Om livet och...livet.

Första dagen på jag vet inte hur länge som timmarna hemma när barnen är på förskolan är helt obokade. Inte så att jag inte har något att göra (hej tvättstuga, biblioteket med sena böcker, slipa och måla lekstugemöbler, klä om dynor till stolarna i finrummet, flytta ner resten av grejerna till pysselrummet i källaren…osv…) men det är ändå skönt att bara kunna ta dagen som den kommer. Tänkte baka lite kakor, mysa med min bebis och njuta av dagen bara. Det är så svårt det där med livet. Jag som följt Therese Alven lite grann genom åren fick en total chock när jag häromdagen förstod att hon är döende. Att en sån levnadsglad och sprudlande tjej, ett ynkligt litet år äldre än mig, bara på ett par veckor fick sin dödsdom utan en chans att kämpa emot. Och sen dess har ju många runt omkring som följer henne tagit upp detta i olika inlägg på sociala medier. Att nu ska dom banne mig LEVA. Man vet ju inte hur lång tid man har på sig! Men hur gör man det då? Hur lever man på bästa sätt? Det är något jag grubblar otroligt mycket på nu. Har inte kommit fram till något vettig änu men om jag gör det så lovar jag att dela med mig…

Nu blir det en stund i solen. Hörs å ses!

//C

Livet i början på Juni

En onsdag som är som en fredag. Fast i mammaledigland är alla dagar röda dagar. Eller ingen, det beror lite på hur man ser det.

Idag har det definitivt inte varit någon ledighet. Elias håller på att få sin femte tand, och från att inte visat några direkta besvär när de fyra andra ploppat upp så är han nu febrig och jättegnällig och har varit det i två dagar. Härligt att han tajmar det med tropisk värme ute och två kvällar med förskole-och skol- picnic. Det är ju en fin tanke med såna tillställningar, men inte min favoritaktivitet direkt. För det första blir det alltid stressigt dit. Idag stod jag och stekte pannkakor 25 minuter innan vi skulle vara där. Sen ska man socialisera med föräldrar man inte kommer ihåg namnet på till barn man inte kommer ihåg namnet på, försöka få i sig och barnen lite mat och dryck men det blir mest gifflar och festis, och antingen får barnen tråkigt och vill hem direkt eller har jättekul och vill aldrig hem. Eller både och, barnen vill ju aldrig samma sak hemma så varför skulle det vara annorlunda vid dessa tillfällen? Ja, och så slänger vi in en febrig bebis på det, som är proppad med alvedon och helt speedad och kryper runt på allas fika-filtar på en gång och välter kaffemuggar och mosar jordgubbar med nävarna och knaprar riskakor med sina nya gaddar. Pjuh.
Och när det är över, när man tagit sig hem igen, då är köket kaos, fikaväskor ska packas upp, filten måste tvättas, barnen är övertrötta och galet smutsiga och ingen är mätt för man fick ju bara i sig några gifflar och två skivor vattenmelon. Och är man inte trött innan så blir man det då. Så här är jag nu. Trött. Köket är fortfarande kaos och så får det vara tills i morgon. Barnen fick springa ur sig den sista energin i vattenspridaren och sen duscha. Elias däckade ganska snabbt efter alla intryck. Och jag fortsätter mula i mig riskakor och gifflar i soffan. Ska titta på min nya favoritserie nu, “Elitstyrkans hemligheter” på SVT Play. Så långt från kallpratande på picnicfiltar man kan komma ungefär…

//C

En snabb update från Billund

Vi är på semester. Jag, Erki, barnen och mormor och morfar. Legoland och Lalandia är på programmet. Än så länge har vi varit här 1,5 dagar och haft det himla bra. En liten miss att bjuda med mormor som barnvakt när Elias just nu är i en fas där han är LIVRÄDD för henne. Men jaja, de kanske bondar snart. En annan tråksak är vädret; kallt och regnigt. Det leder ju visserligen till obefintliga köer, men liiite sol hade ju varit väldigt trevligt ändå. Varför kan man aldrig få båda delar liksom; fint väder och korta köer? 

Stugan vi bor i är tipptopp. Och det är så mysigt att vara i danmark igen! Älskar danmark, har så många positiva minnen och känslor från danmark. (Ja och några negativa som hänger ihop med en ej fullständigt genomför utbildning och bla bla bla...) 

 

ok. Det får räcka, nu somnar jag... 

//C

Om ett gråtande barn

Så intensiva dagar. Total närvaro från första klunken kaffe på morgonen. Snirkla sig fram i en djungel av potentiella konflikter, försöka vända, distrahera, ta en annan väg, stanna lite längre vid en mental stoppsignal för att reda ut något. Man skulle kunna bråka sig igenom en hel dag när man har en treåring. Lägger man dessutom till en femåring och en åttamånaders bebis så blir det ännu lättare. Min ambitionsnivå ligger just nu på 1) inga sjukhusbesök 2) inget blod 3) inga fula ord från barnen 4) inga fula ord från mig (svårast...) och 5) vara hyfsat bra vänner vid läggdags. Även om konflikterna på morgonen bara fortsätter där de slutade kvällen innan...

Idag blev Elias ledsen på öppna förskolan, jag var en bit bort och lämnade disken från vår fika. När jag kom tillbaka hade en annan mamma tagit upp honom. Det var ju såklart fint av henne, men jag tänkte mest ”varför då”? Han var ju bara lite ledsen. Det är han hundra gånger om dagen. Han får vara det en stund, jag kan inte alltid rusa dit. Eller borde jag det? Det känns som att det här barnet har på sina första 8 månader redan gråtit mer än de andra gjort under sina livstider. Är det synd om honom? Eller är det ok att gråta en stund? Det känns bara som att annars skulle inga måltider bli fixade, inga rumpor torkade, ingen tvätt upphängd och jag skulle nog bara duscha en gång varannan vecka. Allt kan jag inte göra när han sover. Men lite dåligt samvete fick jag faktiskt idag. Dåligt mammasamvete. Vilken klyscha...

