju alla räkna ut hur det kan sluta...Lunch på kalaset är alltså en bra idé!
  • Enkel fika. Kladdkaka, gifflar, kex, chokladbollar... Vi körde den dyra, konditoribeställda figurtårtan på släktkalaset istället där den faktiskt uppskattades och gick åt, barn äter ju knappt ens tårta utan ska mest bråka om vem som ska äta vilken dekoration...snark! Glasstårta är ju kul, men det smälter så hiiimla snabbt plus att det är lite svårare att förbereda, iallafall uppläggningen. Pinnglass är ju alltid en vinnare också.
  • Extra händer är guld värda. De flesta lämnar sina femåringar själva på kalas, och det är ju "skönt" att slippa underhålla och försöka dricka kaffe med föräldrar man inte känner samtidigt som man ska styra upp ett kalas, men i går så var det en förälder som stannade (som dessutom är en nära vän till mig) och då blev det ju snarare två extra händer som kunde hjälpa till att hälla upp saft, servera fika och fixa småfix, och bara ha lite extra koll helt enkelt. Väldigt uppskattat!
  • Det här med kvartarna var ett vinnande koncept. Då vet man hur mycket man behöver planera in, man har koll på klockan så att allt man (barnen) vill göra hinns med, och man kan få nån sorts mix av lite lugnare aktiviteter och fullt ös.
  • Konflikthantera i förväg. Tårar på barnkalas är nog oundvikligt, men man måste verkligen ha koll på barnen och bryta in direkt man anar att en konflikt kan vara på gång. Det handlar inte om att uppfostra andras barn, bara om att man inte får vara rädd för att vara tydlig och säga till dem att "nej, det är inte okej". Ofta slutar de direkt och gör något annat istället utan minsta sur min. Är man för mesig eller ouppmärksam kan man lätt få lägga en av kalaskvartarna på att försöka medla och trösta och distrahera två bråkande barn med åtta andra barn som publik, och det är ju något man helst undviker...
  • Maskerad tycker de flesta barn är kul, men om någon missat det på inbjudan så är det bra att erbjuda extra utklädningskläder på kalaset OCH stämma av att det är ok att låna ut dessa med egna barnet först så att det inte blir tårar över det mitt i alltihop.

Det var nog de tips jag kan komma på nu, men jag lär återkomma i ämnet om nått år när vi har TRE barnkalas att styra upp i september månad, wihooo! Men då är jag iallafall inte höggravid, alltid nått!  :)

IMAGE.JPG

Finfika vs....

IMAGE.JPG

...också ganska fin fika men betydligt enklare. Och grädden är grön pga turtlestema. Och pizzalicen är min och inte en del av fikan.

En dörr stängs och en annan ställs på glänt

Så var det klart. Sista arbetsdagen gjord på åtminstone åtta månader. Det känns så himla, himla märkligt. Jag har ju varit föräldrarledig två gånger, jag borde ju veta lite vad som väntar, men det känns som ett stort svart hål ligger framför mig nu. Eller "hål" låter kanske lite negativt, men det är bara så ovisst alltihop. Som ett blankt papper. Inga förväntningar, inga direkta planer. Jag vet ju inte om jag kommer vara hemma med en liten tjej eller kille, inte hur bebisen kommer vara, om vi kommer må bra...det enda jag vet är att livet kommer bli väldigt annorlunda.

Att ha en bebis igen alltså...så overkligt. Jag hittade anteckningar i datorn idag från när Nea var helt ny och bara ammade hela tiden. Hur förvånad jag var över detta trots att jag ju gjort det förut. Men man glömmer ju... Och så hade jag skrivit om hur kär jag var i henne. Hur jag saknade henne när hon sov och blev glad när hon vaknade. Samtidigt som jag kände mig helt kvävd under ansvaret och insikten i att hon inte överlever utan mig och att hon var så liten och skör och att vad som helst kan hända på en sekund. Lika lätt som livet tändes kan det släckas igen. Det är så tydligt när de är så himla små, och ganska skrämmande.

