En "sån" måndag

Måndag igen. Inget speciellt som föräldraledig kan man tro, men jodå. Måndagar är alltid måndagar. Och just denna var inget undantag. Dagen bjöd på:

  • den inleddes med ett sms om att något barn kräkts på Neas avdelning på föris. Såna sms man besvarar med “hej, tack för infon vi ses nästa vecka”. Får bli förebyggande vab helt enkelt.

  • vidare lyckades jag ta potatis i en påse med hål i på coop. Lastar i potatis, lyfter den mot vagnen…potatis potatis all over the place. Suck.

  • och jag tappar givetvis en sushibit i soyan när jag äter middag. Prickigt var ordet. (barnen åt blodkorv idag så Erik å jag lyxade till det med sushi)

  • sen välter jag en liten grej på diskbänken som resulterar i en dominoeffekt där hela diskberget med kastruller, skärbrädor mm som ligger och torkar välter en efter en. El grande finale är när lampan i köksfönstret dras med rakt ner i vasken. Touché.

  • mitt naiva jag tror att jag kan lämna Elias ett par minuter i vardagsrummet med syskonen som sitter med varsin ipad. Nästa gång jag kliver in i rummet ligger det en utvält krukväxt på golvet och en bebis kryper runt med ansikte, mun och kläder fulla av jord. De stora barnen? De har inte märkt nånting…

  • och så den här tröttman. Idag dessutom kantad av en ihållande huvudvärk. Jag sov 10 timmar i natt. Vaknade vid 06 och kände mig jäkligt stel , men pigg. Ändå tar energin slut till lunch. Då vill jag bara sova. Får hälla i mig kaffe och har jag tur så kommer jag igång igen framåt eftermiddagen. Men mellan 13 och 15 är jag bra jäkla slut alltså…

Ja. alltså det finns ju de som har det värre. Jag är fullt medveten om detta. Det betyder inte att det inte är synd om mig med. Sådetså.

//C

Tisdagstankar

Fast ja, det är ju onsdag nu. Jag har skaffat mig den värdelösa vanan att somna vid nattningen typ kl 20.30 (eftersom mina ligistungar vägrar somna, jag däckar typ alltid först) och sen vaknar jag vid 00-01 ungefär och är vaken till 03. Skulle säkert kunna vara vaken längre, men där drar jag en gräns. Har jag otur börjar sen Elias knorra vid fem-halv sex, men oftast sover han faktiskt till 7. Men ja, all min ”admin-tid” är alltså mitt i natten. Då betalar jag räkningar, printar tradera fraktsedlar (har precis sålt av det mesta i min gravidgarderob, den ska ju inte användas mer ändå...) , går igenom mailen, osv. Inte optimalt, men när 17 ska man annars göra sånt? Dygnet har för lite tid. Eller så har jag för många barn som är vakna alldeles för länge...? 😬

Men dagen idag har iallafall sett ut ungefär såhär: 

- alla vaknar vid 7-tiden. Ramlar ner i köket pö om pö och äter frukost. Erkan åker till jobbet.  

- packar in kidsen i bilen och kör lämningsrundan (barnen går på olika förskolor). Diskussion om vem som ska lämnas först som vanligt, eftersom den som lämnas sist får kolla film på mobilen i bilen. ”Livet är orättvist” och yada yada yada...

- åker hem igen och preppar matlåda till Elias och macka till mig  + packar badkläder. Tisdagar är lika med babysim i Malmö. 

- kör in till stan, är sen, letar parkering, hittar ingen först, blir ännu senare.  

- tappar påsen med vår medhavda mat i golvet i trapphuset utanför badet. Lådan (i glas) går sönder. Köttfärssås överallt (i påsen dock). Ingen lunch och ännu senare.  

- byter om och duschar snabbt. Hoppar i vattnet och Elias reagerar som om vi aldrig varit där (vi har gått på babysim varje vecka i 4 mån)  och klamrar sig krampaktigt fast vid mig och vägrar släppa på hela tiden. Blir inget simborgarmärke idag direkt. 

- byter om igen (på babysim lägger man 90% av energin på att byta om och duscha före och efter utan att förälder eller barn får psykiskt sammanbrott. 10% av energin läggs på att faktiskt simma/bada.)

- elias får mackan som jag gjort till mig själv till lunch och jag äter ett ägg. Kunde varit sämre, ett ägg är ju ändå ett ägg liksom. 

- kör hem och inser att barnen ska hämtas om 45 minuter. Går in och dricker kaffe och ammar. 

-kör och hämtar barnen, trots att min regel egentligen är att hämta med cykel på eftermiddagarna. Men jag orkar bara inte.  

- fixar mellis, jordgubbssmoothie och macka. Alla äter med god aptit. Endast ett glas välter och en macka hamnar på golvet. Alla barnen hinner också med att bajsa någon gång under måltiden. En vanlig mellisstund helt enkelt. 

- ska precis ta tag i morgonens, lunchens och mellanmålets disk när en granne messar och frågar om de får komma förbi en stund. Givetvis får dom det. Disk kan ALLTID vänta. 

- hänger med dem nån timme, barnen härjar, vi är i trädgården och det är för en gångs skull lite varmt i luften. En skön maj-eftermiddag helt enkelt!  

- precis när grannarna gått kommer Erkan hem. Elias somnar i vagnen och Love övertalar Erik om att spela fotboll. Jag går in och fortsätter m diskberget.  

- när disken är klar får jag sällskap av en övertrött Linnea som desperat vill ha en napp och ”lägga sig och vila lite”. Ingen bra idé känner jag för då somnar hon på 30 sek. Hon får sitta på diskbänken när jag lagar mat och babbla om allt och inget. Mest babblar hon om sin docka och försöker resonera sig fram till att kanske ändå få klippa håret på henne  liiite? (Som om hon kommer fortsätta acceptera mitt nej länge till  jag bara väntar på den dagen jag hittar docka, hår och sax gömt bakom nån gardin nånstans...)

-till middag blev det vegetarisk pad thai. Följde det här receptet https://www.javligtgott.se/vegetarisk-pad-thai-jattegott-och-enkelt/ och det blev ”jävligt gott” för att citera upphovsmakaren.  

- sen, guess what?! Disk igen! Och sen läggning av barn. En övertrött läggning av tre barn samtidigt (Erik var och tränade) där jag började gapskratta varje gång jag försökte säga ifrån på skarpen. Succé. Fick till slut kapitulera och sätta på en ljudbok (som visade sig vara jätteläskig så nu blir det väl mardrömmar i natt) men då somnade alla. Eller iallafall jag. Och vaknade när Erik lade sig vid 01.

Och nu är klockan kvart över tre och min deadline är passerad. Dags att sova alltså. Tack för att du tagit dig igen detta OERHÖRT inspirerande inlägg om min vardag just nu. Puss! 