Om att välja en hållbar väg framåt

Något som jag tänker mycket på nuförtiden och hade tänkt skriva lite mer om i bloggen från och med nu är det här med hållbarhet. Både när det gäller klimatet och vår miljö, men också gällande mig själv och livet jag lever med nära och kära. Vad ÄR egentligen hållbart? Ska jag vara helt ärlig så är jag är pessimistiskt lagd i den här frågan och innerst inne tror jag att det redan är ruskigt kört när det kommer till vårt klimat, vår psykiska hälsa, våra mer och mer egocentriska liv, osv. Jag kan inte förstår hur vi till exempel ska kunna vända den här utvecklingen på tio år (som är den ungefärliga tidsfristen vi har när det kommer till klimatfrågan) när det verkar som att ingen gör något konkret utan alla bara pratar, förfäras och sticker huvudet i sanden.

Men trots min pessimistiska grundsyn så lever jag ändå på hoppet. Och jag har faktiskt satt tre barn till världen så då är det väl min förbannade skyldighet att göra allt i min makt för att se till att de har en dräglig framtid och att de blir vettiga människor med sunda värderingar och bra relationer både till sig själv och andra. Nä det är ingen liten uppgift, det förstår jag mer och mer för varje dag som går. Men ju mer man tar sig tiden att faktiskt tänka på det här, ju mer inser man att det finns inget alternativ. Så jag har bestämt mig för att börja agera. Ändra min livsstil, och min familjs livsstil i den mån jag kan. Det kommer inte gå över en natt, det kommer inte bli perfekt och det kommer troligtvis inte vara jättekul hela tiden. Ska jag vara helt ärlig så har jag inte nån konkret plan riktigt ännu, men tänker att det kommer ge sig om man bara börjar nånstans. Så de senaste veckorna har jag börjat med följande:

  • Cyklar med barnen till och från föris istället för att ta bilen. Det har hela tiden varit min plan, men Elias har först nu blivit tillräckligt stor för att sitta i cykelsits bak på cykeln. Och än så länge måste jag vara ärlig och säga att det främst är hämtningarna som sker med cykel eftersom vi ofta får ont om tid och dessutom är Elias lite för trött för några cykelstrapatser på morgonen. Men så småningom så!

  • Kommit igång med både köp och sälj på Second Hand. Att sälja kläder på Tradera visade sig vara en hel del jobb för någon som aldrig gjort det innan, och det tar sin tid att fota, skriva beskrivningar, packa paket och hålla koll på inbetalningar etc, men nu har jag faktiskt lyckats sälja det mesta jag lagt ut och det känns som att det viktigaste för mig är att veta att det jag inte längre behöver kommer användas av någon annan. Jag räknade inte med att tjäna nåt på det här direkt, men den där tusenlappen det ändå blev av mina gamla gravidkläder, ja den känns ändå inte helt fel. Planen är att sätta traderapengar på ett särskilt konto tills jag kommer på vad jag ska göra med dem. Och vad det gäller att köpa på Tradera så är det ju givetvis betydligt enklare än att sälja, hehe, men där är det kluriga mest att vara lite förutseende och se behoven innan de uppstår. Barnens vår-och sommargarderober kommer än så länge i princip helt och hållet från Tradera (bortsett från skor) och det känns faktiskt himla bra. Dessutom var vi på Erikshjälpen i veckan och fixade inredning till nya lekstugan; hittade bord, stolar, en hylla och diverse attiraljer för bara några hundralappar. Och jag hittade en ny storgryta för 40 pix så äntligen kan jag göra mig av med den där teflonbelagda utslitna grytan jag har.

  • Laga vegetariska middagar. Har bjudit på vegofärs i pitabröd, sesamnuggets och ris, vegetarisk pad thai, halloumi-pytt och tomatsoppa. Men det här är svårt alltså. Jag tycker att det borde vara så lätt, men det är så djupt inrotat i mitt sätt att tänka att en måltid inte är komplett utan kött. Och dessutom är det en utmaning i sig att hitta vegetariskt protein som man inte behöver vänja sig vid att gilla. Bönor och linser och sånt har ju en ganska speciell konsistens. Men det där är bara undanflykter, jag vet. Och nu har vi köpt hem både Oumph och quorn så vi testar oss fram helt enkelt. Mitt mål (just nu) är att hälften av veckans måltider här hemma ska vara vegetariska till hösten. Och så har jag en liten sån där “hemlig” målsättning som jag tänker på; att nån gång när vi har gäster ska jag bjuda på vegetariskt. Jag har haft ambitionen många gånger men det har alltid slutat med att kött tillkommit i någon form. Mitt “vegetariska självförtroende” är något begränsat helt enkelt, men det ska det jobbas på!

Okej, så där är jag nu. Och jag vill poängtera att jag inte skriver om detta för att framstå som duktig på något sätt. Jag vill att vi alla funderar mer på och pratar mer om hur vi kan leva mer hållbart. För vår planets, våra barns och inte minst vår egen skull. Kanske har någon ett bra tips? Kanske kan någon bli inspirerad? Det är det som är min förhoppning och ambition iallafall.

Wish me luck! :)

//C

En "sån" måndag

Måndag igen. Inget speciellt som föräldraledig kan man tro, men jodå. Måndagar är alltid måndagar. Och just denna var inget undantag. Dagen bjöd på:

  • den inleddes med ett sms om att något barn kräkts på Neas avdelning på föris. Såna sms man besvarar med “hej, tack för infon vi ses nästa vecka”. Får bli förebyggande vab helt enkelt.

  • vidare lyckades jag ta potatis i en påse med hål i på coop. Lastar i potatis, lyfter den mot vagnen…potatis potatis all over the place. Suck.

  • och jag tappar givetvis en sushibit i soyan när jag äter middag. Prickigt var ordet. (barnen åt blodkorv idag så Erik å jag lyxade till det med sushi)

  • sen välter jag en liten grej på diskbänken som resulterar i en dominoeffekt där hela diskberget med kastruller, skärbrädor mm som ligger och torkar välter en efter en. El grande finale är när lampan i köksfönstret dras med rakt ner i vasken. Touché.

