En annorlunda sommar

Det känns så märkligt inför den här sommaren. Dels känns det som att den snart är slut eftersom högsommarvärmen kom redan i Maj och allting är utblommat och visset redan nu. Det mesta iallafall. Sen känns den här semestern mest som en parentes. Alltså jag längtar verkligen efter ledigheten och ser fram emot fem helt blanka veckor tillsammans med familjen, men det är också med nån sorts lugn inom mig. Ingen stress. Det vi inte hinner på semestern det hinner vi sen i höst. När jag är föräldrarledig och barnen går korta dagar på förskolan. Då hinner vi umgås och skapa fina minnen i vardagen. Och kaosiga minnen också troligtvis... men sommaren känns liksom mer som en startsträcka än som det brukar ”this is it- det är nu det gäller, carpa skiten ur varenda sekund!”. Skön känsla måste jag säga.

Men vad jag inte kommer kunna göra i höst och därför måste se till att göra rejält i sommar är: 

- äta jordgubbar

- bada i havet

- unna mig lyxig egentid

Ja, så klart kan man göra allt detta även i höst rent teoretiskt sett, men i praktiken blir det väldigt klurigt. Så jag är himla nöjd över att jag redan planerat in en middagsdejt med en vän jag inte träffat på över ett år, att jag ser till att komma iväg på min yoga en gång i veckan, och sist men inte minst att jag bokat in mig på en grej jag verkligen velat unna mig hur länge som helst och som nu verkligen ska bli av. En hemlis än så länge, men jag lovar att dela med mig av resulatet om ett par veckor. 

Nu är det läggdags här, ska upp och preppa inför midsommar i morgon!  

Nattinatt!  

 Snart är det slut på sömniga timmar på kontoret...

Snart är det slut på sömniga timmar på kontoret...

Om att må bra och bara köra på

Otroligt trött dag idag. Kan inte riktigt förstå hur jag ska orka igenom den, men det får ju gå på något sätt.

Var hos barnmorskan I morse, hon vill att jag kommer på extra kontroller av blodtrycket en gang I veckan för att hålla koll. Jag fick ju havandeskapsförgiftning på slutet av min första graviditet, och även om förra graviditeten gick bra så finns det en ökad risk att få det igen, även om den är liten.

Jag hade ett något högre blodtryck idag än sist, men ligger inte I riskzonen. Dock hade jag gått upp ca 2,5 kg på bara två veckor, och det är egentligen lite mycket. Ett symptom på havandeskapsförgiftning är att man samlar på sig vätska och svullnar upp. Det gör man ju iofs annars också som preggo, speciellt nu när det är så varmt, men 2,5 kg på två veckor är kanske ändå inte helt vanligt, åtminstone inte I vecka 26. Alltså, kontrollen gick bra, men startade ändå såklart en miljon tankar I huvudet på mig. Jag som egentligen tycker att den här graviditeten går för fort och att veckorna springer iväg, känner nu plötsligt att det hade varit så skönt att åtminstone vara förbi vecka 30. Ännu hellre 32. Att ha en så färdig bebis som möjligt I magen, ifall något skulle hända som gör att den måste komma ut I förväg. Man är ju så maktlös när man har barnet inuti sig. Det finns så lite man kan göra för att påverka, det är bara vänta, vila och möjligtvis äta som gäller. Och så får man lite perspektiv på det "aktiva" (stressiga?) livet man lever. Är alternativet att bli sjukskriven och sängliggande, kanske till och med inlagd på sjukhus? DET vill jag verkligen inte. Vila mer absolut, men att spendera veckor på sjukhus mitt I sommar och semestertider det känns inte kul alls.

Okej, jag ska inte dra några förhastade slutsatser här nu, men oavsett hur jag kommer må framöver så fick jag ändå en liten väckarklocka idag. Jag har verkligen försökt köra på som vanligt I livet på alla sätt och inte låtit graviditeten begränsa mig, men nu kommer jag nog ändra lite på det. Avboka saker som inte är "måsten", planera för att slippa stressa, vila, lägga mig I tid, äta mer...ta hand om mig helt enkelt.

Japp. Så får det bli.

 

Bjuder på en näsblodsselfie med dagens outfit (från i fredags). Detta ständiga näsblod alltså... 

IMAGE.JPG

Ja det är en sån dag idag...

Varför har jag inte dokumenterat den här graviditeten mer? Fotat magen mer? Skrivit mer hur jag mår och känner?

Varför har jag inte tränat mer som jag sa att jag skulle? Yogat varje dag, hållit mig rörlig och i form? Varför har jag inte använt stödstrumpor så kanske jag sluppit åderbråcken som nu poppar upp lite varstans och får mig att känna mig som en nybliven 65-åring istället för 35-åring?

Varför är alla andra så gravidsnygga och jag mest tjock och barbapappig? Och dessutom med tre månader kvar, hur ska detta sluta? Varför måste man beställa alla gravidkläder online, finns ju inte en enda butik som har basgrejer längre ens?

Varför känner jag mig så fjantig och ”vem tror hon att hon är”-ig när jag egentligen vill malla mig med magen hela tiden? Min sista mage. Jag vill spara känslan av varje sekund.

Varför glömmer jag hela tiden ta mina vitaminer? Äter för lite och dricker för lite?

Varför är jag vaken nu när klockan är halv fyra på morgonen?

Glada barn -> glada föräldrar

Ciao! Lördag kväll och jag är trött (daaa) men också väldigt glad. Jag tror mest det beror på en otrolig lättnad över att Love varit sitt vanliga spexiga, babbliga, energiska och ständigt ifrågasättande och förklarande jag idag. Hela dagen! Inte den håglösa, trötta, gnälliga, klena gummi-figuren som inte ens orkat sitta upp som vi stött på allt för ofta under veckan. Ja, och till viss del även längre än så. Jag har verkligen googlat allt från järnbrist till diabetes till diverse psykiska diagnoser, men nu känns det mest som att det handlat om dåliga mat-och-sov rutiner, möjligtvis i kombination med något utvecklingssprång (som det iaf hette när det handlade om spädbarn, men konceptet borde väl gälla fyraåringar också tänker jag). Igår och idag är första dagarna på flera veckor som han svarar ”nej” på frågan om han har ont i magen. Alltså den lättnaden i mammahjärtat, oj oj... Och även om han är lite trött på sin lillasyster som retas med honom konstant, och ganska avundsjuk på sånt hon fått de senaste dagarna (som en nalle av röntgensköterskan och ett armband av doktorn) så är han så snäll och omhändertagande och gullig mot henne. Han förstår ju att hon har ont i sin fot.  

 Hos gammelfarmor och gammelfarfar på eftermiddagsfika idag. Jordgubbar och glass.  Mm-mm-mmm! 

Hos gammelfarmor och gammelfarfar på eftermiddagsfika idag. Jordgubbar och glass.  Mm-mm-mmm! 

Men ja, det har helt enkelt varit en bra dag. Solig och lagom varmt. Ett par timmar i skogen på förmiddagen med Neas knyttegrupp. Ordentligt med mat och dryck under hela dagen för hela familjen. Ingen stress och inga större åtaganden. Dessutom fick Love med mig på en motvillig bandymatch på gräsmattan som visade sig bli riktigt rolig (och svettig!). 