//C

Trebarnslivet- en update

En regnig och mulen torsdag, den första på riktigt länge som jag inte har några planer för dagen utan kan vara hemma och skrota med Elias när storbarnen är på förskolan. Så himla skönt. Ja, jag borde bestiga “mount Washmore” nere i tvättstugan, tömma och fylla diskmaskinen, planera middagen, gå igenom klädhögen med grejer som ska upp på tradera eller till Erikshjälpen…men jag vill inte just nu. Jag vill sitta här med min kaffe som för en gångs skull är varmt (ok, jag micrade det nyss, men ändå) och min dator som jag aldrig annars har tid och ork för samtidigt. Elias sover gott, jag har till och med slumrat en stund med honom, och när han vaknar ska vi äta lite lunch och sen gå en runda och hämta paket och handla. Ingen stress, inga tider att passa. Jag hinner andas idag.

Ja för hur är det nu att ha tre barn, såhär drygt sju månader efter att lilleman kommit in i familjen? Jo, det är nog ungefär som jag föreställt mig. Fast första halvåret har varit betydligt mer räkmacka än det som vankas nu, det är tydligt. Nu när Elias börjar krypa, resa sig mot saker, sover mindre på dagen, äter vanlig mat och på många sätt är en person och inte bara en liten bebisklump, ja då tar han ju också mer plats och tid. Och det känner storbarnen såklart av, och gör sitt för att hävda sig och inte bli bortglömda. Och den lille söte bebisen är numera också en legokraschare, bok-sönderrivare, teckningsätare och pratsam TV-störare. Inte riktigt vad syskonen var beredda på riktigt än tror jag, haha. Och jag då? Nej jag var nog inte heller beredd på att första tiden skulle gå så otroligt fort. Den där bebisbubblan försvann snabbt som en såpbubbla. Men det känns ändå okej. Det är kul med en bebis som det är liv i. Som upptäcker världen och allt runtomkring med glädje, och som tar oss andra i familjen ner på jorden igen. Back to basics. Och jag känner att jag är nöjd. Mina gravidkläder ligger på Tradera till försäljning, urväxta pyttekläder och bebisattiraljer är nerpackade för ärvning och jag känner att jag har haft tre jättefina graviditeter och spädbarnstider men det är bra nu. Och jag är SÅ otroligt glad att det är så jag känner, för de första veckorna när Elias kom kunde jag inte ta in att jag gjorde allt detta för sista gången och det var bara så mycket sorg inblandat. Men nu vill jag istället vidare. Eller kanske snarare leva här och nu och framåt. Bebistiden är speciell och underbar, men den är vi klara med. Jag kan ofta känna mig stressad över att jag missar mina barns uppväxt, och då är jag ändå föräldraredig och spenderar jättemycket tid med dem. Men det känns aldrig tillräckligt. Och hur skulle det då vara med ännu fler barn? Nej det är mer än jag mäktar med, jag har fullt upp med att vara närvarande i tre barns liv. Och mitt eget!

En vinter och en vår senare...

Men hej! Minns ni mig? Jag som brukade blogga här, mer eller mindre frekvent?

Kanske har någon märkt (jo för jag vet att jag fortfarande har några fina följare som inte gett upp hoppet om mig) att denna vilande blogg börjat få ett nytt utseende? Och ja, det finns en tanke med det!

De senaste månaderna har varit fullspäckade. Med livet. Vardagen. Och med många, många tankar. När man får en chans att pausa ekorrhjulet så som det blir när man är föräldraledig, ja då blir perspektiven helt annorlunda. Och trots att detta är tredje ledigheten för min del så känns det annorlunda på många sätt denna gång. Jag vet inte om det är för att jag nu är närmare 40 än 30 och börjar ta en massa saker på mer allvar än tidigare? Jag vill inte kalla det för kris, men man blir helt klart mer och mer medveten för varje år som går om att livet går snabbt och kommer ta slut en dag.

Tiden ja. Den som vi alla har exakt lika mycket av oavsett vem vi är och var vi kommer ifrån. Som föräldraledig kan man ju tro att man har oceaner av tid att helt fritt distribuera som man vill, men ärligt talat var det längesen jag kände mig så stressad som jag gör nu. I natt låg jag vaken i flera timmar med tankarna malandes om allt jag vill hinna med men inte vet hur jag ska orka eller ens kunna göra rent konkret. Men det är ju så, man fokuserar ju lätt på allt det där som inte blir av, hinns med eller måste prioriteras bort. Det man faktiskt gör försvinner liksom i farten. Fast inte riktigt lika mycket om man faktiskt tar sig tid att dokumentera det känner jag. Så det är det jag ska göra nu igen. Välkommen tillbaka till min bloggvardag, nu kör vi tycker jag! :)

// C

Hej hej

Så trött idag. Hämtade barnen på föris och sen landade vi i soffan framför julkalendern som sen blev bubbelguppies och något mellis har de inte fått trots att klockan snart är fem. Bara pepparkakor. Med glasyr. 

Och bebisen vill bara amma och luktar lite bajs.  

Jag är så trött och vill bara gå och lägga mig. Men jag har visst tre barn att ta hand om. Typiskt.  

Slow sunday, bebissnor och klimataktioner

Söndag. En inställd handbollsträning på grund av dubbelbokad gympasal resulterade i missnöjda, understimulerade barn under förmiddagen. Försökte spela spel men det blev mycket tårar och frustration. Tur det är fotbollsträning nu så att de iallafall får röra lite på sig idag. Bebisen blir två månader idag också. Firar det med livets första förkylning. Ni kan omöjligt förstå hur högt en minibebis kan snarka på natten om ni inte upplevt det. Tack gode gud för physiomer baby mist (nässpray för spädisar). Men jag är trött idag alltså, det erkänner jag.

 

Klockan är snart halv två och jag har inte kommit ur pyjamasen. Ska försöka få liten att somna nu och sen önskades det pannkakor till efter-fotbolls-mat. Vet inte riktigt vad man ska kalla det men på söndagar äter vi oftast frukost två gånger och sen nån sorts lunch efter fotbollsträningen. Och så middag/kvällsmat såklart. Idag har ja dock ingen aning om vad vi ska hitta på. Hoppas kunna lösa det med rester från veckan... 

 

Kom av en slump in på Greta Thunbergs instagram innan. Ni vet, tjejen som skolstrejkade utanför riksdagen för klimatet. Hon är ju så beundransvärd. Osjälvisk. Handlingskraftig. Hade ingen aning om att det är Malena Ernmans dotter förrän jag googlade henne nu, men det spelar ju ingen roll. Hon strejkar fortfarande, men bara på fredagar nu, och har skapat en hel rörelse kring detta som man kan följa på hashtaggen #fridaysforfuture   Jag funderar på hur jag kan bidra, vad jag kan göra på fredagar för att uppmärksamma klimatkrisen och dra mitt strå till stacken. Att strejka känns så passivt (och lite svårt som föräldrarledig också), jag vill göra något konkret. Och gärna involvera barnen om det går. 

Får fnula på den. 

Frustrationen just nu

Varje dag tänker jag att ”ikväll när barnen somnat, då ska jag fixa/städa/blogga/rensa/laga/läsa...” Och vad händer varje dag? Jag blir ofantligt trött. Det spelar ingen roll om jag sovit bra natten före eller till och med sovit en stund på dagen; att natta barn är jäkligt sövande. Ofta somnar jag till och med innan Love för han är inne i en väldigt kvällspigg fas. Mycket myror i brallan vid läggdags på honom. För att inte tala om myrorna i hjärnan...