Så här tredje gången är jag rädd och orolig både för att jag ska uppleva den där kärleken igen, och att jag inte ska göra det. Om jag blir helt förälskad i en ny liten bebis, hur kommer de andra barnen uppleva det? Men om jag inte blir förälskad, vad för slags start i livet blir det för vår nya familjemedlem? Hur mycket känslor kan man ha? Hur mycket tid för att visa dem får man med varje person? Och hur orkar man? Hur orkar man vara tillräcklig för alla, inte minst sig själv? Den här anteckningen från när Linnea är precis fyra veckor säger så mycket:

De här första veckorna är verkligen speciella eftersom jag och lillan spenderar nästan all tid tätt, tätt tillsammans. Ibland känns det som att jag ska kvävas och få panik av detta varma, svettiga, krävande lilla liv som är helt beroende av mig. Hon dränerar mig verkligen på energi både fysiskt och psykiskt, och jag är just nu inte mig själv mer än till kanske 10%. Resterande tid är jag hennes fullt ut. För mat, närhet, trygghet, hygien, värme, omsorg. Jag är hennes värld just nu och det är fullkomligt underbart, totalt utmattande och vansinnigt skrämmande på samma gång. Kärleken. Ansvaret. Förändringen. Ett nytt liv helt enkelt. För henne, mig och hela vår lilla familj...

Jag är verkligen, verkligen glad över att vi ska bli en till i familjen, men jag antar att det inte är konstigt att man har lite fjärilar i magen (förutom en bebis...). Framförallt inför den här första tiden. Man vill ju att den ska bli fin och bra och lycklig. Så många förväntningar, samtidigt som jag vet att det är den värsta tiden jämfört med både graviditet och förlossning. Allting är så skört.

Hur som helst. Nu när jag är ledig kan jag ta mig tiden att fundera lite. Jag tror jag behöver det. Landa. Förbereda mig. Hoppas verkligen att bebisen ger mig åtminstone ett par dagar i nästa vecka innan hen kommer. Man blir ju aldrig helt redo, men just nu är det onödigt mycket som snurrar runt i skallen...

Gonatt.

Bara lite trebarnssvammel

Äntligen Fredag. Vilken vecka det har varit! Första tillbaka efter semestern, fast jag har bara varit på kontoret en förmiddag. Vi har ju inskolning, och eftersom den krockade med ett tyskt VD besök för E så har jag fått ta merparten av inskolningen den här gången. Idag är första dagen loppan är lämnad ensam hela förmiddagen, men avskedet I morse var väldigt sansat och lugnt så magkänslan var ändå bra när jag cyklade hemåt. Fast det är ändå alltid en märklig upplevelse det här med inskolning. Framförallt efter en intensiv semester där man umgåtts 24/7 I flera veckor. Och snart blir hon storasyster. Så himla stor hon kommer att kännas. Min lilla tjej va... Det går så fort! Jag är på sätt och vis glad att vi nu får en chans att "börja om". Jag är inte färdig med att ha en bebis och att vara med och forma ett nytt litet liv, och låta det forma mitt. Hänga med på resan, se vart det bär av...
Samtidigt är jag orolig och brydd över hur sjutton jag ska orka. HUR är det ens möjligt att vara närvarande och en bra förälder till tre små barn? När jag bara den här veckan somnat med barnen klockan 20 två av fyra kvällar, helt utmattad. Och då är de bara två än så länge, ja och så elvispen I magen som gör sitt bästa för att pajja nattsömnen I och för sig. Men är det så det ska vara nu alltså? Läggdags kl 20 de närmsta fem åren...låter ju spexigt. Men om det funkar är det ju bra. Är bara lite rädd att det inte kommer räcka...

Okej, nog svamlat. Dags för lunch.

//C

Tankar i en never-ending värmebölja

Den här sommaren, vad ska man säga liksom? Jag är ju inget större fan av värme i vanliga fall, och just nu är jag i princip inte människa före sju på kvällen. Inte så kompatibelt med att ha småbarn som kör på oavsett väderlek. Vi försöker hålla oss inomhus under dagtid, men helt enkelt är det ju inte. Och mycket glass blir det...