  • mitt naiva jag tror att jag kan lämna Elias ett par minuter i vardagsrummet med syskonen som sitter med varsin ipad. Nästa gång jag kliver in i rummet ligger det en utvält krukväxt på golvet och en bebis kryper runt med ansikte, mun och kläder fulla av jord. De stora barnen? De har inte märkt nånting…

  • och så den här tröttman. Idag dessutom kantad av en ihållande huvudvärk. Jag sov 10 timmar i natt. Vaknade vid 06 och kände mig jäkligt stel , men pigg. Ändå tar energin slut till lunch. Då vill jag bara sova. Får hälla i mig kaffe och har jag tur så kommer jag igång igen framåt eftermiddagen. Men mellan 13 och 15 är jag bra jäkla slut alltså…

Ja. alltså det finns ju de som har det värre. Jag är fullt medveten om detta. Det betyder inte att det inte är synd om mig med. Sådetså.

//C

Tisdagstankar

Fast ja, det är ju onsdag nu. Jag har skaffat mig den värdelösa vanan att somna vid nattningen typ kl 20.30 (eftersom mina ligistungar vägrar somna, jag däckar typ alltid först) och sen vaknar jag vid 00-01 ungefär och är vaken till 03. Skulle säkert kunna vara vaken längre, men där drar jag en gräns. Har jag otur börjar sen Elias knorra vid fem-halv sex, men oftast sover han faktiskt till 7. Men ja, all min ”admin-tid” är alltså mitt i natten. Då betalar jag räkningar, printar tradera fraktsedlar (har precis sålt av det mesta i min gravidgarderob, den ska ju inte användas mer ändå...) , går igenom mailen, osv. Inte optimalt, men när 17 ska man annars göra sånt? Dygnet har för lite tid. Eller så har jag för många barn som är vakna alldeles för länge...? 😬

Men dagen idag har iallafall sett ut ungefär såhär: 

- alla vaknar vid 7-tiden. Ramlar ner i köket pö om pö och äter frukost. Erkan åker till jobbet.  

- packar in kidsen i bilen och kör lämningsrundan (barnen går på olika förskolor). Diskussion om vem som ska lämnas först som vanligt, eftersom den som lämnas sist får kolla film på mobilen i bilen. ”Livet är orättvist” och yada yada yada...

- åker hem igen och preppar matlåda till Elias och macka till mig  + packar badkläder. Tisdagar är lika med babysim i Malmö. 

- kör in till stan, är sen, letar parkering, hittar ingen först, blir ännu senare.  

- tappar påsen med vår medhavda mat i golvet i trapphuset utanför badet. Lådan (i glas) går sönder. Köttfärssås överallt (i påsen dock). Ingen lunch och ännu senare.  

- byter om och duschar snabbt. Hoppar i vattnet och Elias reagerar som om vi aldrig varit där (vi har gått på babysim varje vecka i 4 mån)  och klamrar sig krampaktigt fast vid mig och vägrar släppa på hela tiden. Blir inget simborgarmärke idag direkt. 

- byter om igen (på babysim lägger man 90% av energin på att byta om och duscha före och efter utan att förälder eller barn får psykiskt sammanbrott. 10% av energin läggs på att faktiskt simma/bada.)

- elias får mackan som jag gjort till mig själv till lunch och jag äter ett ägg. Kunde varit sämre, ett ägg är ju ändå ett ägg liksom. 

- kör hem och inser att barnen ska hämtas om 45 minuter. Går in och dricker kaffe och ammar. 

-kör och hämtar barnen, trots att min regel egentligen är att hämta med cykel på eftermiddagarna. Men jag orkar bara inte.  

- fixar mellis, jordgubbssmoothie och macka. Alla äter med god aptit. Endast ett glas välter och en macka hamnar på golvet. Alla barnen hinner också med att bajsa någon gång under måltiden. En vanlig mellisstund helt enkelt. 

- ska precis ta tag i morgonens, lunchens och mellanmålets disk när en granne messar och frågar om de får komma förbi en stund. Givetvis får dom det. Disk kan ALLTID vänta. 

- hänger med dem nån timme, barnen härjar, vi är i trädgården och det är för en gångs skull lite varmt i luften. En skön maj-eftermiddag helt enkelt!  

- precis när grannarna gått kommer Erkan hem. Elias somnar i vagnen och Love övertalar Erik om att spela fotboll. Jag går in och fortsätter m diskberget.  

- när disken är klar får jag sällskap av en övertrött Linnea som desperat vill ha en napp och ”lägga sig och vila lite”. Ingen bra idé känner jag för då somnar hon på 30 sek. Hon får sitta på diskbänken när jag lagar mat och babbla om allt och inget. Mest babblar hon om sin docka och försöker resonera sig fram till att kanske ändå få klippa håret på henne  liiite? (Som om hon kommer fortsätta acceptera mitt nej länge till  jag bara väntar på den dagen jag hittar docka, hår och sax gömt bakom nån gardin nånstans...)

-till middag blev det vegetarisk pad thai. Följde det här receptet https://www.javligtgott.se/vegetarisk-pad-thai-jattegott-och-enkelt/ och det blev ”jävligt gott” för att citera upphovsmakaren.  

- sen, guess what?! Disk igen! Och sen läggning av barn. En övertrött läggning av tre barn samtidigt (Erik var och tränade) där jag började gapskratta varje gång jag försökte säga ifrån på skarpen. Succé. Fick till slut kapitulera och sätta på en ljudbok (som visade sig vara jätteläskig så nu blir det väl mardrömmar i natt) men då somnade alla. Eller iallafall jag. Och vaknade när Erik lade sig vid 01.

Och nu är klockan kvart över tre och min deadline är passerad. Dags att sova alltså. Tack för att du tagit dig igen detta OERHÖRT inspirerande inlägg om min vardag just nu. Puss! 