Så. Jag somnar klockan åtta minst fyra kvällar i veckan. Ibland varje kväll. Sover till nångång mellan midnatt och 02 oftast. Sen väcks jag antingen av Elias eller av mina bröst. Det här med nattamning är ju så spexigt... men hey, jag klagar INTE. Han sover väldigt bra på nätterna och vill för det mesta inte äta igen förrän vid 06-07 på morgonen så jag skrapar lätt ihop 8 h sömn på en natt, förutsatt att jag somnar med barnen vid 20 alltså. Och det är det värt, att vara trött är bland det värsta jag vet, jag blir en fruktansvärt dålig människa av sömnbrist, både fysiskt och psykiskt.


Men alltså, jag får ju samtidigt INGENTING gjort här hemma. Dagarna bara går och hemmet förfaller. För på dagtid sover den där bebisen desto mindre. Och om han sover så ska det vara i min famn eller max en timme i vagnen sen vaknar han och berättar högljutt att han vill upp. Så då blir det mest sofftid och planerande av allt jag ska ta tag i sen ikväll, efter nattningen. Jag får heller inte träffa Erik många minuter på en dag, och oftast inga alls utan några vakna barn. Det är ändå en ganska stor kontrast mot innan det kom en bebis in i familjen för då fick vi nån timme ihop på kvällen när de stora barnen sov och jag inte var fullt lika kvällstrött. Men det är väl bara att härda ut och skriva upp samtalsämnena och spara tills vi kommer in i den fasen i livet igen. Om tre år...

gonatt.  

Om varför det blir så lite bloggande

När Elin Renck (har ni inte läst hennes blogg så hittar ni den HÄR) fick sitt fjärde barn nu i somras så blev jag så besviken när hon i samma veva slutade uppdatera sin blogg. Eller hon uppdaterar kanske en gång i månaden i snitt. Hur svårt kan det vara liksom, en bebis sover ju bara? Och man har ju massor att berätta! Weeeell, låt mig säga som så att jag numera kan förstå henne lite bättre. Dagarna rullar verkligen på non-stop. Det ska ammas, kläs på och kläs av, handlas mat och lagas mat och diskas. Rumpor ska torkas, blöjor ska bytas, kaffe ska drickas, böcker ska läsas och spel ska spelas. För att inte tala om detta BERG av tvätt som ska bestigas dagligen känns det som. Trots att vi införskaffat ytterligare en tvättmaskin och nu alltså har två. (Men tvätten ska ju inte bara bli ren utan läggas i i garderoberna också…) Sen är det ett fasligt fläng med lämnande och hämtande (storbarnen går på olika förskolor) och eftersom halva Lomma består av vägarbeten så tar det lite extra tid. Nån liten gång ibland får jag till en promenad och det händer att stjärnorna står precis rätt så att jag får till en dusch utan gallskrik som ackompanjemang. Och ibland lyckas jag äta lite också. Oftast blir det nån sorts “frunch” vid tio-halv elva och sen en repris av det efter att barnen är hämtade vid halv tre. Sen försöker jag laga middag på kvällen (har börjat med månadsmatlista, SÅ bra grej) och vid sju är det nattning av barn. Och 97% av kvällarna innebär det även nattning av mig själv. Fast att jag varje kväll tror att jag ska klara det och gå upp igen och fixa lite när barnen somnat. Vem försöker jag lura, det är ju JAG som somnar först…? Men ja, så ser dagarna ut nuförtiden. Bloggande är tyvärr inte prio hur gärna jag än vill.

Anyway, time flies. I morgon är det åtta veckor sedan vi med ilfart körde in till Lund mitt i natten med krystvärkar. Åtta veckor! Var sjutton har all den tiden tagit vägen? Jag kan fortfarande återskapa känslan av precis den stunden då han liksom glider ur mig med ett slurp och det känns som att jag tappar en arm ungefär. Och då menar jag inte främst smärtmässigt, utan det kändes verkligen som att en del av mig lämnade min kropp. En kroppsdel. Jag kan inte minnas att det känts så med de andra två. Liksom sorgligt på något vis.
Och nu är han ute och växer och frodas och min lille lille bebis kommer vara stor som ett hus på nolltid. Hur ska jag kunna njuta av detta när allt går på tok för fort. Han fyller ett år om tio månader. Har har redan vuxit ur två klädstorlekar och börjar ta spjärn med benen när man håller honom i knät som om han vill försöka ställa sig upp. Alltså NEJ! Inte redan! Han ammar knappt på nätterna, och ja visst det är jätteskönt för då får man ju sova, men den här nyföddhetsperioden när bebisen vill äta varannan-var tredje timme, ja den hade vi kanske i två veckor. Nu känns han redan som en sexmånaders. Kanske ska plocka fram sittdelen till vagnen och byta bilstol? Buhuuhuuu! :(

Men jag vet, jag ska inte klaga. Livet ÄR ju verkligen på topp just nu på så många sätt och vis. Och denna helgen har varit näst intill magisk! Alltså vi har inte varit barnlediga och hängt på nått lyxigt spa eller så (idag har jag ärligt talat inte varit längre bort än till brevlådan i morse när jag hämtade tidningen…) men barnen har lekt så otroligt bra! Nog för att de brukar uppföra sig och leka bra när vi är borta, men idag har vi bara varit hemma och de har inte sagt eller gjort nånting dumt till varann på hela dagen utan tvärtom lekt, pärlat, busat och skrattat och verkligen haft en bra dag ihop. Jag tror nog aldrig det hänt innan faktiskt, det brukar ju alltid komma nån svacka. Så hallelulja och kryss i taket, den här dagen stoppar vi som ett fint minne i hjärteroten.

Och nu ska jag stoppa mig själv i säng.
Puss å hej"

Fortsätter med statusuppdaterandet

Hej.  

Fredag kväll. Klockan är strax efter nio och jag ligger i dubbelsängen med Nea och Elias sovande på varsin sida om mig. Mina tänder är också borstade och pyjamasen är på. Jag fryser och huttrar, kanske har jag feber. Ont i huvudet har jag också och har haft hela dagen. Min nacke, mina käkar och axlarna är stenhårda. Vakna nätter och urusel amningsergonomi har satt sina spår såhär efter fem veckor. Hoppas innerligt att natten kommer innehålla mycket sömn och att jag slipper huvudvärk i morgon. Sen Elias föddes har jag redan haft ett troligt migränanfall, och det är inget jag haft tidigare. Håller tummarna för att det var en engångsgrej. 

 

Jag tog mig ut på en promenad idag iallafall. Tror det är den tredje sen lillebror kom. Har inte varit så aktiv alltså. Men jag är inte återhämtad på långa vägar. Känner av bäckenet i varje steg, och hela eftermiddagen har jag känt mig trött och stel i hela kroppen. Som om jag sprungit en mil snarare än gått en kilometer i promenadtakt. Det blir nog ganska kämpigt att komma tillbaka i nån slags ”form” efter den här graviditeten. Och då pratar jag inte om utseendet utan mitt fokus är helt och hållet på funktionen. Man får ju prioritera eller hur? ;-)   

 

Dags att sova. Över och ut.  