IMAGE.JPG

Och trädgården! Alla dofter som slår emot en när man kommer ut, att kunna äta nyplockad sallad till middagen och att se barnen härja runt på egen hand med cyklar och spadar och bollar. Det är också balsam för själen. 

I morgon måste jag dock ta tag i en av mina surdegar; klädkaoset i vårt sovrum. Har rensat ut MASSOR som ska iväg till Varié och tradera och även Erikshjälpen. Och ett gäng lådor ska bara ställas undan i väntan på kallare tider igen. Och en hel del ska tvättas... Japp, så är det. Bara att bita ihop och peppa till. I morgon. Men nu- sova! 😊 Nattinatt!  

Snor, ångest och trötthet

Jag har åkt på en tråkig vår-bacill som gett mig halsont, feber, snor och hosta. Precis vad man vill ha när det är 24 grader varmt ute. Hade hoppats på att kunna jobba lite hemifrån ändå trots att jag är hemma, men jag är helt slut i rutan. Trött och ont överallt. Och för varje alvedon jag tar (även om det verkligen inte är många jämfört med vad jag hade gjort i vanliga fall) så ser jag framför mig hur min stackars bebis får sämre och sämre språkutveckling och att jag troligtvis inte kommer få några barnbarn... så härligt ångestgivande det är att vara gravid. Och ännu en sak som blivande pappor inte behöver fundera två gånger över.

Så vad gör jag idag då? Jag äter glass., och mackor och dricker the Jag har kollat på Margaux Dietz förlossningsfilm på youtube och lipat lite och fått ångestpåslag delux. Filmen är dock väldigt mycket fokuserad på det initiala skedet när det mest är spännande och high-life, men slutet alltså...blä. Det dumma med att veta vad som väntar är ju som sagt att man vet vad som väntar. Helvete vad ont det ska göra då...men ja, nu sitter man ju i den här jäkla båten så det är väl bara att ro.

Jag har också försökt jobba lite som sagt, men det blir ju ångest där med. Jag har insett att jag har börjat glömma en massa saker som jag tagit på mig, både på jobbet och hemmaplan. Min hjärna är förvandlad till nån sorts mos och jag måste börja skriv upp ALLTING jag ska göra för jag har inte längre koll på läget. Sjukt pinsamt och väldigt jobbigt. Och så var det ju det här med energi. Den är o-be-fin-tlig. Jag är trött, tröttare och tröttast och känner mig helt dränerad. Den här förkylningen gjorde ju inte saken ett dugg bättre, just nu orkar jag knappt tänka. Jag tror faktiskt att jag ska passa på och sova en stund. Hejhej.

Jag vill sova men jag vill inte

Sömn alltså. Så himla viktigt. Och nu när kvällarna varit så otroligt ljumna och fina på sistone så har hela familjen kommit i säng allt för sent för vårt eget bästa. Plus att Nea dessutom vaknat ovanligt tidigt eftersom det ju blir så himla ljust på morgonen numera. Men att inte sova tillräckligt alltså, det förstör ju allt. Åtminstone för mig. Jag blir nedstämd och trögtänkt och ofokuserad och deppig. Och ändå sitter jag där kvällen därpå igen med datorn i knät eller mobilen framför näsan. Försöker hänga med, komma i kapp, inspireras och bara drömma mig bort. Fast utan att sova. Ha lite "egentid". Detta viktiga andrum efter att dagens alla måsten är avklarade och babbel-bråkstakarna snusar sött i sina sängar. Det är så svårt att inse att den tiden inte finns längre. När allt är klart hemma, ja då är jag också färdig. Helt slut. I vardagen finns ingen tid över till mig själv. Kan man leva så? Har jag något val? För när jag försöker ta mig tiden så nallar jag ju på något annat, vilket oftast blir sömnen, och då blir det ju bara en enda ond spiral. Och jag bävar för att snart ha en nyföding att hantera. Ett knyte utan dygnsrytm som bara kräver och kräver. Och väldigt begränsade möjligheter att sova ikapp på dagtid. MEN- jag är ändå otroligt tacksam över att bo i en kommun som tillåter 25 h förskola för äldre syskon. Förhoppningsvis kommer jag inte bli ett komplett vrak. Åtminstone inte under längre perioder i taget, några dagar här och där är ju oundvikligt... :)

Äsch, jag vet inte. Jag borde nog bara helt enkelt gå och lägga mig nu.

Gonatt.

 Får peppa mig med att kolla på sov-bilder från när barnen var mindre. Det är ju ganska mysigt också, inte bara tortyr...

Får peppa mig med att kolla på sov-bilder från när barnen var mindre. Det är ju ganska mysigt också, inte bara tortyr...

Gott och blandat

Efter ett långt inlägg med massa text får det bli lite bilder nu för att liva till det lite. Här är sex snapshots från mobilen den senaste tiden, enjoy!

IMAGE.JPG

Hela familjen var ute och cyklade i helgen. Det var lite lätt kaosartat. Massa trafik i Lomma och två barn vars främsta fokus var att vinna över varandra och komma först fram. Puh! Men alla överlevde och vi fick i oss varsin premiärglass från Lomma glassfabrik.

IMAGE.JPG

Trädäck under construction. Det har varit skitfula stenar och singel utanför lusthuset fram tills nu, men så fick vi ett ryck och tog beslut om att lägga trädäck framför istället. Det blev jättefint och barnen älskar det. Ska införskaffa några göttiga solstolar också bara sen kan sommaren börja!

IMAGE.JPG

Loven och jag var på Knytte i lördags och träffade Lammen. Till att börja med var Love inte alls särskilt intresserad och ville inte ens gå in i hagen (vilket alla andra barn gjorde) men efter ett tag fick jag med honom in. Intresset var dock fortfarande svalt, men ett litet lamm charmade oss totalt när han ihärdigt försökte äta upp nyckelringen i Loves fleece. En riktig busunge alltså.

Mja, han är ingen direkt djur-fantast vår lille Love, men jag har fortfarande en förhoppning om att få med honom till stallet och prova på ridning nån dag. Han har aldrig ens suttit på en häst och provat ponnyridning på nån marknad eller så, så det kan bli mycket intressant att se hur han reagerar...

IMAGE.JPG

Vitaminer och kosttillskott. Ja alltså man borde väl äta exemplariskt när man är gravid, eller? Men nu gör jag inte det. Det är kanske inga kopiösa mängder skräpmat vi talar om, men jag är helt enkelt inte sugen på mat. Jag blir galet hungrig, men inte sugen på något, och mätt efter bara en halv portion. Så det blir mycket mackor och fil kan man säga. Och vitaminer som nån sorts kompensation.
Jag ska på första besöket hos barnmorskan om ca 3 veckor (i v24, är inte det ganska sent? Har för mig att jag gick mycket tidigare med de andra...?) och det ska bli spännande för jag har ju noll koll på hur jag ligger till när det kommer till viktuppgång, järnvärde, etc. Men det känns ju bra så då är det nog det också. Brukar ju hänga ihop för det mesta :).