När jag såg prognosen för veckan och att det ska bli 32 grader varmt vissa dagar blev jag nästan gråtfärdig. Inte för min egen skull utan mest för barnen. Jag tycker det är så jobbigt just nu att hela tiden behöva ha koll på ”status” för både mig och barnen. Solcreme, vätska, mat, sömn, osv. Aktiviteter, underhålla, vara närvarande, se över så alla mår bra, ingen skadar sig... Och så ska man hitta på ”semestriga” saker mellan varven. Inte bara sitta hemma. Fast det är det man vill. Iallafall jag. Vara hemma. Vila. Boa. Eller, egentligen vill jag kanske inte det, jag vill ju också uppleva saker på semestern. Skapa minnen. Men i år orkar jag helt enkelt inte. Har knappt ens rört kameran på hela sommaren och får bara ångest av tanken på att stoppa in familjen i en bil och åka iväg mot åksjuka, folksamlingar och köer nånstans  . Kul mamma man är alltså. 

 

Annat som stressar mig är förberedelserna för bebisens ankomst. Personer på bloggar och insta som är beräknade efter mig visar stolt upp totalt färdiga barnrum, översvällande mini garderober och pimpade vagnar. Själv måste vi möblera om sovrummet för att få plats med babysäng, jag har två lådor med gamla babykläder i strl 50-56 att gå igenom och vagnen har punka som behöver lagas. Jag känner mig definitivt inte redo och idag när grannen var över och drack kaffe så påpekade hon glatt att ”ja mitt vatten gick ju i vecka 33 min första graviditet”. Vecka 33. Alltså den veckan jag är i nu. Tack tack. Eller kanske snarare ”tick tack”...

 

Men okej, en rolig grej har också hänt på sistone: Nea har slutat med blöja. Från en dag till en annan, inga konstigheter. Hon är så jäkla duktig den tjejen, bara fixar det helt själv med knappt några olyckor. Har blöja på natten, men den är alltid torr så det är mest för föräldrarnas bekvämlighet. Alltså att vi inte pallar byta lakan och hålla på om det skulle ske en olycka. Inte just nu när alla i familjen sover så dåligt ändå på grund av värmen. MEN, det ska vi ändra på ikväll tänkte jag. Vi har ju inte grävt ur och inrett en hel jäkla källare för att den ska stå där och vara sval medan vi sover i en bastu på ovanvåningen, så nu blir det till att bädda åt hela familjen där nere och njuta sval källarluft resten av sommaren. Att jag inte kommit på det tidigare...? 

 

Så, dags att sparka igång en ny, svettig dag alltså. Kom igen Caroline, you can do it!  

En bättre semesterlördag

Idag blev en bra dag. En sån dag när man somnar med ett leende på läpparna. Fast jag somnar inte. Kvällarna blir som mitt andningshål, äntligen lite klar och kall luft. Syre. Jag flämtar lite mindre. Borde verkligen sova men vill samtidigt ta tillvara på lugnet. Tystnaden. Egentiden. Vet att jag får sota för det i morgon men jag kan inte låta bli.  

Men iallafall, den här dagen. Vi sov till strax efter nio. Glada barn. Frukost ute. Vi pratade om att vi verkligen borde köpa en plastpool till barnen att ha på gräsmattan, bättre sent än aldrig liksom. Efter frukosten gick Erik och barnen till järnhandeln 100 m bort. De hade en jättebra pool som snabbt blåstes upp och fylldes och badades i trots att vattnet inte ens var ljummet än. 

Vid 11 cyklade jag med barnen till biblioteket. Av en slump upptäckte vi att de gjort ett stort tema-rum där nu över sommaren, med Mumin tema. Det fanns pussel, målarbilder, en tipsrunda och mycket mer. Och så var det svalt och skönt och lugnt. Bara vi där på hela tiden. Barnen älskade det och jag fick lova att vi skulle åka tillbaka igen en annan dag.

Efter att ha lånat med oss några böcker cyklade vi till coop. Alla tre var hungriga, men de små skötte sig ändå exemplariskt i butiken med varsin minivagn.  Tack gode gud för gratisfrukten till slla barn, världens bästa initiativ helt klart. Och när vi kom hem hade mormor och morfar kommit! Då åt vi sen lunch och fikade, och sen gick eftermiddagen i nån sorts lunk med vila, poolbad, läsning och småprat. Och Linnea överraskade med att helt plötsligt bara börja gå på toa på eget initiativ, utan påminnelser eller frågor. Hela dagen har hon skött det där galant! 