 

FullSizeRender.jpg

Japp jag är sliten men väldigt, väldigt lycklig. <3

Livstecken

Ett hej. Ett livstecken. En liten liten uppdatering så här drygt en månad sen sist.

Bebisen har kommit, haha! Om någon nu trodde annat. Jag är alltså inte längre gravid. Hallelulja kanske man skulle kunna tänka baserat på gnället i senaste inlägget, men oj vad man glömmer fort. Jag saknar magen. Jag hajjar inte längre till när jag ser min spegelbild i ett skyltfönster och den inte har någon mage, men det tog ett par veckor att vänja sig alltså. Och jag kan inte riktigt acceptera att jag aldrig mer ska ha en sån mage. Det känns jättesorgligt.

Men vad som inte är sorgligt är att ha en bebis. Det är mysigt! En lillebror blev det för er som inte vet det redan, och vi har nu efter ett par veckors dividerande bestämt att han ska heta Elias. Fast alla kallar honom fortfarande för bebisen.

Och nu hör jag hur bebisen grymtar, så jag måste gå dit. Amma, byta blöja, mysa, etc. Thats my life nowadays.

Men vi hörs snart igen!

//C

BF plus 10

Hej hej. Bara en liten uppdatering här från mig såhär TIO DAGAR efter beräknat födelsedatum.

Haft en fin helg, men shit vad jobbigt det är att ha heldagar med barnen just nu. De är så himla intensiva och all over the place. Bara idag har vi hunnit med två kojbyggen, två lekplatser, studsmattehoppning (inte jag dock), saftkalas med nya dockservisen (och saft över hela soffbordet), tre avsnitt bolibompa, ca 12 mindre konflikter (dvs utan tårar och blod), 2 större konflikter, ett nerkissat badrumsgolv, 2 fantastiska klossbyggen (enl Loves eget utlåtande), åtskilliga läkarundersökningar med Linneas nya doktorsväska, 3 pussel, 2 sagor, 8526 tjatiga tillsägelser med “the mom voice”. Ja plus allt annat man gör i vardagen, typ fixa mat och mellis och klä på och av och plocka undan och ja…. Pjuh. Inget jag vanligtvis skulle klaga över, men när man dessutom ska släpa runt på 15 kilo extravikt så blir det ju liksom aningen bökigare. MEN, det positiva med att ha två yrväder att umgås med är ju att tiden går fort, jättefort, trots att det borde vara rätt drygt att bara vänta på att bebis behagar vilja komma ut. Jag hade ett bryt precis en vecka över tiden, mest för att jag blev tokig på att bara invänta den här jäkla smärtan som man bara vill ha överstökad. Men sen har jag som tur är lyckats släppa det och fokusera på annat. Mycket tack vare mina älskade yrväder. <3

Mer om helgen då. Jo, kalas blev det i lördags såklart, på Neas treårsdag. Ett helt lagom kalas med ca 10 gäster och enbart köööbe kagor. Och Linnea blev glad över all uppmärksamhet och presenterna, precis som det ska vara. Och Love blev lagom avis på att syrran var i centrum och fick massor av fina grejer. Mycket välbehövligt för honom.

Nähe. Jag har inte så mycket mer att dela med mig av idag tror jag. I morgon ska jag njuta av min sista dag som tvåbarnsmamma. På tisdag ska jag hinnsvepas, det är fullmåne, det är löning och dessutom är tisdagar tydligen den vanligaste dagen att födas på rent statistiskt (har ingen källa på det mer än en kompis, men väljer att tro helt och fullt på det). Det är alltså väldigt mycket som pekar på att bebis anländer på tisdag. Och gör den inte det så blir det nog igångsättning i slutet på veckan.

Japp, nu vet ni status!

:)

Helgens bästa: Lättnaden över att Linnea fick ha sin födelsedag för sig själv och slapp dela den med ett syskon. Och svenska hopplandslagets VM-silver såklart!

Helgens sämsta: dött lopp mellan halsbränna, konstant kissnödighet, näsblod, intern organmassage, foglossning och onda förvärkar. Ja men alltså när man lyckats ta sig igenom 103,6% av en graviditet då kan man väl få klaga lite tycker jag.

De senaste dagarna

Bebisen är kvar i magen. I morgon går jag in i vecka 42. Jag stapplar förbi den där sängen ett par gånger varje natt på väg till toa, och suckar lite över att bebisen inte ligger där. Försöker föreställa mig hur det kommer vara när den gör det…då är livet verkligen helt annorlunda.

IMAGE.JPG

Trädgården har till viss del gjort ett omtag. Maskrosorna i gräsmattan blommar igen, sida vid sida med tusenskönorna. Och den här vackra rosen har slagit ut vid vår trapp. Visserligen är den väldigt ensam på busken, men ändå. I morgon ska det visst bli oväder, så jag tänkte ta in den så att Linnea kan få ha den på frukostbordet på lördag när hon fyller år. Vår egen Linnea Viola Rose ska ju såklart ha en ros på sin stora dag!

IMAGE.JPG

Och ja, mitt emellan bregottpaketet och prästosten i kylen ligger den; champagnen. Jag visualiserar den kvällen jag och Erkan sitter i soffan tillsammans med vars ett glas bubbel och icke-gravidvänliga snacks med vår nya familjemedlem mellan oss, sött sussandes i babynestet. Hashtag goals på den ja…

IMAGE.JPG

Och när jag vankar runt här inne om dagarna så händer det grejer i trädgården. Stenarna har kommit nu, och stenläggningsarbetet utanför garaget och så småningom hela uppfarten är påbörjat. Sakta men säkert, men fint blir det!

IMAGE.JPG

Och så barnen då. Som jag är så otroligt glad över att jag får ha på förskolan just nu för jag är definitivt ingen rolig förälder. Trött i både huvud och kropp, och orörlig såklart. Även om barnen är så himla snälla och förstående tror jag inte de haft samma tålamod om de tvingats vara bara med mig hela dagarna och inte få härja loss på föris. Det är också skönt att Linnea får en chans att verkligen komma in i allt på sin nya förskola, lära känna personalen och kompisarna så mycket som möjligt innan bebisen kommer och de kommer vara hemma mer med mig.

Ja herrejisses alltså. Tre barn. Hur kommer det bli? Full rulle garanterat. Det lär jag ju bli varse ganska tidigt också fick jag veta igår när Erik nämner i förbifarten att han kommer vara i Tyskland en vecka i slutet av Oktober. Det har han tydligen berättat för mig innan, men jag har inte lagt det på minnet. Då blir det alltså jag och trion i skarpt läge redan när pyret är knappt en månad. Well, det blir säkert bra, hehe…he.