//C

Trebarnslivet- en update

En regnig och mulen torsdag, den första på riktigt länge som jag inte har några planer för dagen utan kan vara hemma och skrota med Elias när storbarnen är på förskolan. Så himla skönt. Ja, jag borde bestiga “mount Washmore” nere i tvättstugan, tömma och fylla diskmaskinen, planera middagen, gå igenom klädhögen med grejer som ska upp på tradera eller till Erikshjälpen…men jag vill inte just nu. Jag vill sitta här med min kaffe som för en gångs skull är varmt (ok, jag micrade det nyss, men ändå) och min dator som jag aldrig annars har tid och ork för samtidigt. Elias sover gott, jag har till och med slumrat en stund med honom, och när han vaknar ska vi äta lite lunch och sen gå en runda och hämta paket och handla. Ingen stress, inga tider att passa. Jag hinner andas idag.

Ja för hur är det nu att ha tre barn, såhär drygt sju månader efter att lilleman kommit in i familjen? Jo, det är nog ungefär som jag föreställt mig. Fast första halvåret har varit betydligt mer räkmacka än det som vankas nu, det är tydligt. Nu när Elias börjar krypa, resa sig mot saker, sover mindre på dagen, äter vanlig mat och på många sätt är en person och inte bara en liten bebisklump, ja då tar han ju också mer plats och tid. Och det känner storbarnen såklart av, och gör sitt för att hävda sig och inte bli bortglömda. Och den lille söte bebisen är numera också en legokraschare, bok-sönderrivare, teckningsätare och pratsam TV-störare. Inte riktigt vad syskonen var beredda på riktigt än tror jag, haha. Och jag då? Nej jag var nog inte heller beredd på att första tiden skulle gå så otroligt fort. Den där bebisbubblan försvann snabbt som en såpbubbla. Men det känns ändå okej. Det är kul med en bebis som det är liv i. Som upptäcker världen och allt runtomkring med glädje, och som tar oss andra i familjen ner på jorden igen. Back to basics. Och jag känner att jag är nöjd. Mina gravidkläder ligger på Tradera till försäljning, urväxta pyttekläder och bebisattiraljer är nerpackade för ärvning och jag känner att jag har haft tre jättefina graviditeter och spädbarnstider men det är bra nu. Och jag är SÅ otroligt glad att det är så jag känner, för de första veckorna när Elias kom kunde jag inte ta in att jag gjorde allt detta för sista gången och det var bara så mycket sorg inblandat. Men nu vill jag istället vidare. Eller kanske snarare leva här och nu och framåt. Bebistiden är speciell och underbar, men den är vi klara med. Jag kan ofta känna mig stressad över att jag missar mina barns uppväxt, och då är jag ändå föräldraredig och spenderar jättemycket tid med dem. Men det känns aldrig tillräckligt. Och hur skulle det då vara med ännu fler barn? Nej det är mer än jag mäktar med, jag har fullt upp med att vara närvarande i tre barns liv. Och mitt eget!

En vinter och en vår senare...

Men hej! Minns ni mig? Jag som brukade blogga här, mer eller mindre frekvent?

Kanske har någon märkt (jo för jag vet att jag fortfarande har några fina följare som inte gett upp hoppet om mig) att denna vilande blogg börjat få ett nytt utseende? Och ja, det finns en tanke med det!

De senaste månaderna har varit fullspäckade. Med livet. Vardagen. Och med många, många tankar. När man får en chans att pausa ekorrhjulet så som det blir när man är föräldraledig, ja då blir perspektiven helt annorlunda. Och trots att detta är tredje ledigheten för min del så känns det annorlunda på många sätt denna gång. Jag vet inte om det är för att jag nu är närmare 40 än 30 och börjar ta en massa saker på mer allvar än tidigare? Jag vill inte kalla det för kris, men man blir helt klart mer och mer medveten för varje år som går om att livet går snabbt och kommer ta slut en dag.

Tiden ja. Den som vi alla har exakt lika mycket av oavsett vem vi är och var vi kommer ifrån. Som föräldraledig kan man ju tro att man har oceaner av tid att helt fritt distribuera som man vill, men ärligt talat var det längesen jag kände mig så stressad som jag gör nu. I natt låg jag vaken i flera timmar med tankarna malandes om allt jag vill hinna med men inte vet hur jag ska orka eller ens kunna göra rent konkret. Men det är ju så, man fokuserar ju lätt på allt det där som inte blir av, hinns med eller måste prioriteras bort. Det man faktiskt gör försvinner liksom i farten. Fast inte riktigt lika mycket om man faktiskt tar sig tid att dokumentera det känner jag. Så det är det jag ska göra nu igen. Välkommen tillbaka till min bloggvardag, nu kör vi tycker jag! :)

// C

Hej hej

Så trött idag. Hämtade barnen på föris och sen landade vi i soffan framför julkalendern som sen blev bubbelguppies och något mellis har de inte fått trots att klockan snart är fem. Bara pepparkakor. Med glasyr. 

Och bebisen vill bara amma och luktar lite bajs.  

Jag är så trött och vill bara gå och lägga mig. Men jag har visst tre barn att ta hand om. Typiskt.  

Slow sunday, bebissnor och klimataktioner

Söndag. En inställd handbollsträning på grund av dubbelbokad gympasal resulterade i missnöjda, understimulerade barn under förmiddagen. Försökte spela spel men det blev mycket tårar och frustration. Tur det är fotbollsträning nu så att de iallafall får röra lite på sig idag. Bebisen blir två månader idag också. Firar det med livets första förkylning. Ni kan omöjligt förstå hur högt en minibebis kan snarka på natten om ni inte upplevt det. Tack gode gud för physiomer baby mist (nässpray för spädisar). Men jag är trött idag alltså, det erkänner jag.

 

Klockan är snart halv två och jag har inte kommit ur pyjamasen. Ska försöka få liten att somna nu och sen önskades det pannkakor till efter-fotbolls-mat. Vet inte riktigt vad man ska kalla det men på söndagar äter vi oftast frukost två gånger och sen nån sorts lunch efter fotbollsträningen. Och så middag/kvällsmat såklart. Idag har ja dock ingen aning om vad vi ska hitta på. Hoppas kunna lösa det med rester från veckan... 