IMAGE.JPG

En 21-veckors magbild från ett provrum förra veckan när Indiska hade 30% på allt och jag var galet shoppingsugen. Bra kombo! Det blev blusen på bilden och lite annat smått och gott som jag var väääl värd, haha!

IMAGE.JPG

Och här är jag med min andra lilla böna <3. Ett sånt yrväder hon är just nu alltså. Så liten och så stor på samma gång. Kavat, självständig och bestämd samtidigt som hon följer storebror slaviskt och vill göra allt han gör. Hon älskar att vara ute och skulle nog allra helst även sova utomhus också om hon fick. Vilket hon faktiskt ska göra på torsdag när farfar tar med sig båda barnen ut och tältar! Herregud ja, det ska bli kul att se hur det går. Och sååå skönt att ha ett barnfritt dygn att bara chilla på!

Häpp, det var allt för denna gången!

Om att vara två om en graviditet

För ett par veckor sen träffade jag en vän som gratulerade till graviditeten och vi pratade lite i allmänhet om att vara gravid och hur jag mådde och sådär. Hon berättade att en av hennes vänner är gravid med sitt första barn, och att pappan till det barnet hela tiden benämner det som att ”vi är gravida” när han pratar om sin tjej och deras kommande barn. ”Vi är gravida”. Alltså ju mer jag tänker på det ju mer provocerad blir jag av den frasen. Som pappa är du inte gravid. Du väntar barn, så långt kan jag sträcka mig, men att säga att du har nånting med graviditeten att göra mer än att du haft en skön stund utan skydd, det är helt enkelt en lögn. Du kommer varken få uppleva de positiva eller negativa bitarna med att vara gravid, enbart vara en åskådare till dem. Det är inte din kropp som förändras, du som bär ansvaret för att ha koll på saker som vad du bör och inte bör äta eller dricka, vilka aktiviteter du kan ägna dig åt utan att riskera något (jag tänker på ridning, skidåkning, hur länge det är ok att flyga, osv) och hur du bäst kan stärka upp din kropp igen efter graviditeten för att inte få problem med ryggen, inte kissa på dig varje gång du hostar eller ha delade magmuskler som får dig att se gravid ut flera år efter att barnet faktiskt är fött. Allt det där behöver du som pappa inte lägga många minuters tankeverksamhet på. Det är inte heller du som kommer gå igenom den fysiska smärtan som det innebär att föda barn (oavsett hur det föds) och eventuellt amma. Värkar och eftervärkar, mjölkstas, stygn i underlivet, förstoppning och en evighetslång spänningshuvudvärk på grund av helkassa sömn- och amingspositioner och ett evinnerligt bärande. Du kommer aldrig uppleva den enorma ångest och oro man känner när man är osäker på om barnet inuti inte beter sig som vanligt. Borde jag inte känna sparkar vid det här laget? Kanske rör sig barnet plötsligt mindre eller inte alls, eller att man bara instinktivt känner att något är fel. DET är ångestkänslor på riktigt. Det är inte heller du som pappa som behöver vänja dig vid en vardag under nio månader där man inte längre känner sin kropp och vet hur den ska reagera i olika situationer. För den är inte bara ens egen. Känslorna bubblar och tårar kan komma helt oprovocerat. Halsbrännan kan förstöra en hel natt, för att sen inte dyka upp på en vecka. Vissa dagar kan man knappt få i sig någonting för att man mår illa eller bara känner att magen tar all plats så man kanppt ens kan andras, och nästa dag äter man som om man inte hade någon botten. Vilket också gärna kommenteras. ”Jaha, ska du äta nu igen”. Många kommentarer blir det under en graviditet...

Det är heller inte du som pappa som får ta emot blickarna från människor omkring dig. Det är alla möjliga blickar; undrande, avundsjuka, ifrågasättande, oroliga, dömande, nostalgiska, uppmuntrande, attraherade, och en massa andra sorter. De allra flesta reagerar på något sätt när man ser en kvinna med en gravidmage. Man reagerar säkert mer eller mindre medvetet, men som kvinna känner man av det. Man är ett objekt som andra projicerar sina känslor på. Vissa dagar är det kul, man mår bra och visar gärna upp sig. Andra dagar vill man bara se ut som man gjorde innan. Inte sticka ut, inte framkalla några reaktioner. Men det går inte. Magen är där och den syns, om man inte stannar hemma förstås men det är ju oftast inte möjligt. Detta är också en upplevelse som enbart en gravid kvinna kan känna, inte en blivande pappa som väntar barn.

Ja, jag kan fortsätta med många många fler exempel på varför jag tycker att det är ett hån att ens yttra frasen ”vi är gravida”. Alltså, jag tror ju definitivt inte man menar det som ett hån, den typen av blivande pappor som uttrycker sig så här gör det väl förmodligen som ett sätt att visa att han vill vara delaktig och ta ansvar och verkligen ta del av den här ”resan” eller vad man ska kalla det att vänta barn. Men saken är ju den att det går inte. Jämlikhet i all ära, detta handlar inte om det. Det handlar om en fysisk begränsning som man inte ska negligera på det sättet man gör genom att uttrycka sig så. Män kommer aldrig kunna förstå helt och fullt vilken enorm upplevelse (på gott och ont) det är att vara gravid. Och då tycker jag att man åtminstone kan respektera gravida genom att inte uttala sig som att man kan det. Däremot får (ska!) man ABSOLUT gärna skämma bort, passa upp, ge komplimanger, stötta, peppa, vara kärleksfull och finnas vid den gravidas sida under och efter graviditeten. Visa att man är glad, stolt och förväntansfull. Vara lyhörd för behov och önskemål, ha låga krav och mycket överseende. Ja det finns hur mycket som helst en blivande pappa kan göra för att vara delaktig. Men att säga att han också är gravid, det är INTE okej. Inte enligt mig iallafall.

Dagboksanteckningar från Januari 2018

 4 januari 2018

Jag tror att jag är gravid. Har inte tagit något test ännu, men mensen är två dagar sen och jag känner inga tecken på att den skulle vara på väg. Jag känner inga tecken på att jag skulle vara gravid heller iofs, men det gjorde jag ju inte med Love heller. Kanske är det en kille då, haha, om man nu kan dra slutsatser så tidigt 😉 Jag tycker dock om kaffe fortfarande, det är lite konstigt.

Jag har inte sagt något till Erik. Vet inte när jag ska? När jag har testat? Och jag vet inte när jag ska göra ett test. Kanske den 7:e? Den 7:e januari testade jag med Love. Och kanske Nea med tror jag? Om jag är gravid nu så blir det ju ett syskon i precis samma tidsperiod som de andra. Aug-sept. Haha vad knäppt. Som att vi bara ligger en gång om året typ 😉

Jag älskar ju den där tiden när det bara är jag som vet. När jag har en hemlighet som kommer förändra världen. En hemlig skatt. Ett till hjärta i min kropp.

Det är absolut ett efterlängtat och planerat barn. Om det blir ett plus så blev det efter andra försöket. Det trodde jag inte faktiskt.