IMAGE.JPG

Jahaja. Det var det om detta. Dags att krypa till kojs för vad jag tippar kommer bli ännu en natt med onda förvärkar och nattvandrande barn. I morgon bitti ska jag till barnmorskan igen, på ett sånt där besök som vi båda skrattade lite åt när vi bokade in och konstaterade att “ja men då kommer jag inte komma iallafall, då är ju bebisen ute”. Skrattar inte lika mycket nu faktiskt.

Sedan ska jag preppa inför treårskalas. Och hela lördagen ska ägnas åt att äta tårta och knipa ihop benen så att Nea ska få ha sin födelsedag för sig själv. Har ongen stannat inne så länge kan den gott stanna inne några dagar till.

Sådeså.

Totalt ointressant tröttmainlägg

Måndag. Veckans tröttaste dag utan tvekan. Har ändå sovit okej i natt, men alltså det är ju tungt nu. Främst på nätterna eftersom kroppen stelnar till när jag är stilla för länge och sen gör det så otroligt ont att försöka vända sig om eller resa sig. Men nu är det ju inte så lång tid kvar. Har jag hört…

Helgen har iallafall varit bra. Mina föräldrar har varit här och hållit oss sällskap och hjälpt till lite. Och jag har känt mig relativt pigg faktiskt, i går krattade jag äpplen och löv i trädgården och tvättade och lagade mat och fixade i största allmänhet. Sen tog energin tok-slut vid femtiden så då blev det inte med gjort den dagen. Erik jobbar på med huset när han får en stund över, nu har vi öppnat upp en ny dörr mellan nya hallen (som tidigare var tvättstuga) och köket. Och dessutom är rördragningen påbörjad i källaren för värmesystemet. När vi grävde ut källaren förra hösten/vintern blev vi tvungna att kapa alla rör överallt med konsekvensen att vi inte hade något fungerande värmesystem på hela vintern. El-element och öppna spisen var det som fick upp temperaturen i det här hemmet. Och en jäkla massa kläder. Men fy, kallt var det. Den här vintern kommer nog också bli ganska kall, men nu mer av ekonomiska skäl eftersom fjärrvärme är skitdyrt och vårt hus är jättestort. Vi ska byta värmekälla, men det kommer inte bli förrän nästa år, så det får bli fleecetröjor och eld i brasan ett år till. Det ska nog gå bra.

Jag hade inte alls tänkt skriva om bristen på värmesystem idag, men det var visst det som kom fram ur min trötta skalle så håll till godo. Nu får det nog bli en timmes powernap innan lunch så att jag orkar eftermiddagen. Har noll känningar av en eventuell bebis idag så det är jag inte särskilt stressad över…

Nä men vi hörs väl tänker jag.

Tjo.

Due date

Så var dagen här- 13 September. BF. Due date. Karl-Mollys beräknade födelsedag.  

Jag har visserligen aldrig tänkt mig att det skulle bli någon bebis just den trettonde, men nu går man ändå in i en annan fas på något vis. Från att ha tänkt att “jag går över tiden” och därför känt mig relativt obegränsad i vad jag har hittat på, till att det nu plötsligt kan hända NÄR SOM HELST och därför vill jag bara vara hemma. Dessutom är det stor skillnad mot för bara en vecka sen i energinivå och till viss del fysiken också tycker jag. Energinivån är dock inte enbart graviditetens förtjänst; just nu vaknar både Love och Linnea minst var en gång på natten och det är såklart bara jag som gäller. Det ska letas nappar, det ska kissas, det är mardrömmar och så vidare. Och även om jag ändå sover lätt och somnar om lätt också, så är det ju helt klart störigt. I morse vaknade Linnea dessutom vid 6 och somnade sen inte om (brukar gå upp strax innan 7) så i natt har jag nog sovit i tvåtimmarsintervall bara mellan midnatt och 6.

Tur då att man kan sova på dagen, även om det definitivt tar emot att gå och lägga sig när det är en otroligt solig och fin dag ute. Men wattodo liksom. Sova är prio, helt klart.

Snark. Vaknade nyss efter en två timmars powernap. Hej solen, snart ska jag gå ut en liten tur och hälsa på dig. Väskan står packad i hörnet som ni ser, redo att hänga med till Lund anyday now. Eller kanske Malmö? Eller varför inte Helsingborg? :)

Snark. Vaknade nyss efter en två timmars powernap. Hej solen, snart ska jag gå ut en liten tur och hälsa på dig. Väskan står packad i hörnet som ni ser, redo att hänga med till Lund anyday now. Eller kanske Malmö? Eller varför inte Helsingborg? :)

IMG_3551.PNG

Helt färdigt som sagt. 100% färdigbakad bebis, och för en gångs skull har vi en väska packad också, och jag har till och med skrivit förlossningsbrev och tja, allt möjligt som stod i den där checklistan. Väldigt redo nu alltså. Orkar inte läsa eller höra om en förlossning till nu känner jag, då får jag bara stresspåslag.

En sista hiss-selfie? I parkeringsgaraget på väg till biblan. Var inom på jobbet också och fick lite pepp. Mina fina kollegor, jag kommer sakna er de närmsta månaderna <3

En sista hiss-selfie? I parkeringsgaraget på väg till biblan. Var inom på jobbet också och fick lite pepp. Mina fina kollegor, jag kommer sakna er de närmsta månaderna <3

Bland annat därför var jag i stan igår och lånade böcker till en distanskurs jag tänkte försöka gå nu de närmsta veckorna. “Kompetens, lärande och IKT i arbetslivet”. Väldigt intressant so far, och i högsta grad relaterat till det jag jobbar med. Eller snarare vill jobba mer med när jag kommer tillbaka. Och väldigt långt från epidural, mjölkstas och slemproppar. Thank god.

Nähe. Nu ska jag äta lite. Funkar Ben & Jerrys till lunch månne?

Den ständiga frågan

Hur känns det nu då? Kan du förstå att du snart är trebarnsmamma?

Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan de senaste dagarna. Och svaret är, det känns bra och nej det förstår jag inte.

Alltså, jag vet inte riktigt hur man ska kunna förstå det? Och jag tänker väldigt väldigt lite på att vi snart kommer ha tre barn. De andra två är ju redan så självklara familjemedlemmar. De blir ju liksom inte mer barn bara för att det kommer en till. Nej, jag fokuserar på att vi kommer få en liten bebis, och det känns ärligt talat precis som det gjorde de andra två gångerna jag har väntat på en liten bebis. Nervöst, förväntansfullt, och självklart. Jag har haft nio månader på mig att landa i detta, det här barnet är inget nytt för mig på samma sätt som det kommer vara nytt för alla runt omkring, jag har levt med det i min kropp så himla länge så det finns liksom redan för mig. Den stora skillnaden för min del blir att jag kan börja få tillbaka min kropp för mig själv så sakteliga, andas lättare, inte ha så ont i bäcken och höfter, vända mig i sängen på nätterna, säga tack och hej till halsbrännan, osv. Det ser jag fram emot!