På kvällen grillade vi lax i foliepaket med nypotatis. Erik sådde ny sallad efter att vi plockat den sista som kändes ok, och vi åt muterade morötter från odlingsbädden. Sen gick/cyklade vi ner till hamnen och glassfabriken för dessert. Klockan var 21 och barnen var uppspelta och glada.   

När vi kom hem åkte mormor och morfar tillbaka och jag gick och nattade två glada och mysiga barn. Trötta var de också som tur är. Och aningen solbrända, iallafall Love. Nog första gången han bränner sig i solen faktiskt. Jag hoppas aloe vera krämen jag smorde in honom med kan lindra det värsta tills i morgon.  

Sen blev det lite tv, slösurf och godis i soffan för mig och Erik. Och tjoff är nu klockan snart 02 och jag MÅSTE sova. Har ju två ligister att ta hand om i morgon med. Business as usual liksom.  

Alltså. Gonatt. Ser fram emot en söndag med samma känsla som denna dagen bjöd på... 

Tusen myggbett och en punkterad badring (semesterdag 3)

Är så infernaliskt trött men vill ändå hålla lite liv i den här vanan som jag etablerat nu under två dagar att dokumentera årets semester innan den blir en tjock gröt av icke existerande minnen i min redan överbelamrade hjärna.

Idag har Erik jobbat och jobbat och jobbat. Det vill säga byggt garage tillsammans med "våra jobbare". Det har dom gjort hela dagen. Det betyder att jag har varit själv med barnen. Och det har varit typ femhundra grader varmt. 

Alltså, att vara själv med barnen är inte på något sätt ett straff eller något negativt. Det enda problemet just nu är att jag inte kan vila nånting när jag är med dem. Alltså jag kan såklart sitta ner, ja till och med ligga ner och läsa en bok eller se på film, men oftast kommer man inte undan den eviga ström av ord som konstant flödar mot en när man har en snart tre åring och en snart femåring, "Mamma, mamma, mamma, mamma...." Hela, hela tiden. " Kolla här, varför är det så, jag vill ha..., han gjorde, hon gjorde, jag har ont i magen, jag är törstig, jag fryser, jag är varm (eller utbränd som Love beskrivit sig idag), kan jag få nappen, jag VILL HA nappen, var är nappen, får jag nappen en liiiiten stund, får vi glass, jag måste kissa, får jag titta på Emil i Lönneberga, jag måste bajsa, jag är hungrig, jag måste bajsa igen..." Fatta man blir hjärntrött av detta konstanta brus av ord, blandat med  det ständigt återkommande ljudet från en stensåg (till garagebygget), och relativt högt radioblaskande hela långa dagen. Så trött på ljud. 

Men vi har iallafall gjort en del grejer idag jag och barnen. Allt ifrån att gå till ICA och posta brev och köpa mjölk, till att cykla till knytteskogen (som var kolossalt varm och innehöll alla mygg som finns i Lomma kommun) och sen cyklade vi ner på stranden vid femtiden för ett kvällsdopp. Helt otroligt varmt och skönt, både i luften och vattnet. Jag hade köpt simningar till barnen på Jula igår för jag tänkte att det kan vara en riktigt bra vattenleksak för dem just nu, och jag hade rätt, det blev succé. Linnea blev så exalterad att hon bet hål i sin tyvärr, så vi får väl se om vi kan punka-laga den eller om vi får investera 39 kronor i en ny. Men lite hann hon bada med den iallafall. 

Sen lagade jag flygande jakob till middag på färdiggrillad kyckling (så himla enkelt) och idag blev middagen god som tur är. Dock åt inte barnen jättemycket för de var nog lite övertrötta. Middag kl 20 är aningen sent för oss egentligen, och ingen rutin jag känner att vi behöver anamma den här semestern, hur fina kvällarna än må vara. Men desto senare vi äter desto senare kommer den där blodsocker energi kicken efteråt och så somnar de alldeles för sent. Igen. 

Jag gjorde en lång "att göra lista" i morse och lyckades bocka av en hel del, men sånt som "plocka alla mogna hallon, dammsuga i köket, och plantera alla blommorna jag köpte igår" är tyvärr inte avbockade. Dock var jag och köpte jord! Ett steg på vägen iallafall. 