 

Kom av en slump in på Greta Thunbergs instagram innan. Ni vet, tjejen som skolstrejkade utanför riksdagen för klimatet. Hon är ju så beundransvärd. Osjälvisk. Handlingskraftig. Hade ingen aning om att det är Malena Ernmans dotter förrän jag googlade henne nu, men det spelar ju ingen roll. Hon strejkar fortfarande, men bara på fredagar nu, och har skapat en hel rörelse kring detta som man kan följa på hashtaggen #fridaysforfuture   Jag funderar på hur jag kan bidra, vad jag kan göra på fredagar för att uppmärksamma klimatkrisen och dra mitt strå till stacken. Att strejka känns så passivt (och lite svårt som föräldrarledig också), jag vill göra något konkret. Och gärna involvera barnen om det går. 

Får fnula på den. 

Frustrationen just nu

Varje dag tänker jag att ”ikväll när barnen somnat, då ska jag fixa/städa/blogga/rensa/laga/läsa...” Och vad händer varje dag? Jag blir ofantligt trött. Det spelar ingen roll om jag sovit bra natten före eller till och med sovit en stund på dagen; att natta barn är jäkligt sövande. Ofta somnar jag till och med innan Love för han är inne i en väldigt kvällspigg fas. Mycket myror i brallan vid läggdags på honom. För att inte tala om myrorna i hjärnan...


Så. Jag somnar klockan åtta minst fyra kvällar i veckan. Ibland varje kväll. Sover till nångång mellan midnatt och 02 oftast. Sen väcks jag antingen av Elias eller av mina bröst. Det här med nattamning är ju så spexigt... men hey, jag klagar INTE. Han sover väldigt bra på nätterna och vill för det mesta inte äta igen förrän vid 06-07 på morgonen så jag skrapar lätt ihop 8 h sömn på en natt, förutsatt att jag somnar med barnen vid 20 alltså. Och det är det värt, att vara trött är bland det värsta jag vet, jag blir en fruktansvärt dålig människa av sömnbrist, både fysiskt och psykiskt.


Men alltså, jag får ju samtidigt INGENTING gjort här hemma. Dagarna bara går och hemmet förfaller. För på dagtid sover den där bebisen desto mindre. Och om han sover så ska det vara i min famn eller max en timme i vagnen sen vaknar han och berättar högljutt att han vill upp. Så då blir det mest sofftid och planerande av allt jag ska ta tag i sen ikväll, efter nattningen. Jag får heller inte träffa Erik många minuter på en dag, och oftast inga alls utan några vakna barn. Det är ändå en ganska stor kontrast mot innan det kom en bebis in i familjen för då fick vi nån timme ihop på kvällen när de stora barnen sov och jag inte var fullt lika kvällstrött. Men det är väl bara att härda ut och skriva upp samtalsämnena och spara tills vi kommer in i den fasen i livet igen. Om tre år...

gonatt.  

Om varför det blir så lite bloggande

När Elin Renck (har ni inte läst hennes blogg så hittar ni den HÄR) fick sitt fjärde barn nu i somras så blev jag så besviken när hon i samma veva slutade uppdatera sin blogg. Eller hon uppdaterar kanske en gång i månaden i snitt. Hur svårt kan det vara liksom, en bebis sover ju bara? Och man har ju massor att berätta! Weeeell, låt mig säga som så att jag numera kan förstå henne lite bättre. Dagarna rullar verkligen på non-stop. Det ska ammas, kläs på och kläs av, handlas mat och lagas mat och diskas. Rumpor ska torkas, blöjor ska bytas, kaffe ska drickas, böcker ska läsas och spel ska spelas. För att inte tala om detta BERG av tvätt som ska bestigas dagligen känns det som. Trots att vi införskaffat ytterligare en tvättmaskin och nu alltså har två. (Men tvätten ska ju inte bara bli ren utan läggas i i garderoberna också…) Sen är det ett fasligt fläng med lämnande och hämtande (storbarnen går på olika förskolor) och eftersom halva Lomma består av vägarbeten så tar det lite extra tid. Nån liten gång ibland får jag till en promenad och det händer att stjärnorna står precis rätt så att jag får till en dusch utan gallskrik som ackompanjemang. Och ibland lyckas jag äta lite också. Oftast blir det nån sorts “frunch” vid tio-halv elva och sen en repris av det efter att barnen är hämtade vid halv tre. Sen försöker jag laga middag på kvällen (har börjat med månadsmatlista, SÅ bra grej) och vid sju är det nattning av barn. Och 97% av kvällarna innebär det även nattning av mig själv. Fast att jag varje kväll tror att jag ska klara det och gå upp igen och fixa lite när barnen somnat. Vem försöker jag lura, det är ju JAG som somnar först…? Men ja, så ser dagarna ut nuförtiden. Bloggande är tyvärr inte prio hur gärna jag än vill.

Anyway, time flies. I morgon är det åtta veckor sedan vi med ilfart körde in till Lund mitt i natten med krystvärkar. Åtta veckor! Var sjutton har all den tiden tagit vägen? Jag kan fortfarande återskapa känslan av precis den stunden då han liksom glider ur mig med ett slurp och det känns som att jag tappar en arm ungefär. Och då menar jag inte främst smärtmässigt, utan det kändes verkligen som att en del av mig lämnade min kropp. En kroppsdel. Jag kan inte minnas att det känts så med de andra två. Liksom sorgligt på något vis.
Och nu är han ute och växer och frodas och min lille lille bebis kommer vara stor som ett hus på nolltid. Hur ska jag kunna njuta av detta när allt går på tok för fort. Han fyller ett år om tio månader. Har har redan vuxit ur två klädstorlekar och börjar ta spjärn med benen när man håller honom i knät som om han vill försöka ställa sig upp. Alltså NEJ! Inte redan! Han ammar knappt på nätterna, och ja visst det är jätteskönt för då får man ju sova, men den här nyföddhetsperioden när bebisen vill äta varannan-var tredje timme, ja den hade vi kanske i två veckor. Nu känns han redan som en sexmånaders. Kanske ska plocka fram sittdelen till vagnen och byta bilstol? Buhuuhuuu! :(

Men jag vet, jag ska inte klaga. Livet ÄR ju verkligen på topp just nu på så många sätt och vis. Och denna helgen har varit näst intill magisk! Alltså vi har inte varit barnlediga och hängt på nått lyxigt spa eller så (idag har jag ärligt talat inte varit längre bort än till brevlådan i morse när jag hämtade tidningen…) men barnen har lekt så otroligt bra! Nog för att de brukar uppföra sig och leka bra när vi är borta, men idag har vi bara varit hemma och de har inte sagt eller gjort nånting dumt till varann på hela dagen utan tvärtom lekt, pärlat, busat och skrattat och verkligen haft en bra dag ihop. Jag tror nog aldrig det hänt innan faktiskt, det brukar ju alltid komma nån svacka. Så hallelulja och kryss i taket, den här dagen stoppar vi som ett fint minne i hjärteroten.

