Om varför det blir så lite bloggande

När Elin Renck (har ni inte läst hennes blogg så hittar ni den HÄR) fick sitt fjärde barn nu i somras så blev jag så besviken när hon i samma veva slutade uppdatera sin blogg. Eller hon uppdaterar kanske en gång i månaden i snitt. Hur svårt kan det vara liksom, en bebis sover ju bara? Och man har ju massor att berätta! Weeeell, låt mig säga som så att jag numera kan förstå henne lite bättre. Dagarna rullar verkligen på non-stop. Det ska ammas, kläs på och kläs av, handlas mat och lagas mat och diskas. Rumpor ska torkas, blöjor ska bytas, kaffe ska drickas, böcker ska läsas och spel ska spelas. För att inte tala om detta BERG av tvätt som ska bestigas dagligen känns det som. Trots att vi införskaffat ytterligare en tvättmaskin och nu alltså har två. (Men tvätten ska ju inte bara bli ren utan läggas i i garderoberna också…) Sen är det ett fasligt fläng med lämnande och hämtande (storbarnen går på olika förskolor) och eftersom halva Lomma består av vägarbeten så tar det lite extra tid. Nån liten gång ibland får jag till en promenad och det händer att stjärnorna står precis rätt så att jag får till en dusch utan gallskrik som ackompanjemang. Och ibland lyckas jag äta lite också. Oftast blir det nån sorts “frunch” vid tio-halv elva och sen en repris av det efter att barnen är hämtade vid halv tre. Sen försöker jag laga middag på kvällen (har börjat med månadsmatlista, SÅ bra grej) och vid sju är det nattning av barn. Och 97% av kvällarna innebär det även nattning av mig själv. Fast att jag varje kväll tror att jag ska klara det och gå upp igen och fixa lite när barnen somnat. Vem försöker jag lura, det är ju JAG som somnar först…? Men ja, så ser dagarna ut nuförtiden. Bloggande är tyvärr inte prio hur gärna jag än vill.

Anyway, time flies. I morgon är det åtta veckor sedan vi med ilfart körde in till Lund mitt i natten med krystvärkar. Åtta veckor! Var sjutton har all den tiden tagit vägen? Jag kan fortfarande återskapa känslan av precis den stunden då han liksom glider ur mig med ett slurp och det känns som att jag tappar en arm ungefär. Och då menar jag inte främst smärtmässigt, utan det kändes verkligen som att en del av mig lämnade min kropp. En kroppsdel. Jag kan inte minnas att det känts så med de andra två. Liksom sorgligt på något vis.
Och nu är han ute och växer och frodas och min lille lille bebis kommer vara stor som ett hus på nolltid. Hur ska jag kunna njuta av detta när allt går på tok för fort. Han fyller ett år om tio månader. Har har redan vuxit ur två klädstorlekar och börjar ta spjärn med benen när man håller honom i knät som om han vill försöka ställa sig upp. Alltså NEJ! Inte redan! Han ammar knappt på nätterna, och ja visst det är jätteskönt för då får man ju sova, men den här nyföddhetsperioden när bebisen vill äta varannan-var tredje timme, ja den hade vi kanske i två veckor. Nu känns han redan som en sexmånaders. Kanske ska plocka fram sittdelen till vagnen och byta bilstol? Buhuuhuuu! :(

Men jag vet, jag ska inte klaga. Livet ÄR ju verkligen på topp just nu på så många sätt och vis. Och denna helgen har varit näst intill magisk! Alltså vi har inte varit barnlediga och hängt på nått lyxigt spa eller så (idag har jag ärligt talat inte varit längre bort än till brevlådan i morse när jag hämtade tidningen…) men barnen har lekt så otroligt bra! Nog för att de brukar uppföra sig och leka bra när vi är borta, men idag har vi bara varit hemma och de har inte sagt eller gjort nånting dumt till varann på hela dagen utan tvärtom lekt, pärlat, busat och skrattat och verkligen haft en bra dag ihop. Jag tror nog aldrig det hänt innan faktiskt, det brukar ju alltid komma nån svacka. Så hallelulja och kryss i taket, den här dagen stoppar vi som ett fint minne i hjärteroten.

Och nu ska jag stoppa mig själv i säng.
Puss å hej"

Om framtid och frånvaro

Hej. Long time no see.

Alltså. Jag har funderat en massa på det här med att ha en blogg. Är det lönt liksom när det kommer såna här totalt tysta perioder? Varför kommer det tysta perioder ens en gång? Jo, den här gången beror det på en vecka (efter senaste inlägget) med väldans långa dagar på jobbet på grund av en tredagars utbildning och ett försök att samtidigt göra de vanliga arbetsuppgifterna. Och anledningen till att jag ville göra mitt vanliga jobb och inte halka efter var att vi skulle på semester direkt efter utbildningens slut. Jag skulle alltså hamna back i vilket fall. Men det gick bra, och vi var i Norge på några härliga, snöiga, soliga dagar. Underbart. Sen åkte vi hem, elva timmar i bil med åksjuk treåring. Mardröm ja och det tog ett par dagar faktiskt att få ner stressnivåerna i min kropp. Tänk att sitta på helspänn med en påse redo i en hel dag. Puh! Anyway, efter hemkomst blev det vab. Kanske var åksjukan inte åksjuka om jag säger så. Inte alltid så lätt att veta. Och sen nu har det gått nästan en vecka av "normaltillstånd", dvs jag har jobbat och sen varit en massa med barnen eftersom Erik renoverar. Och jag har somnat med barnen innan kl 20 typ varje kväll. Och idag blev det vab igen. Feber (vi har bestämt i vår familj att ingen får kräkas efter att Mars tog slut. Så ere med det). 