Det här med att vi kommer ha tre barn känns också lite självklart, av samma anledning som jag nyss nämnde. Vi har ju haft två barn under några år nu, ett till gör väl ingen större skillnad tänker jag. Kanske är jag naiv, men jag tänker att vissa saker blir enklare med tredje barnet och andra saker blir jobbigare. En bebis är ju alltid en bebis och det är så klart mycket jobb och tid och energi som kommer gå åt. Sen är det ju klart att skulle man få ett barn med speciella behov, om det nu är kolik eller någon förlossningsskada eller annan diagnos, ja då kommer livet givetvis kastas omkull på ett helt oförutsägbart sätt. Men det hade det ju gjort oavsett om det var första eller femte barnet som drabbades.

Men jag måste säga att jag känner mig väldigt trygg den här gången. Lugn, trygg och säker. Inte som att jag är någon supermamma som vet allt, men jag har ju ofrånkomligt fått med mig erfarenheter och framförallt ett nätverk efter två barn som gör att jag vet vart jag ska vända mig när jag behöver något. Vem omkring mig är duktig på vad? Vem har erfarenhet av detta eller detta? Det är så skönt att de flesta vännerna har gått igenom en graviditet, förlossning och småbarnsliv med totalt olika utgångspunkter och resultat, så att det mesta täcks liksom in. När Love föddes kände jag mig mycket mer ensam och rådvill. Google och Familjeliv.se funkade väl till viss del, men exempelvis det här med att vara i en ängslig föräldrargrupp med andra förstagångsmammor har ju definitivt både för-och nackdelar kan jag känna i efterhand. Nu kommer jag ju kunna fråga människor jag känner på riktigt och litar på och det kommer ju vara en helt annan grej.

Hur som helst. Osäkra föräldrargrupper, trebarnschocker och kopiös sömnlöshet- bring it on, jag är redo. Mest av allt ser jag bara fram emot att vi kommer få en till familjemedlem att älska och att huset kommer fyllas med ännu mer kärlek, kaos och liv. Cheesy, but true! ;)

Första morgonen som storebror och lillasyster, 23 September 2015.  <3

Första morgonen som storebror och lillasyster, 23 September 2015.

<3


Tre bebisar, en mage

Har försökt leta lite i arkiven på bilder från första och andra graviditeten för att jämföra storlek. Har ingen riktigt känsla för om jag är större eller mindre denna gången, men jag tror magen är aningen större denna gången. Jag har ju till stor del samma kläder nu som när jag väntade Love och Linnea och nu så här i v 40 är de ju verkligen på gränsen. Har ingen aning om vad jag väger men kommer nog landa på 2-3 kg mer än vad jag vägde med de andra två. Men den här gången hade jag lite högre startvikt också så egentligen har jag nog inte gått upp mer. 

6:e augusti 2013. Vecka 36 med Love i magen. En suddig selfie från badrummet i lägenheten på St Knuts torg. 

31103671864_4d533d45ee_o.jpg

 

10 augusti 2015. Vecka 36 med Linnea i magen. En nyvaken selfie från ett renoveringskaosigt, tillfälligt sovrum i huset på Rosenvång som vi nyss flyttat in i.  

IMG_1858.jpg

 

Och så sist men inte minst utan nog snarare störst; 18 augusti 2018. Vecka 37 med Karl-Molly i magen. Hemma i huset i Lomma. 

IMAGE.JPG

Jag tror i och för sig att den här bilden är lite missvisande eftersom den inte är på riktigt samma avstånd som den ovanför till exempel så därför ser magen större ut. Eller så blir det kanske så att jag följer trenden och får ett barn som vägde 2700 gram, ett som vägde 3700 gram och så nu ett som väger....nej. Så blir det INTE, haha! 

Well, dags att komma ur pyjamasen. Barnmorskebesök står på agendan idag, eventuellt det sista för den här graviditeten. Har inga fler tider inbokade iallafall så vi får väl se! :)  

Hejsvej.

 

Sent ska syndaren vakna, men bättre sent än aldrig eller hur?

Det känns som en helt ny tid är på ingång, på så många plan. Inte bara i vår familj där vi rent fysiskt blir en till vilken dag som helst. Men vi har ju också ett riksdagsval på söndag som kan komma att bli så avgörande för så stor del av våra liv de närmsta åren. Och på jobbet är det mer turbulent än det varit tidigare under mina 10 år med företaget. Jag står visserligen lite vid sidan, och känner mig relativt säker på mitt anställning, men givetvis påverkar nedskärningar och omflyttningar alla, även de som bara berörs indirekt.

Tågpendlarutsikt. Ibland är tåget ändå ett himla bra ställe trots allt...

Tågpendlarutsikt. Ibland är tåget ändå ett himla bra ställe trots allt...

Förutom ovan nämnda så har vi ännu ett ämne som jag grunnat på en hel del på sistone, nämligen det om klimatet och miljön. Det är inte enbart på grund av valet och de debatter som pågått om dessa frågor där, utan det är mer en generell känsla som liksom gnager mer och mer. Och som blir mer och mer konkret eftersom människor omkring mig faktiskt på riktigt lägger om sina liv och blir vegetarianer eller veganer, minimalister och miljörättskämpar på olika sätt. Och från att tidigare ha smålett lite och innerst inne tänkt att "det där är väl ändå lite väl fanatiskt" så börjar jag känna att det snarare är jag som är dum i huvet som fortsätter konsumera hej vilt och nätshoppa saker jag knappt ens vill ha, kasta mängder av mat som blivit "ofräsch" varje vecka och liksom inte bry mig nämnvärt. Jag läste ett blogginlägg igår hos Emmas Vintage som handlade om just hennes planer på att lägga om sin livsstil för att dra sitt strå till stacken och förbättra miljön. Min primära tanke var att det mest på listan var fjantigt och att planeten nog inte bryr sig nämnvärt om hennes barn äter upp sina frukostmackor eller om dom kastas i sopan. Dessutom blev jag arg över att vi som individer ska behöva ha en massa klimatångest och känna att allt ligger på våra axlar, när det faktiskt är stora gemensamma politiska beslut som krävs för att göra den stora skillnaden. Så jag började googla, och lade i princip hela förmiddagen på att läsa och reflektera om klimatfrågan, individens ansvar och politikernas ansvar. (Det är ju sånt man kan göra en förmiddag när man ändå bara väntar på att bebisen ska behaga titta ut, haha.)
Anyway, vad kom jag fram till? Jo men det finns många bra tankar kring ämnet, till exempel den här artikeln och den här och inte minst den här sammanfattningen där jag framförallt tar med mig det här stycket: 

Det spelar väl ingen roll vad lilla jag gör, hela världen måste gå åt samma håll om det ska hända något.
Svar: Visst måste vi vara väldigt många som gör samma sak för att våra klimatsmarta vardagsval ska ge någon effekt. Men underskatta inte vikten av förebilder. Den första i bostadsområdet som sätter upp solceller på taket får snart efterföljare och de som provar din nya elcykel kanske snart ställer bilen och börjar cykla till jobbet. Drar du ner på din köttkonsumtion kanske fler i din närhet följer efter.
För att påverka de stora besluten krävs politiska insatser. Men när politikerna är långsamma, behövs aktiva och medvetna medborgare.