Och det är skräckblandad förtjusning även denna gång. Är jag redo? Hur kommer min kropp fixa detta? Vår relation? Hur blir det på jobbet? Livet? Kommer vi orka? Och samtidigt, nu finns det två personer till i den här familjen som kommer älska en ny liten medlem. Det känns mest som att det skulle vara en gåva till hela familjen. Ännu en skatt.

Men jag kommer att behöva ta bättre hand om mig. Sova, träna, äta. Ett nytt fokus.

På söndag vet jag.

 

5 januari 2018

Lite känningar av mensvärk idag. Får väl se om det är mens eller bebisverkstad som gör ont...spännande!

Känslomässigt känner jag mig ganska tom. Sista lediga vardagen idag och jag får ett jättestresspåslag av att ens tänka på jobbet.

I år har jag inte haft någon ”nystartskänsla” alls inför det nya året. Inte känt för att ”ta tag i mig själv” och styra upp. Jag vet inte alls vad jag vill! Var är mitt driv? Min passion? Vad gör mig glad? Tänker mkt på detta men kommer liksom inte fram till något...

 

14 januari 2018

Jo, men jag är gravid. Tog ett test den 7:e, mest för att det var samma datum som jag plussade med Love för fem år sen. Det stod ”gravid 1-2 v”. Kändes konstigt, har aldrig tagit ett sånt digitalt test innan. Väntade nån dag till, sen tog jag ett vanligt test. Tydligt plus.

Väntade nog nån dag innan jag mer eller mindre ”berättade” för Erik. Typ, ”vill du ha brie? Nej jag äter inte sånt längre”. Que? Jag tror till och med jag lät honom hälla upp vin till mig på lördagen, men jag drack ju aldrig det. Hade kanske egentligen tänkt berätta på nått speciellt sätt men tja, det blev inte så.

Hur mår jag då? Är i v 6 enl uträkningar. Har mått bättre. Känner mig konstant bakis. Yr. Inte så illamående, men lite. Inte sugen på mat iallafall.

Trött. Men vilar inte. Två små barn och ett jävla event nästa v på jobbet som jag bara vill få överstökat nu.

Stressad också för resten av året typ. Skidresan? Ska vi resa till våren? Festen i juli? Renoveringen?

Fy. Vill egentligen tänka på allt detta och planera så jag kan bli lugn, men jag bara skjuter på allt just nu.

Gaah!

Gonatt.

 

21 januari 2018

En lördag i vecka 7: mår illa, mår illa, mår illa. Är trött. Orkar inte göra mycket alls. Vill mest att dagen ska ta slut. Och helst januari också. Och hela vintern. Tror aldrig jag längtat så mycket efter våren som nu...😩

Det vettigaste jag gör idag är att ta en dusch. Och så lagar jag mat. Trots illamåendet så är god mat ändå en ljusglimt just nu. Tacksam för att Erik tar disken dock.

Går och nattar barnen vid åtta. Somnar. Vaknar kl 03.05. Skit, jag har missat lördagsgodiset. Tar av jeansen och borstar tänderna. Är tacksam för att jag inte orkat sminka mig så jag slipper mecka med det nu.

Hoppas jag mår lite mindre illa i morgon....

När det kommer till själva bebisen, så är jag glad. Men...också lite orolig såklart. Hur ska vi fixa det? Rent praktiskt? Bil, sovrum, saker... Hur gör man om något händer ett av barnen? Tänk när Erik reser och jag är själv med dem? Går det ens att få barnvakt till tre?

Hur mycket behöver man förbereda, och hur mycket kan man känna att det får lösa sig efter hand?

Så många frågetecken.

 

25 januari 2018

Trött. Illamående. Trött. Illamående. 


The magic number

Here we go again. Nu är det till och med "outat" på instagram så då är det väl så officiellt det kan bli för vänner och familj. Ännu en bulle in the ugn. Nummer tre, det magiska numret sägs det. Och helt enligt min "livsplan" och dröm. Tre barn. Jag är så fenomenalt lycklig just nu måste jag säga. 

Är i vecka 20 (19+4) och snart är halva graviditeten gjord. Det känns helt ofattbart. Den här gången har jag verkligen på riktigt inte kunnat ta in vad som händer förrän, tja typ nu. Jag har mått dåligt, det har jag. Och jag har varit ofantligt trött tills för bara kanske två veckor sen. Så visst har det funnits symptom. Jag har inte tvivlat på att jag är gravid rent fysiskt, absolut inte. Men att veta att man är det, och att faktiskt förstå hur det ligger till, det är två helt skilda saker. Och jag har ju alla tre gångerna haft svårt att landa i det som händer, därav har jag velat berätta för omvärlden så sent som möjligt. Jag tycker det känns så konstigt att berätta något som jag inte riktigt tror på själv ännu. Men nu tror jag på det. Nu har även huvudet fattat vad som händer. Och jag går mest runt och fån-ler när jag tänker på det. Jag ler för att jag tänker att jag vet vad som väntar och vilket helvete det kommer att vara men att det är precis det jag vill ha och det är så himla himla värt det. Det är ju liksom nu det börjar "på riktigt". Foglossningen har börjat hälsa på då och då. Halsbrännan också. Näsblodet är back in business. Anfåddheten vid minsta ansträngning. Ligament som stramar och drar på morgonen när jag så smidigt jag kan försöker kravla mig upp. Det enda symptom som jag riktigt ogillar är yrseln som har kommit de senaste dagarna, den får mig att känna mig så väldigt osäker. Men allt annat känner jag ju så väl igen. Det är så härligt välbekant och känns tryggt på något märkligt sätt. Jag har gjort det här förut. Jag kan det här. Jag är inte rädd och jag ska göra vad jag kan för att njuta av bebisbakandet även denna gången. Och jag tänkte dokumentera mina tankar här så välkommen att följa med på resan från två- till trebarnsmamma <3

IMAGE.JPG

Hej hej bulan! 👋🏼

Snor och snö, men åtminstone snygg i håret

Jag är så himla trött. Trött på kylan (ute men främst inne), trött på snön, trött på att bli dunderförkyld i en halv evighet så fort nån hostar mot mig. Och framförallt är jag trött på att vara trött. Det känns så trist att de flesta dagar mest handlar om att man ska ta sig genom dem med minsta möjliga motstånd. Inget engagemang, inget driv, ingen kreativitet. Mest bara likgiltig...och trött. Usch, blir så ledsen när jag tänker på det. Det är verkligen ingen kul tid just nu. 

 

Men häromdagen tog jag iallafall ledigt en timme och gick och klippte mig. Så nu må jag vara snorig och glåmig men jag är iallafall snygg i håret där jag sitter i mitt underställ under en filt framför brasan... 😏 

Glad påsk och sånt! 🐥

IMAGE.JPG

Om en vår som aldrig verkar komma

Hej. Vad händer? Dagarna går, Mars blir snart april och det fortsätter att snöa vareviga dag. Missförstå mig rätt, för några veckor sedan var jag lite ledsen över att vi inte fått någon snö alls på hela vintern, men nu tycker jag att vi fått vad vi behöver och kan gå vidare. Inte minst efter att jag och familjen plus kusin med familj var och åkte skidor i förra veckan i Branäs. 