Alltså. Livet är intensivt just nu. Detta är ju inte ens hela storyn såklart. Det finns ju massor som är helt ointressant att skriva här men som ändå stjäl energi och tid och gör att man inte orkar eller hinner blogga. Okej, efter det här resonemanget kan man ju tolka det som att jag ska sluta blogga. Men NEJ. Jag känner precis tvärtom. Det är ju så här livet är och om det blir pauser då och då så skit samma. Det är ju inte så att nån betalar mig precis. Och sen så uppskattar jag själv så himla mycket de bloggar som jag läser som faktiskt innehåller nånting (inte bara trehundra blider på samma sak i olika vinklar typ) och kanske kan min blogg vara en sån som andra kan uppskatta? Ganska ärlig, lite rolig, vardagsbetraktelser, frustrationer, tips och tankar. Förhoppningsvis oftare än en gång i månaden. Hehe.

Men det är ju det här med att man utlämnar sig också. Det är faktiskt om man tänker på det, otroligt modigt att blogga skulle jag vilja säga. Man berättar ju öppet om sitt liv och riskerar att andra klankar ner på det. Och det kan vara jobbigt. Jobbigare än man kan föreställa sig tror jag. Men jag vill ändå ta den risken nu, för man får ju också en möjlighet till pepp och positiva kommentarer. Och så kan man ju bidra med en annan syn på saker och ting, kanske få någon att tänka på ett nytt sätt? All har ju som bekant sin egen verklighet...

Så. Jag låter Love illustrera mina framtidstankar med bloggen via denna bild från skidresan. Ibland går det tungt men man får kämpa på. ;)

 

 

Hundra tusen miljoner saker

Ja ibland känns det som att man har så mycket man vill skriva om. Händelser man vill berätta om, saker man testat, erfarenheter man vill dela med sig av, personer man träffat som berört en och tankar man vill laborera lite kring.

Andra dagar är det bara helt tomt i huvudet. Man börjar på ett inlägg bara för att "det var längesen jag skrev nått". Men ingenting känns bra. Orden flyter inte på. Man känner en press att det ska vara på ett visst sätt och självklart med en passande bild till. En bild som säger något, men utan att den känns för privat att dela med sig av. För plötsligt kan de känslorna skölja över en; känslan av att man blottar sig för vem som helst, och i synnerhet de personer som man inte har så mycket till övers för av olika anledningar. Vill jag att de ska kunna läsa om mitt liv? Nej det vill jag ju egentligen inte. 

Ändå kan jag inte sluta. Många säger att bloggens framtid är mörk, att folk inte har tid och lust att läsa bloggar längre. Det tar för lång tid, man vill ha den snabba inputen som man får via instagram och snapchat bland annat. Och jag har definitivt själv slutat läsa många bloggar. Ett tag följde jag säkert 30 olika bloggar mer eller mindre regelbundet. Nu är det nog fem som jag kollar dagligen, och kanske tio totalt en genomsnittsvecka. Varför har det blivit så då? Jag tycker helt enkelt att många bloggar är sämre nu. Tristare att följa. För mycket bilder, och då ofta stora bilder på samma sak från fem olika vinklar. För mycket sponsrade inlägg som inte känns äkta och inte passar in, eller där det är tydligt att en sponsor jobbar med flera bloggare samtidigt eftersom de skriver typ samma sak på sina bloggar. Och så känns det ytligt. Få vågar ta ställning, säga sina åsikter, skriva om det som är viktigt. Det är bara söta bebisbilder, dagens outfit, bilder på lunchmat och senaste inredningsinköpet. Snark. Och OM det blir debatt så är det om samma sömniga ämnen som alltid; amning, ålder när barn bör börja förskola, vikt och träning, och så vidare. Men det kanske är jag som läser fel bloggar? Jag behöver hitta nya bloggar, såna som är BRA och intressanta och där man berättar om livet på riktigt. Nån som har nått tips?

Bra bloggar eftersöks alltså, och tills jag hittar några såna så ska jag försöka anstränga mig för att den här bloggen ska bli en sån som jag själv hade velat läsa. Input är såklart välkommet för det med ;) 

 Jag jobbar på med att uppfylla nyårsmålet om fler selfies iallafall! :)

Jag jobbar på med att uppfylla nyårsmålet om fler selfies iallafall! :)

Att börja på ny kula

Jag har bloggat länge nu. Jätte, jätte länge faktiskt. Minns inte exakt när jag började, men jag tror det var när jag pluggade i Växjö. Då är det alltså minst tio år sedan. 

På sistone har det blivit väldigt sporadiskt dock, jag har varken velat eller orkat dela med mig av min vardag på samma sätt. Och den känslan finns kvar. Efter att jag fått barn så är det svårt att veta vad som behöver vara bara mitt och min familjs, och vad jag kan dela med mig av till vem som än vill läsa och se. 

Jag vill dock inte sluta blogga. Men jag vill göra något mer av det. Testa en lite proffsigare framtoning och steppa upp det hela lite. Om jag nu ska lägga tid på att blogga så kan jag väl lika gärna göra det ordentligt. Så det ska jag testa nu. Jag ger det ett år, så får vi se hur det känns. Kanske vill ingen läsa, och då är det så. Kanske kommer jag på att jag inte vill skriva, och då är det så. Men jag är för nyfiken för att inte prova...