Avslutningsvis gick jag in här och gjorde WWF's Klimatkalkylator som är ett test om hur mycket jag påverkar miljön med min livsstil. Mitt resultat blev att jag lever som om vi hade 4,8 jordklot. For real!? Alltså det är ju helt absurt, vad håller jag på med? Och jag är definitivt inte någon extrem människa; jag flyger max en gång om året och då inrikes, jag använder bil ganska sporadiskt, jag är ingen shopoholic på något sätt, osv. Men ändå, en planetförstörare helt enkelt. 

Så, gardinen är upprullad, men chocken (ja, jag trodde inte jag var en sån bov) har börjar lägga sig lite och jag känner mig faktiskt väldigt pepp på att styra om. Framförallt nu när vi sätter ännu en människa till världen som ska konsumera och förbruka resurser på västerländskt manér. Och kanske tvingas leva med en klimatångest som är mångdubbelt större än vår... Jag vill inte det, jag vill att mina barn ska ha en snäll och frisk och stark planet att leva på. Krig och konflikter kommer alltid finnas, men låt oss undvika lidande i form av klimatflyktingar och ökade naturkatastrofer om vi nu har en chans att göra det. 

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag tänker att ett bra steg är att få med min man på banan här, så jag ska ta och göra den här klimatkollen ihop med honom och se vad han får för resultat och hur han reagerar. Sen finns det ju många enkla saker man kan få in som vanor snarare än undantag, som till exempel att använda lådcykeln för alla transporter inom byn, laga mer vegetariskt än kött, verkligen se till att minimera matsvinnet, sluta med den där onödiga nöjesshoppningen som knappt ens är ett nöje om jag ska vara ärlig, osv. Det där med shopping är dock en svår grej för mig som faktiskt stressar mig en hel del. Inte för att jag vill köpa saker utan för att både jag och Erik ju jobbar på företag som lever på att producera och sälja hyfsat "onödiga" saker. Om folk konsumerar mindre så behöver våra företag skära ner. Kanske försvinner våra jobb? Och jaaa, såklart är planeten viktigare än våra jobb, jag vill bara få med att det här med minskad konsumtion inte är helt enkelt att ta till sig. Men det handlar ju såklart om hållbar konsumtion, inte att ingen nånsin mer ska få köpa nånting...jag vet. Men det är ändå komplicerat.
 

En liten liten Love med ett jordglobspussel. Överlycklig över att ha hela världen i sina händer. Om du bara visste...

En liten liten Love med ett jordglobspussel. Överlycklig över att ha hela världen i sina händer. Om du bara visste...

Okej, det blev långt det här, men ändå viktigt. Och garanterat något jag kommer att komma tillbaka till, både med inspiration från andra och uppdateringar om hur det går för mig själv!

Om någon annan har några funderingar och tips så får man såklart gärna kommentera! ;)

hejsvej!

Sommarens finaste minnen?

Med tredje barnet ganska tätt är det inte mycket man behöver köpa till bebisens ankomst. Vagn(ar) finns, säng, babysitter, babynest, kläder I överflöd, bärsele, osv. Men vad man aldrig kan få för mycket av är minnen av den här mycket speciella tiden som det är att vänta på en ny familjemedlem, så jag bestämde mig ganska snabbt för att boka in en gravidfotografering med proffset nummer ett; Emelie Ohlsson. Det kostar en slant, men som sagt, en del minnen är verkligen ovärdeliga. Och Emelie är sååå proffsig, vilket jag visste sen innan även om jag inte blivit fotograferad av henne utan bara gått några webb-kurser, och även en face-to-face kurs faktiskt när Love låg I magen.

Vi fick boka om ett par gånger på grund av vädret, tro det eller ej men vi lyckades pricka in ett par mulna kvällar den här sommaren, men I slutet på Juli fick vi till det iallafall. Och det blev en jättehärlig kväll, barnen var taggade och vädret var outstanding och det var bara så mycket kärlek och glädje och en härlig upplevelse helt enkelt. Ett riktigt, riktigt fint minne.

Och här är några av bilderna från kvällen...

lovebyemelie-caroline10webb.jpg
lovebyemelie-caroline46webb.jpg
lovebyemelie-caroline24webb.jpg
lovebyemelie-caroline06webb.jpg
lovebyemelie-caroline78webb.jpg
lovebyemelie-caroline82webb.jpg

Att överleva ett femårskalas i vecka 39

I helgen hade vi barnkalas för Love som ju fyllt fem för drygt en vecka sen. Förra helgen var det släktkalas, då var vi totalt 18 personer som grillade korv och åt turtles tårta. Det var jättemysigt, men fy vilket stresspåslag. Jag tror vi bråkade konstant hela helgen förutom just de timmar kalaset höll på. Trötta, olika förväntningar, dålig planering, hormoner, orättvisa anklagelser och outtalade indikationer på ditten och datten som säkert missförstods. Hemskt var det iallafall och jag var som en disktrasa när jag gick och lade mig i söndags kväll.

Nu är ju inte barnkalas alls samma sak som vuxenkalas, men man ska definitivt inte underskatta planeringen som krävs och engagemanget måste ju vara totalt under de två timmar kalaset pågår. Puh! Vis av förra helgens erfarenheter såg jag till att planera och förbereda bättre den här gången, och stämma av så att alla i familjen var med på noterna. Det här med att bara köra på och låta det lösa sig efter hand- no way.

IMAGE.JPG

Nu hade vi super-tur med vädret vilket gjorde att vi kunde vara ute hela kalaset och vi blev inte fler barn (8+L och L) än att alla fick plats i lusthuset som ju också är ganska lätt att dekorera och göra kalas-fint. Jag hade hittat ett jättebra tips på en kalas-fixar-sida om att  planera barnkalas i kvartar, så det gjorde jag och det funkade finemang. Så här såg min kalasplanering ut:

11.00-11.15  Hej och välkomna!
11.15-11.30 Öppna presenterna (lugn aktivitet där de som inte känner varann sen innan får en chans att höra de andras namn)
11.30-11.45  Dansstopp (som snarare blev "dans med ballonger som inte fick nudda mark". OBS, ha extra ballonger redo, de går sönder heeeela tiden)
11.45-12.00  Mat. (vi hade turtles-tema och hade därför gjort mini-pizzor m ost och skinka på. Lite mer meck än korv med bröd, men väldigt uppskattat. Och gott för en själv också! )
12.00-12.15 Fika/efterrätt (Jag kände att det nog är bra att göra detta när alla redan sitter, annars ska man samla ihop ungarna igen och det tar ju massa tid. Sen vill inte alla ha så mycket fika, men det viktigaste var ju ändå att de sjöng och att Love fick blåsa ljusen)
12.15-12.30 Frågesport (vi körde en variant av "gissa vilket djur/fordon/sagofigur, etc jag är" med barnen i två lag)
12.30-12.45  Skattjakt! (Också hittad på den här kalasfixarsidan och det blev succé! Men tio barn var på gränsen till hur många man kan vara för att alla ska hänga med i svängarna. Är man fler får man nästan dela upp sig på något sätt)
12.45-13.00  Fri lek och godisätning tills föräldrarna kommer

IMAGE.JPG

Detta visade sig vara en väldigt bra planering, dock fick vi lägga till en extraaktivitet efter maten för då hade de så himla mycket spring i benen, plus att de ätit snabbare än planerat. Önskemålet var kurragömma och det var en perfekt aktivitet i vår trädgård så det gjorde vi nog i nästan en kvart, och så blev det kanske bara fem minuter frågesport.