Anyway, nu hoppas jag på en kramp-och-halsbrännefri natt med god sömn i vänsterläge. Wish me luck!

 

Semester dag 1

Idag var det måndag. Första semesterdagen. Fast det är inte riktigt sant för jag har inte gjort klart allt jag behöver göra på jobbet så jag har iallafall en halv arbetsdag kvar. Men anyway, barnen var inte på föris iallafall. (och jag jobbade inte klart idag heller)

Det kan bli intressant att skriva en semesterdagbok i år för jag har typ ingen aning om vad som kommer att hända under de här fem veckorna. Så himla oplanerat är allting. Det finns lite önskelistor och förslag på aktiviteter, men ingenting är bokat och inget är bestämt. Typ. 

Så vad hände den här första dagen då?
Jag vaknade av att min klocka ringde som den brukar göra på måndagar. 06.40. Hade glömt att ställa om. Men det gjorde inget för jag skulle ändå upp tidigt. Smet iväg till vårdcentralen innan någon annan i familjen vaknat. Dags att göra om glukosbelastningen som jag så fatalt misslyckades med för två veckor sen. Idag gick det bättre. Det gick faktiskt jättebra. 6,8 hade jag i sockervärde efter två timmar. På förra provet hade jag 9,3. Jag tror gränsen man ska ligga under för att vara utanför riskzonen för graviditetsdiabetes är 8,9. 
Så vad har jag gjort för att få ett bättre resultat? Inte jättemycket, men ändå en del. Jag har skurit ner på socker, främst glass då, och snabba kolhydrater i form av mackor och flingor, Och så har jag börjat om med träningen. Två gym-pass och tre pass på crosstrainern har det blivit. Med andra ord ingen elitsatsning. Men tydligen har det ändå gett resultat, och jag är dessutom taggad att fortsätta. 

Efter tre timmar på vårdcentralen var jag inom och köpte frallor och croissanter (man måste ju få fira) och sen åt vi nån sorts frukost till lunch hela familjen, Och jag var skittrött. Ville helst bara gå och lägga mig, men eftersom det kom en lastbil med allt byggmaterial som behövs till ett helt garage plus en massa jobbare mitt i vår "frunch" så var Erkan lite busy. Och barnen hade redan sett för mycket på tv under förmiddagen. 

Så jag tog med kidsen upp för att byta lakan i alla sängar. En aktivitet som kan låta trivial, men som inte är helt enkel att utföra som gravid i vecka 31. Det slutade med brottning, hopptävling och kuddkrig. Jag var tyvärr lite mer involverad än jag önskat kanske, men alla överlevde. 
Sen byggde vi lego/duplo en stund och när konflikterna blev för många fick Linnea gå och lägga sig och ta en tupplur. Det gör hon så gärna på dagtid. Tar sina nappar och går och lägger sig och somnar helt på egen hand. Tänk om hon var så lättsövd på kvällen...

Jag ock Love gick ner och han pärlade lite när jag fixade med tvätt och började på middagen. Det tog typ hela eftermiddagen att fixa middag. Inte för att den var avancerad utan för att jag var trött och långsam. Men det blev iallafall gott. Köttfärspaj.

Sen fixade jag disken också (hello housewife) när barnen var ute med Erik och härjade i den nästan färdigbyggda lekstugan som han smällt upp på två dagar. Han är amazing när det gäller såna projekt min karl. Och barnen älskar sitt hus såklart. De leker otroligt bra ihop och bråkar så gott som ingenting. Peppar peppar, hoppas det håller i sig. 

Vid åtta fick jag in kidsen, mutade med film och under tiden kunder jag fixa lite till med tvätten. Kopiösa mängder tvätt har vi för tillfället, det känns som att den hushållsysslan varit helt pausad de senaste 2 veckorna och det får ju konsekvenser...
Konsekvensen vidare var att barnen fick kolla på film till klockan nio och var sen helt speedade och somnade inte förrän en timme senare ungefär. Men vad gör det egentligen. De kan sova så länge de vill i morgon.