En stor del i att jag välkomnar våren är att vi inte har något värmesystem hemma. Vi "renoverar" ju källaren (dvs har blåst ut exakt allt och bygger upp det igen, ca 120 kvm) och för att kunna fixa taket var vi tvungna att ta ner rören där. Alltså rören till alla element. Så nu har vi ingen värme i några element, utan de enda varma rummen i husen är tvättstugan, hallen och toan på nedervåningen för där är golvvärme. Man sitter alltså gärna och drar sig en stund extra på dass numera :)

Nej men skämt åsido. Det är inte alls kul att ha det kallt. Vi hade kallt i förra huset också hela den vintern vi bodde där, jag minns hur jag frös och förbannade att alltid gå i lager på lager och huttra. Och nu är det sju resor värre. Inte kan vi få något nytt värmesystem insatt förrän vi rivit och byggt upp garaget igen heller, eftersom pumpen/fläkten ska sitta bakom garaget är tanken. Och garaget börjar vi inte på innan källaren är klar. Så jag vill verkligen, verkligen, verkligen ha lite vår och sol nu. Åtminstone plusgrader!

Det är en utdragen renovering det här, det må jag säga. Jag har sån otrolig längt efter att få börja inreda och piffa och göra lite fint här hemma så ni anar inte. Men det är så himla, himla mycket kvar. Källaren måste bli klar så vi kan flytta ner tvättstugan. Och där tvättstugan är ska det bli hall och sättas in en ny ytterdörr. Fönster ska bytas på flera ställen på nedervåningen. Vi ska byta kök och ändra lite i planlösningen (flytta innerdörrar iallafall). Nytt golv i köket och sen måla om i vardagsrum och matrum. Så ni förstår kanske att det här med tavlor, gardiner, mattor och inredningsdetaljer är långt borta...Deppigt känns det, men man får bita ihop. Förhoppningsvis handlar det om ett halvår till. Och det kommer ju vara värt det.

Tills dess får jag nöja mig med pinterest, och fullsmockade moodboards och lååånga önslelistor.

Ännu en helgrapport

Söndag. Sista i Februari. Hallelulja så var nästan även denna stentrista vintermånad över. Den har inte riktigt varit så horribel som Januari, men alltså Skånsk vinter ÄR inte rolig nånstans. Det finns ingen snö att roa sig med och det har dessutom varit snorkallt de senaste dagarna. Visserligen soligt, men inte tillräckligt skönt för att man ska vilja vara ute någon längre stund.

Det kan också ha med vår renovering att göra att jag inte är så pepp på just denna månaden. Det är skitigt och stökigt och dammigt överallt (både ute och inne) och jag är ensam med barnen en himla massa på kvällar och helger vilket närmast kan beskrivas som en "mysig psykisk utmaning". Men det kommer ju bli fint när det är klart, och arbetet går framåt mer än dubbelt så snabbt som vi hade räknat med så lite pepp känner man allt ändå. Jobbar mycket med målbilder just nu helt enkelt. Pinterestade målbilder på fräscha tvättstugor och kreativa pysselrum. Och spabad...

Anyway. Så här en söndagkväll vill jag nog ändå sammanfatta helgen som en av de bättre på länge. I går var jag och barnen i stan (Malmö) och träffade en stockholmsboende vän som var på besök med sin tvååring. Det är ju egentligen den bästa sortens besök, när man får träffa nån som bort långt borta och man inte ser så ofta, men de bor inte hos en själv så man behöver inte stå för någon markservice och kan ses en stund och inte en hel helg No offence, hade gärna spenderat en hel helg ihop Cedis, men alltså LIVET! Man har ju så mycket att fixa med på helgerna! Tvätt, städ, mat, ja allt man inte hinner på vardagkvällar när man heter Caroline och somnar med barnen vid nattingen kl 19.30 fyra av fem kvällar i veckan. Då hinns det inte med mycket tvätt kan jag säga.

HURSOMHELST. Det jag skulle komma till var att vi åt lunch ihop på Surf Shack på Ribersborg och det var förvånansvärt härligt och jag hade typ noll stresspåslag trots att jag var själv med båda kidsen på (ytterst barnvänlig) restaurang. Men alltså, det är sån skillnad nu när det är lite större! När man kan prata med dem och de med mig. Ingen som skriker och slänger sig på golvet. De börjar bli civiliserade helt enkelt. Plus att jag var rutinerad mamma och hade målarböcker och pennor från TGR med mig. Den tanken jag haft tusen gånger när man väl sitter vid bordet. "Varför har jag ingen målarbok med?" Denna gången hade jag det. Woop woop.

Sen tänkte vi gå ut och leka i parken i solen. Tills vi kom ut i solen och insåg att den inte var alls varm. Då gick vi in på Tekniska museet istället. Bra val. Barnvänligt, springvänligt, lagom mycket folk. Jag blev av med barnen ett par gånger men inte så någon av oss hann börja gråta. Då räknas det kanske inte ens som att bli av med dem? 

Efter museet tog vi ett varv runt parken för att söva minsta barnet, men den enda som somnade var mitt barn som egentligen slutat sova på dagen. Well. Ibland får man göra undantag. Sen gick vi till saluhallen och fikade. Inte optimala stället en lördag med två barnvagnar, och normalt sett skulle jag nog backat och gått någon annanstans, men jag vet inte vad som hänt med mitt mammapsyke men jag brydde mig faktiskt inte om de himlande ögonen när vi plöjde in och placerade vagnar mitt i serveringen. Jag betalar lika mycket för min fika som någon annan, om de har problem med att jag tar upp plats så kan de gå nån annanstans. Så hade jag ALDRIG känt för fyra år sen med en halvårsgammal Love i vagnen. Tack och lov för att ängslighet avtar med tiden :)

Ja. Det var den lördagen. Sen åkte vi hem och kollapsade av trötthet så att Erkan fick gå och köpa potatissallad och grillad kyckling till kvällsmat. Jag somnade först i familjen klockan åtta i soffan, hörde mello-signaturen nånstans i periferin. Kan hända att jag haft ett liiiitet utmattande stresspåslag under dagen ändå, även om jag inte tänkt på det så värst.

Och så kom söndagen. Sovmorgon. Det kändes som att klockan var 10 minst när loppan vaknade till, men hon var halv 8. Och då hade jag visserligen sovit nästan 12 timmar så konstigt vore det väl om jag inte var utvilad. Sol idag igen och ett hel i komplett kaos. Erik var redan ute och (renoverings)jobbade när jag kom ner. Inget sällskap med kidsen idag heller alltså...
Men strax innan lunch kom iallafall farbror Niklas på besök och tog med kidsen ut en runda med lådcykeln. Lite lekplatshäng och sånt där som man som novis barnpassare kan erbjuda sig en söndag i smällkalla Februari utan att ha en aning om vad man egentligen säger. (Men han fick middag sen, så jag fick inte dåligt samvete. ) Love var på sitt mest ocharmiga humör som pendlade som en berg och dal bana mellan solstråle och åskmoln. Konstant missförstådd och ett evigt gnäll. "Varför måste man gå uuuut?" lät istället "Varför måste man gå iiiin?" en timma senare. Den nivån alltså.