Efter kalaset var jag helt slut, så jag åt några minipizzor till och sen gick jag och Linnea och lade oss och sov i två timmar, sååå skönt! Därefter röjde jag köket och packade ner allt pynt. Vi har annars en tendens att låta sånt hänga kvar i veckor efter kalas, men nu var jag ju utvilad så då åkte det ner direkt. 

Jaha, så var det över! Och det är ett helt år tills nästa gång, woho!

För att sammanfatta några barnkalasfixar tips:

  • 11-13 är en jättebra tid. Annars måste du ju fixa nån lunch till hela familjen innan kalaset börjar (om man till exempel kör 13-15 eller 14-16) och det brukar ju inte riktigt hinnas med. Och att kalasa utan mat i magen kan ju alla räkna ut hur det kan sluta...Lunch på kalaset är alltså en bra idé!
  • Enkel fika. Kladdkaka, gifflar, kex, chokladbollar... Vi körde den dyra, konditoribeställda figurtårtan på släktkalaset istället där den faktiskt uppskattades och gick åt, barn äter ju knappt ens tårta utan ska mest bråka om vem som ska äta vilken dekoration...snark! Glasstårta är ju kul, men det smälter så hiiimla snabbt plus att det är lite svårare att förbereda, iallafall uppläggningen. Pinnglass är ju alltid en vinnare också.
  • Extra händer är guld värda. De flesta lämnar sina femåringar själva på kalas, och det är ju "skönt" att slippa underhålla och försöka dricka kaffe med föräldrar man inte känner samtidigt som man ska styra upp ett kalas, men i går så var det en förälder som stannade (som dessutom är en nära vän till mig) och då blev det ju snarare två extra händer som kunde hjälpa till att hälla upp saft, servera fika och fixa småfix, och bara ha lite extra koll helt enkelt. Väldigt uppskattat!
  • Det här med kvartarna var ett vinnande koncept. Då vet man hur mycket man behöver planera in, man har koll på klockan så att allt man (barnen) vill göra hinns med, och man kan få nån sorts mix av lite lugnare aktiviteter och fullt ös.
  • Konflikthantera i förväg. Tårar på barnkalas är nog oundvikligt, men man måste verkligen ha koll på barnen och bryta in direkt man anar att en konflikt kan vara på gång. Det handlar inte om att uppfostra andras barn, bara om att man inte får vara rädd för att vara tydlig och säga till dem att "nej, det är inte okej". Ofta slutar de direkt och gör något annat istället utan minsta sur min. Är man för mesig eller ouppmärksam kan man lätt få lägga en av kalaskvartarna på att försöka medla och trösta och distrahera två bråkande barn med åtta andra barn som publik, och det är ju något man helst undviker...
  • Maskerad tycker de flesta barn är kul, men om någon missat det på inbjudan så är det bra att erbjuda extra utklädningskläder på kalaset OCH stämma av att det är ok att låna ut dessa med egna barnet först så att det inte blir tårar över det mitt i alltihop.

Det var nog de tips jag kan komma på nu, men jag lär återkomma i ämnet om nått år när vi har TRE barnkalas att styra upp i september månad, wihooo! Men då är jag iallafall inte höggravid, alltid nått!  :)

IMAGE.JPG

Finfika vs....

IMAGE.JPG

...också ganska fin fika men betydligt enklare. Och grädden är grön pga turtlestema. Och pizzalicen är min och inte en del av fikan.

En dörr stängs och en annan ställs på glänt

Så var det klart. Sista arbetsdagen gjord på åtminstone åtta månader. Det känns så himla, himla märkligt. Jag har ju varit föräldrarledig två gånger, jag borde ju veta lite vad som väntar, men det känns som ett stort svart hål ligger framför mig nu. Eller "hål" låter kanske lite negativt, men det är bara så ovisst alltihop. Som ett blankt papper. Inga förväntningar, inga direkta planer. Jag vet ju inte om jag kommer vara hemma med en liten tjej eller kille, inte hur bebisen kommer vara, om vi kommer må bra...det enda jag vet är att livet kommer bli väldigt annorlunda.

Att ha en bebis igen alltså...så overkligt. Jag hittade anteckningar i datorn idag från när Nea var helt ny och bara ammade hela tiden. Hur förvånad jag var över detta trots att jag ju gjort det förut. Men man glömmer ju... Och så hade jag skrivit om hur kär jag var i henne. Hur jag saknade henne när hon sov och blev glad när hon vaknade. Samtidigt som jag kände mig helt kvävd under ansvaret och insikten i att hon inte överlever utan mig och att hon var så liten och skör och att vad som helst kan hända på en sekund. Lika lätt som livet tändes kan det släckas igen. Det är så tydligt när de är så himla små, och ganska skrämmande.

Så här tredje gången är jag rädd och orolig både för att jag ska uppleva den där kärleken igen, och att jag inte ska göra det. Om jag blir helt förälskad i en ny liten bebis, hur kommer de andra barnen uppleva det? Men om jag inte blir förälskad, vad för slags start i livet blir det för vår nya familjemedlem? Hur mycket känslor kan man ha? Hur mycket tid för att visa dem får man med varje person? Och hur orkar man? Hur orkar man vara tillräcklig för alla, inte minst sig själv? Den här anteckningen från när Linnea är precis fyra veckor säger så mycket:

De här första veckorna är verkligen speciella eftersom jag och lillan spenderar nästan all tid tätt, tätt tillsammans. Ibland känns det som att jag ska kvävas och få panik av detta varma, svettiga, krävande lilla liv som är helt beroende av mig. Hon dränerar mig verkligen på energi både fysiskt och psykiskt, och jag är just nu inte mig själv mer än till kanske 10%. Resterande tid är jag hennes fullt ut. För mat, närhet, trygghet, hygien, värme, omsorg. Jag är hennes värld just nu och det är fullkomligt underbart, totalt utmattande och vansinnigt skrämmande på samma gång. Kärleken. Ansvaret. Förändringen. Ett nytt liv helt enkelt. För henne, mig och hela vår lilla familj...

Jag är verkligen, verkligen glad över att vi ska bli en till i familjen, men jag antar att det inte är konstigt att man har lite fjärilar i magen (förutom en bebis...). Framförallt inför den här första tiden. Man vill ju att den ska bli fin och bra och lycklig. Så många förväntningar, samtidigt som jag vet att det är den värsta tiden jämfört med både graviditet och förlossning. Allting är så skört.

Hur som helst. Nu när jag är ledig kan jag ta mig tiden att fundera lite. Jag tror jag behöver det. Landa. Förbereda mig. Hoppas verkligen att bebisen ger mig åtminstone ett par dagar i nästa vecka innan hen kommer. Man blir ju aldrig helt redo, men just nu är det onödigt mycket som snurrar runt i skallen...

Gonatt.