Och nu ska jag stoppa mig själv i säng.
Puss å hej"

Fortsätter med statusuppdaterandet

Hej.  

Fredag kväll. Klockan är strax efter nio och jag ligger i dubbelsängen med Nea och Elias sovande på varsin sida om mig. Mina tänder är också borstade och pyjamasen är på. Jag fryser och huttrar, kanske har jag feber. Ont i huvudet har jag också och har haft hela dagen. Min nacke, mina käkar och axlarna är stenhårda. Vakna nätter och urusel amningsergonomi har satt sina spår såhär efter fem veckor. Hoppas innerligt att natten kommer innehålla mycket sömn och att jag slipper huvudvärk i morgon. Sen Elias föddes har jag redan haft ett troligt migränanfall, och det är inget jag haft tidigare. Håller tummarna för att det var en engångsgrej. 

 

Jag tog mig ut på en promenad idag iallafall. Tror det är den tredje sen lillebror kom. Har inte varit så aktiv alltså. Men jag är inte återhämtad på långa vägar. Känner av bäckenet i varje steg, och hela eftermiddagen har jag känt mig trött och stel i hela kroppen. Som om jag sprungit en mil snarare än gått en kilometer i promenadtakt. Det blir nog ganska kämpigt att komma tillbaka i nån slags ”form” efter den här graviditeten. Och då pratar jag inte om utseendet utan mitt fokus är helt och hållet på funktionen. Man får ju prioritera eller hur? ;-)   

 

Dags att sova. Över och ut.  

 

FullSizeRender.jpg

Japp jag är sliten men väldigt, väldigt lycklig. <3

Livstecken

Ett hej. Ett livstecken. En liten liten uppdatering så här drygt en månad sen sist.

Bebisen har kommit, haha! Om någon nu trodde annat. Jag är alltså inte längre gravid. Hallelulja kanske man skulle kunna tänka baserat på gnället i senaste inlägget, men oj vad man glömmer fort. Jag saknar magen. Jag hajjar inte längre till när jag ser min spegelbild i ett skyltfönster och den inte har någon mage, men det tog ett par veckor att vänja sig alltså. Och jag kan inte riktigt acceptera att jag aldrig mer ska ha en sån mage. Det känns jättesorgligt.

Men vad som inte är sorgligt är att ha en bebis. Det är mysigt! En lillebror blev det för er som inte vet det redan, och vi har nu efter ett par veckors dividerande bestämt att han ska heta Elias. Fast alla kallar honom fortfarande för bebisen.

Och nu hör jag hur bebisen grymtar, så jag måste gå dit. Amma, byta blöja, mysa, etc. Thats my life nowadays.

Men vi hörs snart igen!

//C

BF plus 10

Hej hej. Bara en liten uppdatering här från mig såhär TIO DAGAR efter beräknat födelsedatum.

Haft en fin helg, men shit vad jobbigt det är att ha heldagar med barnen just nu. De är så himla intensiva och all over the place. Bara idag har vi hunnit med två kojbyggen, två lekplatser, studsmattehoppning (inte jag dock), saftkalas med nya dockservisen (och saft över hela soffbordet), tre avsnitt bolibompa, ca 12 mindre konflikter (dvs utan tårar och blod), 2 större konflikter, ett nerkissat badrumsgolv, 2 fantastiska klossbyggen (enl Loves eget utlåtande), åtskilliga läkarundersökningar med Linneas nya doktorsväska, 3 pussel, 2 sagor, 8526 tjatiga tillsägelser med “the mom voice”. Ja plus allt annat man gör i vardagen, typ fixa mat och mellis och klä på och av och plocka undan och ja…. Pjuh. Inget jag vanligtvis skulle klaga över, men när man dessutom ska släpa runt på 15 kilo extravikt så blir det ju liksom aningen bökigare. MEN, det positiva med att ha två yrväder att umgås med är ju att tiden går fort, jättefort, trots att det borde vara rätt drygt att bara vänta på att bebis behagar vilja komma ut. Jag hade ett bryt precis en vecka över tiden, mest för att jag blev tokig på att bara invänta den här jäkla smärtan som man bara vill ha överstökad. Men sen har jag som tur är lyckats släppa det och fokusera på annat. Mycket tack vare mina älskade yrväder. <3

Mer om helgen då. Jo, kalas blev det i lördags såklart, på Neas treårsdag. Ett helt lagom kalas med ca 10 gäster och enbart köööbe kagor. Och Linnea blev glad över all uppmärksamhet och presenterna, precis som det ska vara. Och Love blev lagom avis på att syrran var i centrum och fick massor av fina grejer. Mycket välbehövligt för honom.

Nähe. Jag har inte så mycket mer att dela med mig av idag tror jag. I morgon ska jag njuta av min sista dag som tvåbarnsmamma. På tisdag ska jag hinnsvepas, det är fullmåne, det är löning och dessutom är tisdagar tydligen den vanligaste dagen att födas på rent statistiskt (har ingen källa på det mer än en kompis, men väljer att tro helt och fullt på det). Det är alltså väldigt mycket som pekar på att bebis anländer på tisdag. Och gör den inte det så blir det nog igångsättning i slutet på veckan.

Japp, nu vet ni status!