Efter att Niklas vinkat hejdå tog jag barnen en snabb tur till biblioteket för att låna lite böcker. Kände att det annars fanns en hög risk för kopiösa mångder tv tittande resten av dagen. Eftersom vi var där en kvart innan stängning fick vi med oss allehanda intressanta böcker hem, ihoprafsade i nån sorts lugn (pga biblioteksmiljön) stress, men det blev ganska bra ändå Den största överraskningen var nog att Love plockat åt sig en läsebok med kapitel, och att det gick jättebra att läsa den! Det behövde inte vara bilder på varje sida utan han hängde med i storyn ändå, och han tyckte det var såå häftigt att man skulle vika ner hörnet på sidan (obs, det var redan vikt, jag gjorde INTE nya hundöron i en lånebok) för att man sen skulle kunna hitta var man slutat läsa tidigare. Så nu har vi läst fyra kapitel i en bok om superhjälten Brune, och i morgon fortsätter vi med kapitel fem. Alltså det känns som en helt ny värld öppnar sig! Hejdå bilderböcker, hej läseböcker! Tjuho!

Och nu ska jag, eftersom jag för en gångs skull inte sover trots att barnen gör det, läsa ett par kapitel i boken som jag lånade till mig själv idag. DET är väl ändå en bra avslutning på veckan!

puss och hej!

Wazzup

Just nu:

- En helg som försvann med lördagstur till Helsingborg och påhälsande av både mamma och pappa och syster yster. Long time no see så det var trevlig. Och jag slapp laga mat. Win.

- Projekt "Utgrävning av källaren fas 2" är inledd. Det låter i hela huset och är damm överallt, trots att vi har tejpat för dörrspringor och golvlister. Gode gud låt detta gå fort (men vi pratar ju ändå veckor), alternativt bli en vår med lite sol så jag slipper se dammet som täcker varenda kvadratcentimeter av vårt hem.

- Idag åkte vi skridskor igen. På Lomma-is nere vid dammen utanför äldreboendet. Knakade lite spännande under fötterna när man tog sig fram, hehe. Massa folk var där och det kändes så härligt att vara ute. Minns inte sist jag åkte på en ute-is. Hoppas den ligger kvar länge!

- Nea har varit så gnällig och mammig och ledsen och trotsig hela dagen. Som om hon vore sjuk, men hon har ingen feber och inte ont nånstans. Dessa "faser"...när slutar dom egentligen?

- Var med Love på kalas hos granntjejen idag. Han ville egentligen bli lämnad själv där, men det har han aldrig blivit på kalas innan, och nu var det inga barn han kände på kalaset så jag stannade. Kan ha liiite att göra med att jag var grymt sugen på tårta och fruktsallad också. ;)

- Kvällen har ägnats åt Mathem.se. En massiv beställning, ytterst välbehövlig. Ska bara försöka hinna frosta av frysen innan leveransen kommer i morgon också, för annars får maten nog inte plats...

- Och nu ska jag gå och lägga mig med en ledsen Love som vaknat av världens hostattack och inte kan somna om. Hosta på natten är ju ett jäkla påhitt va.

Ha en fin vecka ni som läser!

//C

Januari

Så var den äntligen över. Denna vedervärdiga månad som inlett 2018. Nu kan väl året förhoppningsvis bara bli bättre.  

Men vad är det då som varit så hemskt med Januari kan man undra? Och ja, det är för egen del egentligen ingen stor grej som hänt, men summan av ovanligt många ledsamheter, tråkiga besked, stress och i princip total avsaknad av ljusglimtar har gjort att den här månaden känts som en tung, våt filt som jag inte alls orkat lyfta undan.

Det började med ett fyra dagars event på jobbet i v 3 som jag ansvarade för. Det gick bra så långt jag kunde påverka, men det dränerade mig totalt och jag hade inte alls någon bra känsla i magen när veckan var slut. Ingen ”woho, jag klarade det!” känsla, bara en lättnad över att det var över. 

 Många presentationer blev det... 

Många presentationer blev det... 

Barnen har som tur är varit friska, men Love har kommit in i en period då han klagar över ont i magen varje dag och har gjort det i en vecka drygt. Jag hittar inget mönster alls I när han säger det och hur han beter sig, och vet inte om det sitter i kroppen eller knoppen på honom det här. Men jag tycker ju såklart synd om honom. Ont I magen vill ju ingen ha.  

Linnea har varit ledsen vid i stort sett varje lämning sen årsskiftet. Det är nya barn på avdelningen som är ledsna mycket, plus att hennes bästis har flyttat upp till storbarnsavdelning och det är klart att hon påverkas av detta. Något hon också kommer påverkas av till hösten är kommunens ”spontana” beslut att lägga ner/flytta delar av förskolan de går på till en nybyggd förskola i andra änden av samhället. Detta har också varit en stor källa till frustration och oro under januari, och vi har ännu inte helt funderat klart kring hur vi ska göra till hösten. 

 Hemma i lekrummet.

Hemma i lekrummet.

IMAGE.JPG

Men lite glädjespridare har dom såklart också varit våra tokiga små barn ❤️ 

IMAGE.JPG

Goseloppan! ❤️

IMAGE.JPG

Det var sol en dag. Det ser man på bilden eftersom det blev skugga på väggen från krukväxten. Då borde man ju gått ut och försökt fånga lite solenergi, men istället valde jag att agera på det andra som soligt väder för med sig: man ser ALLT damm överallt. Så jag dammsög och våttorkade. Och eftersom vi så smått börjat etapp 2 av utgrävningen av källaren så ligger det ett tunnt lager betongdamm över allt i HELA huset. Har insett att det tränger upp mellan golvlisterna, så i helgen blir det till att tejpa alla lister innan hantverkarna kommer på måndag.  

IMAGE.JPG

Förutom den soliga dagen så har det mest varit grått i olika former. Jäkligt deppigt. Tror vi har haft en halv dag med snö på hela vintern. Men kallt som attan har vi ändå, det spelar inten roll om det är fem minus eller fem plus grader, isvindarna från havet känns lika jävliga oavsett.

IMAGE.JPG
IMAGE.JPG

Och nämnde jag min hosta? Den har jag dragits med i närmre två månader nu och jag hostar fortfarande så jag klöks varje dag och har dessutom hostat sönder ett muskelfäste vid revbenet så det gör ofantligt ont till på köpet. Har tränat en (1) gang sedan mitten på December. Japp, jag är verkligen på G som ni marker.

IMAGE.JPG

Men en dag på väg till jobbet insåg jag plötsligt att det inte var becksvart. Och på eftermiddagarna hinner man ju faktiskt hem innan mörkret sänker sig numera. Det går på rätt håll. Det finns ett slut på denna mörka, trista vardag, och det är bara att bita ihop och uthärda.

FullSizeRender.jpg

För att fokusera på nått annat än allt grått och trist så funderar jag på att piffa upp tillvaron nu med en ny vår-frisyr. Vad tycks?