Och jag ska också sova nu. Har bara fått ångest big time över att jag sover "fel". För det är ju inte nog med att barnet absolut måste sova på rygg när det väl är fött. Nej nu visar studier klara samband mellan fosterdöd och att mamman sover på rygg. Helst ska man sova på vänster sida för att barnet ska få mest syre och ingen viktig artär ska tryckas ihop av magens tyngd.. Ingen ny info i och för sig, men jag trodde inte det var SÅ allvarligt. Och hur brukar jag sova? På rygg såklart. Speciellt när jag somnar med barnen, då har man ju ett barn på varje sida om sig. Hur tänkte evolutionen där egentligen? Ska man bara skaffa två barn eller? För det här med att de ska ligga bredvid varann under nattningen ja det kan ju lätt förlänga den processen med minst en halvtimme...grattis till mig. 
En annan faktor som var bra förutom att sova på sidan var om mamman gick upp och kissade minst en gång per natt. Det hade tydligen inte mammorna till de barn som dött i magen i slutet av graviditeten gjort. Och hur ofta går jag upp på natten? Noll gånger ja. Jag brukar ju normalt sett vara ganska nöjd över min förmåga att somna om och sova gott hur kissnödig jag än må vara. Men den egenskapen kunde jag vara utan alltså...

Jaha. godnatt helt enkelt. Från vänstersidan. Iallafall de närmsta nio veckorna...

Näst sista vardagsveckan

Tisdag. Själv hemma med barnen denna veckan. Hittills har det gått bra, jag mutar/hotar vid behov med att pappan kommer ha med sig presenter hem på fredag till barn som varit SNÄLLA hela veckan. Bra strategi än så länge. 

IMAGE.JPG

Två knäpptysta busungar jag hittade i köket när jag kom in. ”Vad gör ni?”  ”Äter socker och salta pinnar”

Ärligt svar iallafall, haha!

 

För övrigt känns det som att tiden fullkomligt rusar fram i livet. Gravidveckorna bara rasslar förbi, timmarna på jobbet fullkomligt försvinner, och eftermiddagarna ska vi ju inte prata om. Sen somnar jag ju ofta med barnen vid nattning och får noll tid för mig själv. Lite surt men jag behöver verkligen min sömn så det är väl så det får vara just nu tänker jag. Men det ska bli enormt skönt med semester alltså. Kunna stanna upp. Landa. Andas. En och en halv vecka kvar bara. Sen efter semestern är det ju som att en helt ny fas i livet börjar, med nya förskolor, nedtrappning till föräldrarledigt och ett liv med tre barn i familjen. Men det tar vi då. Först behöver jag stanna upp ett tag som sagt. Vara här och nu.   

Och hänga lite mer vid havet 💙 

IMAGE.JPG

Glada barn -> glada föräldrar

Ciao! Lördag kväll och jag är trött (daaa) men också väldigt glad. Jag tror mest det beror på en otrolig lättnad över att Love varit sitt vanliga spexiga, babbliga, energiska och ständigt ifrågasättande och förklarande jag idag. Hela dagen! Inte den håglösa, trötta, gnälliga, klena gummi-figuren som inte ens orkat sitta upp som vi stött på allt för ofta under veckan. Ja, och till viss del även längre än så. Jag har verkligen googlat allt från järnbrist till diabetes till diverse psykiska diagnoser, men nu känns det mest som att det handlat om dåliga mat-och-sov rutiner, möjligtvis i kombination med något utvecklingssprång (som det iaf hette när det handlade om spädbarn, men konceptet borde väl gälla fyraåringar också tänker jag). Igår och idag är första dagarna på flera veckor som han svarar ”nej” på frågan om han har ont i magen. Alltså den lättnaden i mammahjärtat, oj oj... Och även om han är lite trött på sin lillasyster som retas med honom konstant, och ganska avundsjuk på sånt hon fått de senaste dagarna (som en nalle av röntgensköterskan och ett armband av doktorn) så är han så snäll och omhändertagande och gullig mot henne. Han förstår ju att hon har ont i sin fot.  

 Hos gammelfarmor och gammelfarfar på eftermiddagsfika idag. Jordgubbar och glass. &nbsp;Mm-mm-mmm!&nbsp;

Hos gammelfarmor och gammelfarfar på eftermiddagsfika idag. Jordgubbar och glass.  Mm-mm-mmm! 