:)

Helgens bästa: Lättnaden över att Linnea fick ha sin födelsedag för sig själv och slapp dela den med ett syskon. Och svenska hopplandslagets VM-silver såklart!

Helgens sämsta: dött lopp mellan halsbränna, konstant kissnödighet, näsblod, intern organmassage, foglossning och onda förvärkar. Ja men alltså när man lyckats ta sig igenom 103,6% av en graviditet då kan man väl få klaga lite tycker jag.

De senaste dagarna

Bebisen är kvar i magen. I morgon går jag in i vecka 42. Jag stapplar förbi den där sängen ett par gånger varje natt på väg till toa, och suckar lite över att bebisen inte ligger där. Försöker föreställa mig hur det kommer vara när den gör det…då är livet verkligen helt annorlunda.

IMAGE.JPG

Trädgården har till viss del gjort ett omtag. Maskrosorna i gräsmattan blommar igen, sida vid sida med tusenskönorna. Och den här vackra rosen har slagit ut vid vår trapp. Visserligen är den väldigt ensam på busken, men ändå. I morgon ska det visst bli oväder, så jag tänkte ta in den så att Linnea kan få ha den på frukostbordet på lördag när hon fyller år. Vår egen Linnea Viola Rose ska ju såklart ha en ros på sin stora dag!

IMAGE.JPG

Och ja, mitt emellan bregottpaketet och prästosten i kylen ligger den; champagnen. Jag visualiserar den kvällen jag och Erkan sitter i soffan tillsammans med vars ett glas bubbel och icke-gravidvänliga snacks med vår nya familjemedlem mellan oss, sött sussandes i babynestet. Hashtag goals på den ja…

IMAGE.JPG

Och när jag vankar runt här inne om dagarna så händer det grejer i trädgården. Stenarna har kommit nu, och stenläggningsarbetet utanför garaget och så småningom hela uppfarten är påbörjat. Sakta men säkert, men fint blir det!

IMAGE.JPG

Och så barnen då. Som jag är så otroligt glad över att jag får ha på förskolan just nu för jag är definitivt ingen rolig förälder. Trött i både huvud och kropp, och orörlig såklart. Även om barnen är så himla snälla och förstående tror jag inte de haft samma tålamod om de tvingats vara bara med mig hela dagarna och inte få härja loss på föris. Det är också skönt att Linnea får en chans att verkligen komma in i allt på sin nya förskola, lära känna personalen och kompisarna så mycket som möjligt innan bebisen kommer och de kommer vara hemma mer med mig.

Ja herrejisses alltså. Tre barn. Hur kommer det bli? Full rulle garanterat. Det lär jag ju bli varse ganska tidigt också fick jag veta igår när Erik nämner i förbifarten att han kommer vara i Tyskland en vecka i slutet av Oktober. Det har han tydligen berättat för mig innan, men jag har inte lagt det på minnet. Då blir det alltså jag och trion i skarpt läge redan när pyret är knappt en månad. Well, det blir säkert bra, hehe…he.

IMAGE.JPG

Jahaja. Det var det om detta. Dags att krypa till kojs för vad jag tippar kommer bli ännu en natt med onda förvärkar och nattvandrande barn. I morgon bitti ska jag till barnmorskan igen, på ett sånt där besök som vi båda skrattade lite åt när vi bokade in och konstaterade att “ja men då kommer jag inte komma iallafall, då är ju bebisen ute”. Skrattar inte lika mycket nu faktiskt.

Sedan ska jag preppa inför treårskalas. Och hela lördagen ska ägnas åt att äta tårta och knipa ihop benen så att Nea ska få ha sin födelsedag för sig själv. Har ongen stannat inne så länge kan den gott stanna inne några dagar till.

Sådeså.

Totalt ointressant tröttmainlägg

Måndag. Veckans tröttaste dag utan tvekan. Har ändå sovit okej i natt, men alltså det är ju tungt nu. Främst på nätterna eftersom kroppen stelnar till när jag är stilla för länge och sen gör det så otroligt ont att försöka vända sig om eller resa sig. Men nu är det ju inte så lång tid kvar. Har jag hört…

Helgen har iallafall varit bra. Mina föräldrar har varit här och hållit oss sällskap och hjälpt till lite. Och jag har känt mig relativt pigg faktiskt, i går krattade jag äpplen och löv i trädgården och tvättade och lagade mat och fixade i största allmänhet. Sen tog energin tok-slut vid femtiden så då blev det inte med gjort den dagen. Erik jobbar på med huset när han får en stund över, nu har vi öppnat upp en ny dörr mellan nya hallen (som tidigare var tvättstuga) och köket. Och dessutom är rördragningen påbörjad i källaren för värmesystemet. När vi grävde ut källaren förra hösten/vintern blev vi tvungna att kapa alla rör överallt med konsekvensen att vi inte hade något fungerande värmesystem på hela vintern. El-element och öppna spisen var det som fick upp temperaturen i det här hemmet. Och en jäkla massa kläder. Men fy, kallt var det. Den här vintern kommer nog också bli ganska kall, men nu mer av ekonomiska skäl eftersom fjärrvärme är skitdyrt och vårt hus är jättestort. Vi ska byta värmekälla, men det kommer inte bli förrän nästa år, så det får bli fleecetröjor och eld i brasan ett år till. Det ska nog gå bra.

Jag hade inte alls tänkt skriva om bristen på värmesystem idag, men det var visst det som kom fram ur min trötta skalle så håll till godo. Nu får det nog bli en timmes powernap innan lunch så att jag orkar eftermiddagen. Har noll känningar av en eventuell bebis idag så det är jag inte särskilt stressad över…

Nä men vi hörs väl tänker jag.

Tjo.

Due date

Så var dagen här- 13 September. BF. Due date. Karl-Mollys beräknade födelsedag.  