Sorry om detta inlägg var deperimerande, men det finns helt enkelt inget upplyftande från mig att skriva om just nu. Inget! Tvärtom skulle jag kunna skriva dubbelt så mycket negativt, men det låter jag bli. Nu har jag iallafall fått ur mig det värsta :)

mvh

trött, tröttare, tröttast. Ge mig vår NU.

Hej, minns ni mig?

Så blev det nytt år, och jag zoomade ut där på slutet och har inte kommit mig för att kika in här förrän nu och säga hej. 

Idag är det en fredagstrött, och ganska stressad Caroline som skriver. Första veckan efter ledigheten har varit full av jobb; jag ansvarar för ett event nästa vecka med 50 utländska gäster och även om jag har koll på läget så dyker det alltid upp saker på slutet, så är det bara.  

Men idag har jag ändå fredagsmyst. Var med grannarna på nya restaurang Greppia här i Lomma och åt italienskt. Sex fredagströtta vuxna och sex barn under fem år. Jag bävade lite inför tanken, men det gick betydligt bättre än jag väntat mig! Och efter maten gick vi hem till den ena familjen och tog kaffe, några drinkar och dessert. Sen när barnen började balla ur vid tiotiden gick vi helt enkelt hem. Sannerligen smidigt. Älskar småstadslivet ❤️. 

Vad pratades det om på middagen då? Jo, det blev en del snack om ytterdörrar, och vi blev tipsade om att åka till Qvesarum för att kolla på deras sortiment. Vidare delade vi lite bjudmats-tips, diskuterade flygrutter, pratade helgplaner och givetvis kom vi in på familjemordet i Bjärred. Så himla himla hemskt...

 

Mej ja, okej. Hemma nu i sängen med två snarkande barn, och mina ögon börjar också klippa nu mer och mer trots två sena koppar kaffe.  

 

IMAGE.JPG

Men this bich is back now at least. Ser fram emot ett nytt år med vardagsbetraktelser! 

 

stoor kram! 

Glimtar från en jobba-hemma-dag

Onsdag och inga möten i kalendern. Det fick bli en dag med hemma-jobb helt enkelt. Egentligen gillar jag att åka in till kontoret mest, men de senaste dagarna har jag blivit så uppslukad av en massa oplanerat när jag varit där så då är det skönt att kunna välja att sitta hemma som omväxling. Garanterat ostört. 

Det tråkiga med att jobba hemma i vårt hus är bara att det är så infernaliskt kallt. Vi har ett svindyrt uppvärmningssystem och så länge inte barnen blir lidande så känner vi att vi hellre tar på oss lite extra kläder än lägger en massa tusenlappar varje månad under höst, vinter och vår för att få det riktigt varmt inne. Vi ska byta värmesystem, men troligtvis inte förrän nästa vinter tidigast. 
Så. raggsockor och filt är det som gäller när man jobbar hemma helt enkelt. Och en brasa såklart. 

DSC_1127.JPG

Jobbandet idag bestod mest i att förbereda för ett event vi ska ha i januari med deltagare från hela världen. Sen satte jag också ihop vårt veckobrev som jag skickar ut på onsdagar till min avdelning. Borde egentligen vara en ganska enkel och snabb uppgift, men på ett stort företag som IKEA så finns det så enorma mängder information och nyheter att man lätt kan snurra in sig i vad som egentligen behöver vidarebefordras och vad man kan skippa. Need to know vs nice to know helt enkelt. Och den tredje saken jag lagt en hel del tid på idag är krånglande kommunikationskanaler. Access till foldrar och dokument som plötsligt "försvinner", bryderier om vilken typ av info man ska publicera var för att alla målgrupper ska kunna se och redigera materialet, och inte minst försök till att använda verktyg och applikationer som jag inte riktigt behärskar utan får köra en hel del på känn. Ganska tidskrävande och frustrerande, men det håller på att bli bättre. Man får bara ha en stor dos tålamod vissa dagar. 

DSC_1157.JPG

Kom in och fastnade på den här sidan som jag lite lagom skrytsamt gärna länkar till. Det är verkligen en riktigt skön magkänsla att jobba för ett företag med så stora resurser som faktiskt används på så otroligt många bra sätt. Jag är definitivt stolt över min arbetsplats och har svårt att se att jag nånsin kommer att jobba någon annanstans, trots att jag började där direkt efter min utbildning. Men möjligheterna är oändliga, kulturen och atmosfären får en att må så bra, och våra produkter och vårt varumärke är saker jag gärna använder och kan identifiera mig med. Jag vet inte riktigt vad ett jobb eller en arbetsplats skulle kunna erbjuda som toppar detta...lönen är inte heller så tokig, så för den sakens skull kommer jag inte lämna iallafall. Well, vi får väl se vad framtiden bjuder på helt enkelt! :) 

DSC_1128.JPG

Lunch. Left-over smörrebröd som Erkan hade med från ett jobbmöte igår, en smoothie som också är gjort på rester och slattar i kyl och frys (en halv burk kokosmjölk, ingefära, en halv banan, en slatt havremjölk och hallon), och kaffe som numera dricks svart efter att jag har hällt ut åtskilliga liter mjölk på sistone eftersom det ju bara är jag här hemma som använder ko-mjölk och då i princip bara i kaffet så det går ju inte åt några mängder. Så nu skiter jag i det helt enkelt och får lära mig dricka svart. Ska nog gå tillslut...

DSC_1145.jpg

Mysbelysning med Loves nya "änglaspel" som visst blev ett "cykelspel" men som snurrar minst lika fint ändå. I morse fick Nea tag på det (när det var släckt) och gjorde oss varse om att vi nog får njuta av den här ljushållaren så mycket vi kan för en vacker dag är det ingen som ser henne när hon tar den och då kommer det bara vara smulor kvar när hon "lekt" färdigt med det.

DSC_1155.jpg

En utmaning med att jobba hemifrån är ju att inte börja städa och plocka och fixa för mycket för då blir det ju inget jobb gjort alls. Inget avlönat iallafall... Men bara genom att befinna sig i sitt hem när det är dagsljus för en gångs skull får ju en att inse vissa saker. Exempelvis att vi behöver skaffa en tvättkorg till Loves rum...

DSC_1162.JPG

En annan väldigt viktig sak när man jobbar hemma är att se till att myskläderna matchar the-koppen. Annars kan hela dagen bli förstörd. 

DSC_1165.jpg

Sista bilden blir en ruskigt mörk och suddig en på mig själv. För att liksom bevisa att jag var här. Och nu måste jag bege mig rakt ner i sängen omedelbums för i morgon blir det definitivt ingen jobba hemma dag. I morgon står Älmhult på programmet så det blir en lång dag, och dessutom med nästan fyra timmar i bil tur och retur. Tjoho. 

Tack å hej och gonat och sånt!

 

Typ hela November...