Men ja, det har helt enkelt varit en bra dag. Solig och lagom varmt. Ett par timmar i skogen på förmiddagen med Neas knyttegrupp. Ordentligt med mat och dryck under hela dagen för hela familjen. Ingen stress och inga större åtaganden. Dessutom fick Love med mig på en motvillig bandymatch på gräsmattan som visade sig bli riktigt rolig (och svettig!). 

IMAGE.JPG

Och trädgården! Alla dofter som slår emot en när man kommer ut, att kunna äta nyplockad sallad till middagen och att se barnen härja runt på egen hand med cyklar och spadar och bollar. Det är också balsam för själen. 

I morgon måste jag dock ta tag i en av mina surdegar; klädkaoset i vårt sovrum. Har rensat ut MASSOR som ska iväg till Varié och tradera och även Erikshjälpen. Och ett gäng lådor ska bara ställas undan i väntan på kallare tider igen. Och en hel del ska tvättas... Japp, så är det. Bara att bita ihop och peppa till. I morgon. Men nu- sova! 😊 Nattinatt!  

Gott och blandat

Efter ett långt inlägg med massa text får det bli lite bilder nu för att liva till det lite. Här är sex snapshots från mobilen den senaste tiden, enjoy!

IMAGE.JPG

Hela familjen var ute och cyklade i helgen. Det var lite lätt kaosartat. Massa trafik i Lomma och två barn vars främsta fokus var att vinna över varandra och komma först fram. Puh! Men alla överlevde och vi fick i oss varsin premiärglass från Lomma glassfabrik.

IMAGE.JPG

Trädäck under construction. Det har varit skitfula stenar och singel utanför lusthuset fram tills nu, men så fick vi ett ryck och tog beslut om att lägga trädäck framför istället. Det blev jättefint och barnen älskar det. Ska införskaffa några göttiga solstolar också bara sen kan sommaren börja!

IMAGE.JPG

Loven och jag var på Knytte i lördags och träffade Lammen. Till att börja med var Love inte alls särskilt intresserad och ville inte ens gå in i hagen (vilket alla andra barn gjorde) men efter ett tag fick jag med honom in. Intresset var dock fortfarande svalt, men ett litet lamm charmade oss totalt när han ihärdigt försökte äta upp nyckelringen i Loves fleece. En riktig busunge alltså.

Mja, han är ingen direkt djur-fantast vår lille Love, men jag har fortfarande en förhoppning om att få med honom till stallet och prova på ridning nån dag. Han har aldrig ens suttit på en häst och provat ponnyridning på nån marknad eller så, så det kan bli mycket intressant att se hur han reagerar...

IMAGE.JPG

Vitaminer och kosttillskott. Ja alltså man borde väl äta exemplariskt när man är gravid, eller? Men nu gör jag inte det. Det är kanske inga kopiösa mängder skräpmat vi talar om, men jag är helt enkelt inte sugen på mat. Jag blir galet hungrig, men inte sugen på något, och mätt efter bara en halv portion. Så det blir mycket mackor och fil kan man säga. Och vitaminer som nån sorts kompensation.
Jag ska på första besöket hos barnmorskan om ca 3 veckor (i v24, är inte det ganska sent? Har för mig att jag gick mycket tidigare med de andra...?) och det ska bli spännande för jag har ju noll koll på hur jag ligger till när det kommer till viktuppgång, järnvärde, etc. Men det känns ju bra så då är det nog det också. Brukar ju hänga ihop för det mesta :).

IMAGE.JPG

En 21-veckors magbild från ett provrum förra veckan när Indiska hade 30% på allt och jag var galet shoppingsugen. Bra kombo! Det blev blusen på bilden och lite annat smått och gott som jag var väääl värd, haha!

IMAGE.JPG

Och här är jag med min andra lilla böna <3. Ett sånt yrväder hon är just nu alltså. Så liten och så stor på samma gång. Kavat, självständig och bestämd samtidigt som hon följer storebror slaviskt och vill göra allt han gör. Hon älskar att vara ute och skulle nog allra helst även sova utomhus också om hon fick. Vilket hon faktiskt ska göra på torsdag när farfar tar med sig båda barnen ut och tältar! Herregud ja, det ska bli kul att se hur det går. Och sååå skönt att ha ett barnfritt dygn att bara chilla på!

Häpp, det var allt för denna gången!