Jag har visserligen aldrig tänkt mig att det skulle bli någon bebis just den trettonde, men nu går man ändå in i en annan fas på något vis. Från att ha tänkt att “jag går över tiden” och därför känt mig relativt obegränsad i vad jag har hittat på, till att det nu plötsligt kan hända NÄR SOM HELST och därför vill jag bara vara hemma. Dessutom är det stor skillnad mot för bara en vecka sen i energinivå och till viss del fysiken också tycker jag. Energinivån är dock inte enbart graviditetens förtjänst; just nu vaknar både Love och Linnea minst var en gång på natten och det är såklart bara jag som gäller. Det ska letas nappar, det ska kissas, det är mardrömmar och så vidare. Och även om jag ändå sover lätt och somnar om lätt också, så är det ju helt klart störigt. I morse vaknade Linnea dessutom vid 6 och somnade sen inte om (brukar gå upp strax innan 7) så i natt har jag nog sovit i tvåtimmarsintervall bara mellan midnatt och 6.

Tur då att man kan sova på dagen, även om det definitivt tar emot att gå och lägga sig när det är en otroligt solig och fin dag ute. Men wattodo liksom. Sova är prio, helt klart.

Snark. Vaknade nyss efter en två timmars powernap. Hej solen, snart ska jag gå ut en liten tur och hälsa på dig. Väskan står packad i hörnet som ni ser, redo att hänga med till Lund anyday now. Eller kanske Malmö? Eller varför inte Helsingborg? :)

Snark. Vaknade nyss efter en två timmars powernap. Hej solen, snart ska jag gå ut en liten tur och hälsa på dig. Väskan står packad i hörnet som ni ser, redo att hänga med till Lund anyday now. Eller kanske Malmö? Eller varför inte Helsingborg? :)

IMG_3551.PNG

Helt färdigt som sagt. 100% färdigbakad bebis, och för en gångs skull har vi en väska packad också, och jag har till och med skrivit förlossningsbrev och tja, allt möjligt som stod i den där checklistan. Väldigt redo nu alltså. Orkar inte läsa eller höra om en förlossning till nu känner jag, då får jag bara stresspåslag.

En sista hiss-selfie? I parkeringsgaraget på väg till biblan. Var inom på jobbet också och fick lite pepp. Mina fina kollegor, jag kommer sakna er de närmsta månaderna <3

En sista hiss-selfie? I parkeringsgaraget på väg till biblan. Var inom på jobbet också och fick lite pepp. Mina fina kollegor, jag kommer sakna er de närmsta månaderna <3

Bland annat därför var jag i stan igår och lånade böcker till en distanskurs jag tänkte försöka gå nu de närmsta veckorna. “Kompetens, lärande och IKT i arbetslivet”. Väldigt intressant so far, och i högsta grad relaterat till det jag jobbar med. Eller snarare vill jobba mer med när jag kommer tillbaka. Och väldigt långt från epidural, mjölkstas och slemproppar. Thank god.

Nähe. Nu ska jag äta lite. Funkar Ben & Jerrys till lunch månne?

Den ständiga frågan

Hur känns det nu då? Kan du förstå att du snart är trebarnsmamma?

Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan de senaste dagarna. Och svaret är, det känns bra och nej det förstår jag inte.

Alltså, jag vet inte riktigt hur man ska kunna förstå det? Och jag tänker väldigt väldigt lite på att vi snart kommer ha tre barn. De andra två är ju redan så självklara familjemedlemmar. De blir ju liksom inte mer barn bara för att det kommer en till. Nej, jag fokuserar på att vi kommer få en liten bebis, och det känns ärligt talat precis som det gjorde de andra två gångerna jag har väntat på en liten bebis. Nervöst, förväntansfullt, och självklart. Jag har haft nio månader på mig att landa i detta, det här barnet är inget nytt för mig på samma sätt som det kommer vara nytt för alla runt omkring, jag har levt med det i min kropp så himla länge så det finns liksom redan för mig. Den stora skillnaden för min del blir att jag kan börja få tillbaka min kropp för mig själv så sakteliga, andas lättare, inte ha så ont i bäcken och höfter, vända mig i sängen på nätterna, säga tack och hej till halsbrännan, osv. Det ser jag fram emot!

Det här med att vi kommer ha tre barn känns också lite självklart, av samma anledning som jag nyss nämnde. Vi har ju haft två barn under några år nu, ett till gör väl ingen större skillnad tänker jag. Kanske är jag naiv, men jag tänker att vissa saker blir enklare med tredje barnet och andra saker blir jobbigare. En bebis är ju alltid en bebis och det är så klart mycket jobb och tid och energi som kommer gå åt. Sen är det ju klart att skulle man få ett barn med speciella behov, om det nu är kolik eller någon förlossningsskada eller annan diagnos, ja då kommer livet givetvis kastas omkull på ett helt oförutsägbart sätt. Men det hade det ju gjort oavsett om det var första eller femte barnet som drabbades.

Men jag måste säga att jag känner mig väldigt trygg den här gången. Lugn, trygg och säker. Inte som att jag är någon supermamma som vet allt, men jag har ju ofrånkomligt fått med mig erfarenheter och framförallt ett nätverk efter två barn som gör att jag vet vart jag ska vända mig när jag behöver något. Vem omkring mig är duktig på vad? Vem har erfarenhet av detta eller detta? Det är så skönt att de flesta vännerna har gått igenom en graviditet, förlossning och småbarnsliv med totalt olika utgångspunkter och resultat, så att det mesta täcks liksom in. När Love föddes kände jag mig mycket mer ensam och rådvill. Google och Familjeliv.se funkade väl till viss del, men exempelvis det här med att vara i en ängslig föräldrargrupp med andra förstagångsmammor har ju definitivt både för-och nackdelar kan jag känna i efterhand. Nu kommer jag ju kunna fråga människor jag känner på riktigt och litar på och det kommer ju vara en helt annan grej.

Hur som helst. Osäkra föräldrargrupper, trebarnschocker och kopiös sömnlöshet- bring it on, jag är redo. Mest av allt ser jag bara fram emot att vi kommer få en till familjemedlem att älska och att huset kommer fyllas med ännu mer kärlek, kaos och liv. Cheesy, but true! ;)

Första morgonen som storebror och lillasyster, 23 September 2015.  <3

Första morgonen som storebror och lillasyster, 23 September 2015.

<3