Hej! Hittade det här inlägget som jag påbörjat genom att lägga in bilder i men sen har det inte blivit av att jag fyllt på med text, så det gör jag nu. Det går tillbaka ett par veckor, närmare bestämt till helgen 10-12 November. Då åkte vi till Stockholm för att gå på bröllop, och barnen fick vara hemma med barnvakt i två nätter för första gången. Mycket blandade känslor inför det, speciellt eftersom båda barnen sovit väldigt oroligt de senaste veckorna och vaknat varje natt och velat sova hos oss. Samtidigt var det just två nätter med ostörd sömn som kändes som högsta vinsten på listan med hela resan. No offence, det är kul att gå på bröllop, men att sova ostört, varav en natt på femstjärnigt hotell, ja alltså det är inte mycket som slår det i en småbarnsförälders liv. 

Och dessutom känslan av 100% egentid. Inte sån där "dåligt samvete egentid" som det blir ibland när man passar på att göra ett ärende på stan innan man kör och hämtar barnen faaast att man ju inte får ha barnen på förskolan mer än preciiis den tid man är på jobbet plus restiden. Men nu var de inte på förskolan. De var hemma med sin farmor och hade det hur bra som helst. Och jag satt på ett halvfullt flygplan och drack kaffe och läste min favorittidning (yep, I'm a geek...).

IMG_9906.JPG

Så, första natten i Hufvudstaden sov vi hos Niklas å Challe (Eriks lillebror och hans fruga). Mitt flyg landade vid nio, så jag var hos dem vid tio, men då var grabbarna på fotboll (nån match mot Italien tror jag att det var...?) och Challe var ute och käkade med vänner. Men jag gjorde mig hemmastadd på nån minut...

IMG_0058.JPG

Sen droppade de andra in efter hand och vi satt och snackade till långt in på småtimmarna. Mysigt!

Dagen därpå var det dags att gå all in på saker som man (vi) som småbarnsföräldrar aldrig gör, eller åtminstone aldrig njuter av att göra om barnen är med. Först gick vi ut och åt frukost. Hallelulja säger jag och låter bilden på min frukost tala för sig själv:

IMG_9907.JPG

Sedan var det dags för aktivitet nummer två; strosa på stan. Planlöst. Gå in där man blir sugen på att gå in utan att fundera över om det är trappor in till butiken, om det är för mycket folk för att ha en vagn, om det finns värdefulla saker som skulle kunna rivas ner hyfsat enkelt av en fyra/tvååring, om där finns toalett för panikbesök, osv... När väl känslan över att ha glömt något (någon) försvann efter ett tag så var också detta helt jäkla underbart. Blev så himla inspirerad när jag faktiskt kunde fokusera på sakerna i butiken och inte bara på att "göra det jag ska" och komma ut så snabbt som möjligt igen. Det var mycket inredning på agendan för vår del. Vi besökte till exempel IKEAs köksbutik i centrala stan för lite ideer och tankar, och jag träffade på en före detta kollega där så det var himla trevligt. Och mycket bra inspiration!

IMG_9909.JPG

Lade märke till hur snyggt golvet var i HM Home butiken...

IMG_9917.JPG

Och så förfasades vi lite över det utbrända huset på Biblioteksgatan (?) som troligtvis inte kommer kunna räddas. Det måste varit en otrolig brand så mitt i stan...sorgligt som attan.

IMG_9916.JPG

Och efter en massa mer strosande i höstkylan gick vi tillbaka och hämtade våra grejer innan jag och Erkan skulle checka in på hotellet. Nobis hotell för övrigt. Med den här utsikten från rummet:

IMG_9938.JPG

Säger inte att det är nån jättespännande view, säger bara att det var så hiimla skönt att bo mitt i stan, och dessutom på promenadavstånd från vigseln senare på eftermiddagen (i Livrustkammaren) och festen på natten (på Konstnärsföreningen). Men själva bröllopet får faktiskt ett eget inlägg. Det är det liksom värt.

Och ja, sen gick helgen. Fest. Sovmorgon. Hotellfrukost. Mer kylslaget promenerande i vackra Stockholm. Och så flyget hem på eftermiddagen. Hem till två barn som sovit gott hela nätterna i två nätter (givetvis) och haft superroliga dagar med fågelholksbygge och besök på Den Blå Planet. Så himla bra ju!

Och sen tog det två dagar med massor av jobb för min del innan resten av veckan fick ägnas åt magsjuke-VAB. Och senare även magsjuka.
Livets kontraster va?

IMG_9991.JPG

Men för att summera lite så var det en himlans bra helg alltså. På alla sätt. Jag som mest har ojjat mig och inte varit särskilt sugen på att mecka med en hel helg borta får helt klart erkänna att mina låga förväntningar blev bortsopade. Jag gillar ju inte att flyga ensam, blir så himla stressad helt enkelt för att jag är ovan vid det, och speciellt som nu när jag skulle checka in bagage. Och när min telefon dog precis när jag satte mig i bilen och skulle börja köra mot Sturup var det ju inte precis så att min puls gick ner. Det var ju ändå min telefon med mitt boardingkort/bokningsnummer och med GPSen till flygplatsen. Och någon bil-laddare hade jag inte heller...I såna stunder är jag glad att jag även har en jobbmobil och inte kombinerar den med min privata i en telefon utan har två separata. Så jobbmobilen fick följa med. Och sen gick ju resten av resan lätt som en plätt. Var riktigt mysigt till och med. Och skönt att vara ensam. Ingen som klättrar på en, tjatar på en, ingen annan att ha koll på och ansvar för. Ibland är det skönt att vara lite fri från allt det där. Hur mycket man än älskar dem så skadar det inte med ett break då och då. Det var min learning för helgen. Gracias.

 

Me, myself and the kiddos

Ensam hemma. Vet inte ens vad jag ska skriva om det, mer än att det är konstigt att man kan känna sig ännu mer ensam nuförtiden trots att jag har två barn hemma också. Men ansvaret för dem blir så påtagligt när man är själv. Jag brukar aldrig fundera över "tänk om..." men nu har jag kommit på mig själv med att göra det flera gånger bara i eftermiddag. Ser olyckor framför mig och funderar på hur jag skulle göra, funderar på om de inte känns lite varma, kanske är de sjuka? Lägger märke till trafiken på gatan på ett annat sätt, osv. Är mer på helspänn helt enkelt. 

Inte hjälper det ju ett dugg att lillan är ett praktexempel på en tvåårig tjej och skriker efter pappa så fort hon kan. När vi skjutsade Erik till flyget i morse blev hon ledsen så fort han klev ur bilen och hon förstod att han inte skulle med hem, och hon blev ledsen när vi lagt på efter att ha face-timeat ikväll också. Pappas tjej alltså. Och en typisk tvååring med oförklarliga raseriutbrött som inte är av denna värld, följt av otroliga uppvisningar av kunskaper hon har fått som över en natt, som att hämta, öppna och hälla upp fil och mjölk till sig själv, eller klä på sig i princip alla kläderna. Det är så fascinerande med barns utveckling alltså, ett verkligt privilegium att få följa på nära håll. 

Nu har jag precis kollat på några avsnitt Greys Anatomy (säsong 13 är riktigt bra!) och ätit glass-slattar så jag är lätt illamående, och nu ska jag gå upp och krypa ner mellan mina två små gosungar och bara njuta. Det är iallafall en fördel med att vara ensam hemma; vi får gott om plats i dubbelsängen alla tre! :)